Vanessa Liftig: ”Fan vilken anarki det har blivit”
Leave a CommentVanessa Liftig är tillbaka med EP:n Livet på personalfest, som skildrar vad som händer när livet kommer med prövningar.
Vanessa Liftig berättar att hon inte är speciellt strategisk av sig, istället går hon på känslan och så även under arbetet med den nya EP:n Livet på personalfest. Hon berättar att vissa låtar har tagit tre år medan andra har kommit till på bara några månader.
– Tanken med just EP:n var att det inte skulle ta tio år till nästa släpp. Men jag har inte fokuserat på att det ska vara konceptuellt rent temamässigt. Det som poppar upp i huvudet är det jag kör på. Jag börjar bli lite sugen på att göra något som är mer fokuserat på ett ämne.
– Jag har med mig en resa i livet som jag fortfarande är ambivalent kring hur straight jag vill vara. Men någon dag så ska jag rakryggad ställa mig upp och spilla storyn. Inte storyn, jag tänker inte att någon skulle bry sig egentligen, men främst i musiken, att bara kötta. Nu blir det mest ögonblicksbilder.
Texterna från Livet på personalfest skildrar små fragment från livet, små delar av en större berättelse som målar upp små scener för lyssnaren likt en film. Vanessa berättar att det är en balansgång i vad hon väljer att dela med sig av.
– Det bara kommer precis som det gör. Om jag känner att jag börjar outa mig själv, så backar jag. Då kan jag finta lite. Men jag tycker ändå att den här EP:n och det jag har gjort är tydligare och mer straight. Låtarna är inte så kryptiska som jag kan vara. Livet på p-fest har en tydlig storyline även om jag kanske inte vecklar upp hela sidan och pratar om hur livet knockade mig.
När känner du att det börjar brännas kring vad du är bekväm med att dela med dig av?
– Det är väl när jag hör mig själv säga eller skriva råa fraser eller kronologiskt förklara en passage, men det är då jag gör lite sådär. Jag checkar mig själv hela tiden. Jag har också min nära vänskapskrets, de får lyssna på allting. De vet ju min story men då kan de säga att ”här framgår det och här framgår det inte”, så pusslar jag med det efter att jag har fått feedback.
Känner du dig nöjd med balansen du hittade på Livet på personalfest?
– Ja det gör jag absolut. Det finns en röd tråd som är ganska tydlig eller jag har inte så mycket budskap, mer så här var det eller så här kan det vara. Tidigare har det varit så att varje låt kan ha olika infallsvinklar, jag tror det blir mycket svårare att förstå vad låten handlar om då. Jag har varit väldigt metaforisk. Nu är jag lite rakare tror jag.
Ett av hennes personliga favoritspår från EP:n är Svarta Segel, där hon berättar att hon lyckades sätta ord på det hon gick igenom i realtid. Hon berättar att musiken ofta fungerar som ett verktyg där hon kan reflektera och komma fram till hur hon vill lösa en situation eller vad hon känner kring saker och ting.
– Ofta kan det vara så med grejer man skriver, jag tror det är så för många i alla fall, att när du gör det så kommer det bara ur dig och ett eller två år senare så undrar man ”hur fan kunde jag naila det jag gick igenom?”. Jag fattade det inte då. Men där känner jag att jag, i realtid lyckades få ett sattelitperspektiv på det. Den handlar om en relation och jag kände att det var jävligt skönt att ringa in det när jag väl var i det. Det är lättare att gå vidare, det är inga efterkonstruktioner eller sådär.
Hur är det att sjunga och framföra låtarna efteråt?
– Jag sjunger inte live så mycket, jag backade från det. Jag sjunger på begäran eller när folk tjatar.
Så om man vill se dig live i Göteborg så får man tjata?
– Ja, det är nog på stark begäran. Jag gör ingen ansats till att komma ut och giga. Jag brinner inte för det i samma utsträckning. Jag vill sitta hemma i fula kläder, dricka rödtjut, snusa och prodda. Det är high life för mig.
Vannessa kom på titeln till Livet på personalfest under slutfasen av arbetet med EP:n. Hon satt och funderade på vad som hade hänt om livet var en enhet som styrde det som sker, och började leka med tanken på livet som någonting som var separerat från hennes individuella upplevelse.
– Jag tänkte att livet går vidare och sen så tänkte jag på vad som skulle hända om livet var en enhet som var separerad från min individuella upplevelse. Alltså att jag är i livet. Att livet är någonting som administrerar och styr det som händer. Så började jag spåna på ett sätt att beskriva personliga prövningar och trauman och försöka hitta lättsamheten i det. Inte tyngden i det. Lite det som händer när livet testar dig på en individnivå, det är när livet är på after work eller årliga festen, livet bara kickar iväg någonting för att stöka med oss för att de vill ha kul. De vill ha någonting att betta på, rysk roulette. Det livet gör när det är på kontoret är när de är seriösa och fokuserade, det är sådant som rör hela mänskligheten. Det har varit lite skönt att avdramatisera något som har varit kämpigt.
Vanessa skapar musik både för sin egna skull men även i form av samarbeten med såväl smala undergroundakter som akter med större maskineri bakom sig. Hon rör sig mycket inom hip hop och har nu senast gjort musik i samarbete med Anton Kristiansson och hans band Varje vaken minut. När hon skapar trivs hon som bäst i ett kreativt virrvarr och är varken rädd för kritik eller att skrota idéer.
– Jag spyr ut mig tusen idéer och är inte särskilt selektiv när jag proddar och skriver. Jag är väldigt osentimental också, jag vårdar inte mina idéer som små duvor. Utan jag steker grejer till höger och vänster, jag är superstökig, det gäller allting, även i samarbeten och sådant där. Jag tar väldigt sällan eller ens om någonsin illa upp om någon skulle slå ned en idé, för jag har 40 till. Det blir mer att jag måste tänka på att det inte ska bli en tsunami av information i låtarna. Vissa av låtarna, speciellt Livet på personalfest var ju bedrövlig att mixa. Det var väldigt många spår och så extremt mycket som händer.
Har du alltid arbetat på det sättet?
– Det är från och med att jag började prodda och kunnat sitta med datorn, fan vilken anarki det har blivit. Det är verkligen fantastiskt. Jag har ju komponerat mycket klassiskt också, det är en helt annan process. Innan man kunde sitta och peta in allting och få ett direkt kvitto på ens idé har jag suttit och harvat vid pianot. Spelat introt 70 gånger och så spelar man igen, nu kan man ju bara häva ur sig allting på en gång. Jag är ändå tacksam för den resan, jag känner fortfarande en kick av hur effektivt det är och hur snabbt det är.
Hon berättar att det ger henne en större frihetsgrad än innan, att snabbt kunna utforska idéer och arbeta med låtarna hela vägen från idéstadiet till den slutgiltiga EP:n.
– När jag gör mina egna grejer är det ingen som går in och petar, jag behöver ingen. Jag säger inte att jag är odödlig. Jag är väldigt driven av samarbeten men det är en helt annan grej, då tar man hjälp av varann. Men i den egna musiken är det bara att gå rakt på. Jag undervisar deltid också, det har alltid varit ett mission för mig, att pusha den klassiska vokalisten i studion som sitter fast, på grund av att hen inte har språket kring proddandet så den hamnar i soffan och i andras händer. Jag är även väldigt motiverad i att försöka stötta icke män och lära dem att producera så att de får ta kommando och känna muskler i sig själva.
