Fägring är Anton Tuvessons nya band som har som ambition att göra Malmö-indie, det ska helt enkelt låta rått och opolerat. Nu släpper bandet sin debut-EP Rockpsalm och firar releasen med ett gig på Skeppet Gbg den 8 april.
Hej Anton Tuvesson! Du har varit aktiv i såväl Two Year Vacation som ditt tidigare projekt Anton Ego, nu har du startat upp Fägring, hur har resan dit sett ut?
– Hej Djungeltrumman, long time no see! Resan har varit lång och krokig. Spenderade många år med Two Year Vacation, turnerade Europa och släppte två album, den resan tog däremot slut när pandemin bröt ut. Tanken var att ta en välbehövlig paus från musiken men det gick inte, abstinensen kom fort. Jag ville återgå till gitarren och testa att skriva på svenska, mina vänner Albin Bengtsson och Niklas Racov hoppade på tåget direkt och plötsligt var jag med band igen.
Musiken beskrivs som opretentiös indie på svenska, hur gör man för att inte fastna i gamla indieklyschor?
– Bra låtar är det enda svaret på att hålla sig relevant i havet av alla band som finns där ute, vi är införstådda med att vi inte sysslar med någon ”ny” och banbrytande musik. Låtarna är centrum, allt annat är sekundärt. Dessutom är vi rätt kassa musiker, jag tror att det hjälper oss att hålla oss inom ramen av lättsmält musik, få ackord spelas med övertygelse, det är vårt hemliga recept.
Nu släpper ni er debut-EP Rockpsalm, har du något favoritspår från albumet?
– Brev Till Gud betyder extra mycket för oss, den lät väldigt mycket som en psalm när den skrevs på mitt skolpiano i min lägenhet, det gav oss idén till att döpa EP:n till just Rockpsalm.
Hur skulle du beskriva ljudbilden på EP:n?
– Ljudbilden organisk och direkt, okomplicerad och ärlig!
Du hade som ambition att ni skulle låta som ett band från Malmö, vad är det som är så attraktivt med Malmö-soundet?
– Malmöiter är begåvade på indie, titta på Hater, Fews och Guds Pengar, bra band hela bunten. De är råare än oss i Göteborg och skiter i vad andra gör, för att det ska stänka av sig på musiken måste man åka till Malmö och spela in med Joakim Lindberg.
När passar det som bäst att slå på Rockpsalm i lurarna?
– När allt känns hopplöst, alltså mycket oftare än vad man vill.
Vad har ni för planer för resten av våren?
– Vi har redan en drös med spelningar inbokade i Malmö, Stockholm och Göteborg, skitkul. Debuten gör vi i Göteborg den 8 april på Skeppet.
Rome is not a town är tillbaka med singeln Follow me home och i mars släpper de albumet Tender Arms Power Heels. Dessutom har de gjort Helgens Spotifylista som sätter stämningen inför helgen.
Hur firade ni in att restriktionerna släppte?
– Vi är lite utspridda över landet just nu så vi firade på lite olika vis allihopa men hade en fått önska hade vi gått på en riktigt go spelning tillsammans, helst i Göteborg!
Nu släpper ni singeln Follow me home, berätta om låten, hur kom den till?
– Follow me home började vi skriva när vi var på en veckas residens ute på Koster. Vi ville göra en låt som i grunden var statisk och i någon mening olevande. Musiken får nästan alltid leda texten när vi skriver tillsammans, den här låten har fastnat på något sätt, dagarna bara går och den verkar enslig och förtvivlad. Den ringade in ensamhet på något vis. Typ att jag gör vad som helst om någon bara kunde göra mig mindre ensam
Vad har musiken betytt för er när ni känt er ensamma?
– Ja, alltså musik har någon himla förmåga att sätta fingret på en viss känsla och förtydliga den, kanske till och med förstå den. Just ensamhet kan ju kännas på massa olika sätt, ibland är den önskad och ibland oönskad. Den här låten fångade på något vis den oönskade ensamheten, den som kan kännas som att det skär i kroppen. Bara att göra det, att översätta den känslan i musik har nog hjälpt till och gjort att det inte skär i en lika mycket.
I mitten av mars släpper ni albumet Tender Arms Power Heels, hur skulle ni beskriva albumet?
– Albumet har fått vara en levande process under flera år. Vi har undersökt platser tillsammans, både musikaliska och själsliga, som vi inte besökt tidigare. Vi har lyssnat på massor med musik men vi har också suttit i tystnad tillsammans och funderat på vad som finns i den. Vi har skrivit ord i olika färger på en whiteboard och ritat streck som fick gå upp och ner i intensitet. Det blev en tavla som vi sedan översatte i musik. Vi upptäckte att vi undersökte olika känslor som vi på ett eller annat sätt upplevt under åren då vi haft detta band tillsammans. Ensamhet, maktlöshet, olikhet, närvaro, rastlöshet, bekräftelse. Att få tid till att reflektera över detta har denna gång varit guld för oss. Det har lett till att vi verkligen kunnat jobba på ett sätt som fungerar för oss och som gör vår musik mest rättvisa. Vi har också varit noga med vilka vi arbetat med. Till exempel är ena sidan av albumet inspelat i vår replokal där vi själva tryckt på rec. Den andra sidan är inspelad i en studio på Tredje Långgatan i Göteborg. Vi hyrde Music A Matic i en vecka och bodde där och kunde leva och andas musiken dag som natt. Ibland händer det ju att en vaknar mitt i natten och kommer på hur den där gitarrslingan ska va, då kunde vi gå upp och förverkliga det direkt!
Hur laddar man upp inför helgen i sann Rome Is Not A Town-anda?
– I sann anda börjar fredagen med att vi ses i replokalen på eftermiddagen, catchar up på livet över något simpelt men gott tillagat av extraprisvaror från Matöppet. Sen repar vi en sväng, sen hamnar vi i köket igen och lyssnar på musik och pratar om meningen med konst och dricker en folköl eller delar en flaska vin vi fått med oss från logen efter gigs. Sen ringer Alice.
Berätta om er spellista, när passar det som bäst att lyssna på den?
– Listan är en blandning av låtar som skulle kunna spelas när vi hänger en fredagkväll. Antingen sånt vi brukar lyssna på, eller låtar vi inspirerats av på senaste när vi skrivit ny musik. Ett bra tillfälle att lyssna på den är när de första vårkvällarna börjar komma, när man känner för att vara lite nostalgisk men också känner en spänning inför allt det oväntade som kommer att ske.
Boy With Apple är tillbaka i ny skrud, numera som en stadig trio där ljudbilden växt trots att de tappat en bandmedlem.
Mycket har hänt sedan Djungeltrumman senast mötte Boy With Apple, bandet är numera en trio bestående av Zara Henriksson, Saga Fransson och Tim Hedlund och pandemins grepp om världen har blivit till vardag.
Boy With Apple berättar att de förlorade en bandmedlem till litteraturen kort efter deras senaste releaseperiod. Därefter testade de en ny gitarrist men det blev inte heller något permanent. Istället har de skapat en gyllene treenighet och kommer avvakta innan de släpper in någon ny.
Saga: Vi har det så här tills vi hittar någon som verkligen är lika passionerad och lägger bandet på samma nivå som alla oss andra. Det är väldigt viktigt för att ett band ska komma framåt, tycker vi i alla fall.
De berättar att pandemin har ändrat förutsättningarna för deras planer som band, gång på gång. Samtidigt är de glada över att de ändå hann komma ut och spela under förra sommarens lite friare restriktioner. Något som gav mersmak då de aldrig riktigt fick chansen att följa upp debut-EP:n som släpptes under hösten med en turné.
Nu är trion tillbaka med tre nya singlar som kommer att släppas under våren och Zara berättar att de drömmer om att kunna få spela live till sommaren.
Tim: Det brukar lugna ned sig då. Med de nya låtarna så känns det som att vi har kommit framåt. Vi har fått en lite högre kvalitet, både när det kommer till låtskriveriet och rent inspelningsmässigt. Vi gillar bedroom-känslan, men vi vill inte att det ska vara det enda man tänker på när man hör oss.
Zara: Vi vill inte vara lo-fi av ren princip.
Singlarna har spelats in i en studio tillsammans med producenten Guggi Data som känns igen från såväl Makthaverskan som Westkust vilket har lett till att låtarna visar nya och lite mer slipade sidor från trion.
Saga: Jag tycker att de är våra bästa låtar hittills. Det ska bli så himla kul att få ge det till folket därute i stugorna. Det är lite som att visa en teckning för pappa som man ritat i förskolan.
Zara: Det känns också lite som att vårt skivbolag är våra bonusfarsor – Fabian (Forslund, reds. anm.) och Jonas (Börjesson, reds. anm.) på Vårø. Där kan vi verkligen snacka om känslan av att visa upp en teckning för en förälder. När vi skickar låtar till dem säger de ”det här är helt otroligt”. Fabian kom på vårt senaste gig och efteråt var han helt lyrisk. Det är kul att de är så stöttande i att vi fortsätter och utvecklas. Nu när vi var ute och spelade så fick man också en helt annan känsla av att folk faktiskt lyssnar på vår musik. Det har varit väldigt svårt när allt bara är siffror på en dator, men när man åker iväg till en annan stad och spelar och så är det någon i publiken som sjunger med – det är mäktigt.
Foto: Felicia Lekenstam
Den första singeln som släpps bär namnet Strawberry boy och har ett poppigt och nästintill somrigt sound. Låten skrevs klart under en dag i repan där Tim och Saga sedan skickade över demon från repan till Zara som skrev en text till verserna.
Saga: Den är svängig. Rent innehållsmässigt är den ganska intressant för jag hade skrivit en text till låten som jag hade satt in i refrängen och så lämnade jag lite utrymme för Zara att komma med någonting eget. Vi gillar att jobba så. Jag var supernykär och var helt uppe i det, så jag skrev refrängen om honom. Det är han som är Strawberry boy, han hade rött hår då. Så refrängen är väldigt uppe i att allt är så fantastiskt och underbart, sen kom Zara med sin text som hade ett väldigt annorlunda motiv.
Zara: Jag fick Sagas text och funderade över hur jag kunde skriva det som en berättelse där det gick att knyta samman allt. När jag skrev texten ville jag berätta om hur jag kände där och då, vilket var att jag var väldigt deprimerad. Så det var där det kom ifrån, tankar kring att passa in. Jag har mått dåligt förut, varför måste jag må dåligt igen? Jag ville också ha en lite nostalgisk känsla i det för det knyter an till refrängen som är väldigt romantisk.
När deras andra singel Linger on kom till såg processen helt annorlunda ut, något som Tim tycker är ganska talande för hur de arbetar som band överlag. Grunden till låten kom från en demo som Zara hade gjort som blev liggande i nästan ett helt år.
Tim: Jag tycker att det understryker ganska mycket hur olika vår process kan se ut. Vår process är verkligen kaotisk och mångfacetterad. Det är väldigt mycket från låt till låt vad vi gör, men jag tror att vi gillar att jobba så – att vi experimenterar med allting vi gör och mycket varieras och ändras.
Saga berättar att både hon och Zara var ”single and ready to mingle” och tampades med killproblem på olika håll. Zaras demo hade länge arbetstiteln Dagen efter, en titel som fångade upp den där känslan som kan infinna sig när en relation nyss tagit slut.
Zara: Hela låten börjar med ett glassplitter, det var verkligen så att jag ville skapa något så dramatiskt som möjligt. Det var den känslan man får när man tänker ”okej, nu är det dagen efter att vi har pratat för sista gången”.
Saga: Det var det som var så sjukt med Zaras demo, för jag dejtade en kille för tillfället som jag tyckte väldigt mycket om men han var fett emotionellt otillgänglig. Vi hade också en sådan stund, det var inte uttalat mellan mig och honom men det var ett möte vi hade och under hela det dygnet hade jag en genomgående känsla av att jag visste att det var sista gången som vi sågs. När jag skulle gå så kändes det väldigt mycket som att vi båda kände den sorgen. Så när jag gick iväg till spårvagnen satte jag mig ned och skrev vad jag kände för stunden – om att dyrka någon och samtidigt verkligen avsky den personen. Då hade Zara Dagen efter-demon och jag hade texten som också var dagen efter, så låten hette det väldigt länge för att det var så passande. Jag tyckte också att känslan som Zara hade lagt i det instrumentala i demon var så himla stark och passade ihop med mina känslor så otroligt bra. Det kändes som att allting kom samman och passade perfekt.
Zara: Då bytte vi namn till Linger on, för att om man ska översätta känslan av dagen efter så passar linger on bra, det är något som stannar kvar.
Foto: Felicia Lekenstam
När bandet får frågan kring hur det är att vara en trio istället för kvartett berättar de att en av de stora skillnaderna märks rent soundmässigt. När den ena gitarristen hoppade av fanns plötsligt ett behov av att lösa situationen på annorlunda sätt vilket har lett till att bandet numera inte är rädda för att använda sig av förinspelat material.
Tim: Vi har många låtar med två gitarrer och då måste en gitarr vara inspelad numera, så då kan vi lika gärna lägga trummaskinen på backing tracket också och då kan vi ha mer bakgrundselement som dubbade akustiska gitarrer, samplingar och så vidare. Det tar emot lite.
Saga: Det ska inte låta annorlunda live, allting ska låta exakt likadant.
Tim: Men vi sa fuck it, nu har vi inspelade saker och jag tycker att det är kul att det har öppnat upp för fler möjligheter trots att vi är färre personer. Det är en av de största skillnaderna och sedan tycker jag också att det är skönt när vi röstar om saker. Det blir inte två mot två hela tiden, det är lätt att få majoritet i beslut, vi har ganska starka viljor.
Det känns nästan lite rebelliskt att använda sig av förinspelade saker i indiekretsar. Lite som att man bryter mot en oskriven regel?
Zara: Ja, sen insåg vi att väldigt många andra gör exakt så. När vi hade tagit det steget så kände vi att det kanske inte är så hemskt att använda andra saker.
Saga: Man är inte en sämre musiker för att man har lite saker förinspelat med sig på en livespelning. För mig handlade det väldigt mycket om att släppa musikantstoltheten som kommer från att skolas i musik. Där allt man gör kan vara väldigt prestigefyllt, där det ska vara väldigt mycket på ett visst sätt och inom vissa ramar. Jag har väl alltid känt att jag inte passar in inom de ramarna över huvud taget. Som sångare på ett musikgymnasium så kände jag mig så otroligt fel, både jag och Zara delade att vi har en mycket större körbakgrund än den här solist, soul eller jazzsångerska.
Zara: Som Mariah Carey liksom.
Saga: Innan jag träffade Zara så kände jag mig otroligt ensam i det. För jag hade väl inte riktigt lärt mig att omfamna att jag sjunger på ett visst sätt och det är mitt sound, det ligger någonting coolt i det. Också som kvinnlig basist, det var inte jättepopulärt heller. Jag kände mig väldigt liten innan jag träffade de här människorna och det är något som jag verkligen tycker har fått växa hos mig de senaste åren.
Tim: Känner du att det är lättare att ta mer plats?
Saga: Ja, och att tro mer på min roll som låtskrivare, som sångerska och som basist, för jag upphöjer gärna de här två i den processen väldigt mycket, men de är väldigt duktiga på att stötta och heja på mig.
När singelsläppen är klara har trion siktet inställt på att skapa ett album, en idé som har legat och jäst hos samtliga i bandet ett bra tag.
Saga: Jag har tjatat på dem ett tag faktiskt, det skulle kännas fett att släppa ett album. Ingen av oss har gjort det riktigt än, det har varit mycket EP:s och singlar med andra band. Det skulle kännas häftigt att genomför att såpass stort projekt.
Tim: Jag har varit lite inne på det spåret att jag har velat testa att gå helt in för singlar. Jag är väldigt intresserad av att försöka få avståndet mellan att en låt är klar och att den finns ute på Spotify så kort som möjligt. Att sätta igång en process av att bara släppa väldigt nyskrivna singlar hela tiden. Om vi skulle göra ett album så hade det varit fokus på att vi försöker få det gjort på en ganska kort tid så att vi sen kan släppa det så att det inte blir en utdragen process om jag får välja. Jag gillar när det känns färskt.
Zara: Den senast skrivna låten är alltid den bästa. Men det känns ändå som att vi går in lite med samma inställning, nu vill vi få det här gjort.
Makthaverskan är tillbaka med albumet För alltid. Här pulserar den signifikanta nerven ständigt samtidigt som bandet har vågat experimentera mer med sitt sound.
Vi möter upp Hugo Randulv, Maja Milner, Irma Krook, Andreas (Palle) Wettmark och Per Svensson strax innan deras rep uppe på Musikens hus. Bandet berättar att det känns som att de har tagit en ny vändning i ljudbilden samtidigt som deras signifikanta sound ligger ständigt närvarande som en grund för hela ljudlandskapet. Maja: Musiken lät som en färg tyckte vi. Jag minns att vi sa att det låter som någon slags brunorange färg.
Färgen har även letat sig in på omslaget där just orange och bruna toner återfinns i bakgrunden till omslaget. Irma, som har skapat alla Makthaverskans omslag berättar att hon ville fånga deras nya riktningar i musiken även i det visuella uttrycket. Irma: Jag ville ha lite färg. Inte bara för att det skulle se ut som ”nu har hon lagt till färg”, utan även lite mer bakgrund, hitta en miljö mer än en makthaverska. Men annars har jag inte tänkt så mycket längre, man gör något och frågar ”tycker ni det är snyggt?” om svaret är ja så kör jag.
Maja: Alla tusentals bilder Irma har lagt i chatten är lika fantastiska, det är extremt svårt att välja när man ska välja bilder för det är helt sjukt vad duktig hon är. Det var svårt att välja omslaget för du hade så himla många bra idéer.
Foto: Tobias Bauer
Bandet har, även om det mest är oavsiktligt, alltid låtit det gå fyra år mellan varje skivsläpp. Med För allting hade de som ambition att släppa albumet snabbare, men pandemin kom emellan. De berättar att det har varit en plåga att ha albumet vilandes i nästan två år. Många av medlemmarna har brottats med tankar om hur de hade velat göra saker annorlunda och att inte kunnat släppa albumet och gå vidare har varit påfrestande. Maja: Jag har tyckt att det har varit jättejobbigt. Jag har velat ändra i varje låt, men nu har jag accepterat det nu när sakerna väl börjat släppas. Men jag har gått och grubblat i ett och ett halvt år och haft ångest över det. Man har en tidsplan kring när man ska leverera och allting var inte helt klart. Det var en del sistaminuten-grejer som fick bli lite ”det här blir bra” och sen så har man haft nästan två år efteråt. Det är ganska så stort utrymme, så nu har man lite andra melodier i huvudet. Det blir bara en plåga jämfört med om man hade släppt det direkt och kunnat gå vidare. Med det sagt så är jag ändå nöjd, men det har varit jobbigt.
Hugo: Nu kan man inte ändra på någonting, nu är den ute och då kan man uppskatta den. Men annars suger det.
När bandet får frågan kring vilket album de gillar mest från sin diskografi berättar de att de inte har några självklara favoriter. Istället ser de sina album som ljuddagböcker, som fragment från åren som gått där de kan gå tillbaka och minnas olika tider från deras liv. Maja: Ettan kommer alltid att ligga varmt om hjärtat för det är en sådan tonårsdagbok. Det kommer aldrig att slå det när det kommer till den autentiska nerven. Men sedan så älskar jag alla lika mycket. Det finns ingen självklar favorit eller så som man har med andra band och deras skivor. Man ser det inte som skivor heller, eller det är ju skivor men det är också verk från en tid.
Vad får ni för känslor när ni lyssnar på er musik som ni har släppt genom åren? Maja: Jag blir bara imponerad faktiskt. I alla fall nu, det har kommit med åren. Fan vad coola vi var.
På För alltidtacklar Maja samma ämnen som hon dragits till tidigare, texterna är nakna och reflekterande. På det tolv spår långa albumet finns det låtar om kärlek men även om ångest gentemot världen. Maja: Jag tycker inte att det sticker ut så mycket egentligen utan det är mina tankar i olika situationer så som det har varit från början. Jag har aldrig haft enbart ett tema och använt det på en hel skiva utan det är låt för låt och alla sticker ut från varandra.
Hugo: Jag tycker att du är väldigt välformulerad.
Maja: Ja, det är några låtar som jag håller med om att jag fick fram min personlighet i. Inte bara någon kille jag har legat med utan här är jag mer mig själv och så. Det har väl med åldern att göra också, man närmar sig 30 år och då tänker man mer på sådant. Värdsliga saker om sig själv och hur man kan förbättras.
Foto: Tobias Bauer
Hur ser ni på nästa generations indiekids? Hugo: Jag är ändå ganska hoppfull. Det kommer alltid att komma goa band. Jag tänker inte och sitta och säga att det var bättre när vi var unga för det var inte så, då klagade man på att alla andra band sög också.
Palle: När vi var lite yngre så kanske det fanns några band, sen var det det. Nu känns det som att det händer mycket mer och det ploppar upp nya band.
Maja: I Göteborg också? Det hade jag ingen aning om.
Maja: Då ska jag gröta ner mig i det. De är yngre så att säga?
Palle: Ja. Jag tror det i alla fall.
Maja: Det är det viktiga tycker jag, att de för arvet vidare.
Det var inte meningen att måla upp er som gamla.
Maja: Det är vi, eller vi är inte tonåringar längre.
Foto: Tobias Bauer
Ja, är 30 gammalt? Det trodde man när man var tonåring men stämmer det? Maja: Man är nog aldrig vuxen tror jag. Man kommer nog sitta och säga samma när man är 40 år också. Man skjuter på det hela tiden med tio år. När jag var tjugo så var trettio gammalt, nu känns fyrtio lite gammalt eller det vill jag inte riktigt bli. Sen när jag är fyrtio så vill jag kanske inte bli femtio riktigt. Jag tror det är samma, man är nog alltid ung ändå.
Den 13 november håller Makthaverskan en releasefest för sitt nya album på Pustervik och det märks att konsertnerverna har börjat leta in sig lite smått bland bandmedlemmarna. De berättar att de har längtat efter den där speciella energin som skapas under konserterna. Palle: Jag tycker att det ska bli jättekul men man är nervös inför det. Det har legat så långt borta så för mig är det lite svårt att föreställa sig. Min erfarenhet säger att det dyker upp en massa grejer kring det hela som är ganska påfrestande som man alltid glömmer bort som man kommer på när man väl är där. Som att det är lite senare på kvällen, vid det laget brukar man vara ganska trött. Det kan vara en låtlista som är lite väl lång och man börjar fundera på hur man ska orka med det här och hur man ska orka med de två datumen efteråt. Så det kommer nog att vara lite kämpigt med tanke på att vi inte har spelat på länge men samtidigt ska det bli kul som sagt.
Hugo: Är du orolig över din fysiska uthållighet?
Palle: Lite så.
Irma: Det är nervigt men det är bra för det visar på att man bryr sig. Det är verkligen inte så ”nu gör vi det här en gång till”. Man vill att det ska vara bra också om man ska göra det här igen.
Maja: Jag tycker att det är jätteläskigt men det ska nog bli bra.
Augustine har fått lyssnarna på fall med sin falsettsång och retroskimrande ljudbild. Nu är han aktuell med sitt debutalbum Weeks Above the Earth som följer en kärleksrelations uppgång och fall.
Senaste gången Augustine spelade live i Göteborg stod han på scen hos ett utsålt Pustervik. Då visste varken han eller publiken att hela världen kort därpå skulle träda in i en pandemi som kom att påverka allt vad normalitet heter. Nu är han tillbaka med debutalbumet Weeks Above The Earth och berättar att pandemin har gett honom tid till att reflektera.
– Resan sen dess har på ett sätt varit “stilla” i och med att världen har stått still, men samtidigt har det varit allt annat än stilla inombords. När dagarna går långsamt finns det ju nästan för mycket tid att tänka och övertänka saker. Så det har varit väldigt mycket grubblande i en lägenhet.
På Weeks Above The Earth tas lyssnaren med på en resa genom en förälskelsefebrig tillvaro där eufori mynnar ut i hjärtesorg. Hur kommer det sig att du drogs till just dessa ämnen?
– Det är nog just för att det är det som jag har upplevt sen pandemin bröt ut. Precis när den tog fart så tog också en relation fart och sen stannade liksom allt förutom just förälskelsen och euforin av det. Det blev som en bubbla i en bubbla i det att världen förändrandes drastiskt och på samma gång gjorde min egna värld också det. Så det blev intensivt.
Hur undviker man att fastna i klyschor när man skriver om kärlek?
– Ja, jag vet inte riktigt, det undrar jag med. Det är en skör balans, så det är många gånger jag känner skam kring texterna. Jag tror att jag försöker påminna mig själv om att ha mycket självdistans. Alltså att försöka inse att mina upplevelser inte är starkare än någon annans. Så när någonting är jobbigt och när det känns som att jorden går under så behöver jag inte sätta just de stora orden på det, utan istället försöka hålla det litet och för vad det är.
Har du några tips till de som vandrar runt i höstrusket med ett brustet hjärta?
– Oj, hm. Kanske att försöka skapa nån konst av det, när du ändå är inne där i deppen. När jag är glad och ångestfri känner jag att det är svårt att sätta sig ner och skriva. Att skriva kan också fungera som terapi för en själv. Eller är det också en klyscha, på tal om klyschor?
Det sista spåret Easy är lite som en sammanfattning av albumet, men lyfter även frågan ”är det värt det eller inte?”. Har du landat i något svar? Är det värt att riskera att bli sårad för kärlekens skull?
– Jo men det har jag landat i att det är värt det. Det är fint att få känna att man lever och att någon eller någonting berör.
Händer det att du ångrar att du skriver om vissa typer av relationer, ämnen eller teman?
– Jo, jag har nog ångrat mig flera gånger fram och tillbaka under tiden albumet har skrivits. När en låt väl blir klar och spikad för släpp inser jag att andra kommer lyssna på det och då känns det ibland för intimt. Samtidigt tycker jag att man kan höra direkt om någonting i en låt inte är på riktigt, så då kanske det personliga sättet är det enda sättet att skriva på ändå.
Foto: Rassmus Björnson
Var det något i själva processen kring albumet som var oväntat, lättare eller svårare än vad du först trott?
– Stundvis var det oväntat svårt att våga tro på mig själv. Det kom en massa osäkerheter som “borde det inte komma en låt här som är om någonting helt annat”? Någon slags vilja om att alla ska tycka om någonting på albumet som blev vilseledande ibland. Det har varit en lång process.
Vilka nya insikter har du fått kring musiken och ditt artisteri nu när du är klar med albumet?
– Det kanske är just det där med osäkerheten. Att det är omöjligt att alla skulle tycka om alla låtar, eller ens någon låt, så då är det lika bra att göra den musiken som man själv vill. Så är det bara kul om fler skulle tycka om den.
När man lyssnar på din musik märker man att du har landat i ett sound som kännetecknas av falsettoner, solblekt indie och 70-tals influenser. Hur har resan till det sound du har idag sett ut?
– Den har varit en slags upptäcksfärd och nytillkomna inspirationer sen jag var liten. Det var mycket Abba och David Bowie hemma på stereon när jag var yngre, sen fastnade jag helt i indiesvängen med The Kooks och Phoenix och sen fastande jag helt i manliga sångare som sjöng falsett. Så har jag väl försökt få till ett hopkok av allt det där.
På din Instagram har Sarah Klang skrivit att hon ”ska föda barn till denna låten på repeat” när du la upp ett inlägg om din singel Summer Wine. Är barnafödande den optimala aktiviteten syssla med när man lyssnar på din musik eller har du andra förslag?
– Haha ja, det är en ju fantastiskt aktivitet! Jag hade känt mig hedrad. Så fin kommentar! Barnafödsel är absolut en optimal aktivitet, kanske även att dans kan vara en bra aktivitet. Båda på samma gång!
Realismpopens skapare Riga Tiger är tillbaka med albumet Vad ska du göra med din så kallade mänsklighet som släpps den 17 september.
Vi möter majoriteten av Riga Tiger i form av Anton Graffman Larsson, Linnéa Ljungblad, Kevin Gelsi och Hjalmar Bille Söderling på Aberdeen i Linné över två pommestallrikar en solig torsdagseftermiddag några veckor innan deras tredje album släpps.
Vad ska du göra med din så kallade mänsklighet är namnet på deras nya album, men kanske också en av livets allra största frågor.
Kevin: I titeltracket Vad ska du göra med din så kallade mänsklighet så har vi samplat in massa röster där jag intervjuade en handfull av våra kompisar med lite frågor på det temat. Det var jävligt spännande. Det känns som att min bild blev klarare efter det. Kontentan är att göra sitt bästa. Det har nog blivit sagt innan också, men det var kul att få höra vad folk tycker.
Kevin berättar att de har lagt vännernas svar som små korta instick i låten, för att inte hänga ut dem helt av hållet. Den som lyssnar riktigt noga kommer att kunna höra små svar på livets stora frågor, en liten skatt som öppnar sig för de observanta.
Anton: Vi har lagt ihop så att man inte hör vad de säger. Men ibland hör man lite korta instick och Hjalmar som spelar piano sa ”Jag tänker inte på döden så mycket” och det låter exakt som den där låten med Pink Floyd.
Kevin: Nu outar jag Hjalmar men han sa ytterligare en väldigt bra grej. Det är ofta man känner att man slösar bort tid, och han var så fine med det men sa ”Jag kan slösa bort en del tid, men inte all min tid”, det är ändå värt att understryka. En rimlig ribba.
Foto: Thom Estifanos
Riga Tiger har varit riktigt produktiva ända sedan debutalbumet Jag håller inte med om din åsikt och är beredd att döda dig för den från 2017och har hunnit släppa såväl album som singlar och EP:s. Anton berättar att deras produktionstakt har att göra med att de inte lagt så höga trösklar för sig själva. Istället har de fokuserat på att släppa låtar.
Anton: Om man jämför med Linnéa till exempel som är en jättebra musiker och producent så släpper hon inte lika ofta för hon kan göra det helt perfekt. Det är samma med Hjalmar som är svingrym. Men när vi är en grupp så gör vi det så bra som vi kan och det blir bra. Sen kanske det inte är lika mycket tankar kring om det kan bli bättre om vi väntar och pillar med det mer. Då blir det roligare att släppa det, tror jag i alla fall. Vi är ganska så effektiva på det sättet. Det rullar på.
Kevin: Det är lite av en beslutsamhet också, Anton är duktig på att släppa grejer och gå vidare.
På Vad ska du göra med din så kallade mänsklighet har Riga Tiger försökt att utmana sig själva och testat att ta ett steg bort från realismpopen de gjort sig kända för även om de fortfarande rör sig i samma universum.
Anton: Vi kallar det för realismpop och det är lätt att man trillar dit. Det är lite vår nisch. När man skriver något som låter så så tänker man direkt att det är något som kommer att passa Riga. Men på de två första låtarna som var Tio ioch den första singeln som vi släppte kände jag bara ”nu skiter jag i detta, nu ska jag skriva en riktig låttext” och den blev ganska bra tycker jag. Där var det verkligen sådär ”nu ska jag inte skriva om att käka chips” och det var ganska skönt. Men sen trillade jag dit igen.
Kevin: Det känns lite som band som utvecklas från skiva till skiva men ändå lyckas bevara sin karaktär och integritet. Jag tycker ändå att begreppet realismpop går att applicera på texterna i Tio i och Småsten, men det är inte lika uppenbart. Det är också för att vi har gjort det till en grej. Det blir lätt att man placerar sig i ett fack, men man vill inte heller fastna i det hörnet. Det hörnet kanske vi har lyckats bredda med några låtar i varje fall.
Foto: Thom Estifanos
Linnéa berättar att även om texterna fortfarande rör sig i en samma värld så har produktionen fått ta en allt större plats på albumet. Här har Filip Sjögren fått glänsa och bandet liknar honom vid den femte Beatlen.
Anton: Första skivan proddade vi helt själva och så signeade Youth Recordings oss innan vi släppte. Då proddade jag mycket. Jag är inte så duktig, så då blev det en ganska enkel produktion. På andra skivan var det jag och Filip som proddade och denna gången har Filip tagit en mycket större del. Den andra skivan lät halvvägs bort från den första skivan och nu känns det som lite Filip show i produktionskunskaper. Han kan göra så sjukt mycket.
Bandet har inte bara prövat nya vägar när det kommer till produktionen. När de gjorde låten Tungt regn testade de ett helt nytt sätt att arbeta på där Anton kom med ett scenario till en text som sedan bollades vidare i bandet.
Anton: Jag hade en idé om vad en låt skulle handla om och så hade Hjalmar en låt och så skrev Nisse Thunberg texten. Det fanns en tydlig bild kring vad den skulle handla om, det var som en story och så skulle det vara en plottwist på slutet. Det var bara det jag sa till Nisse och så skrev han ihop en text med det. Det var skitkul tyckte jag, väldigt mycket collab på en låt. Det är nog den bästa låten vi har gjort.
I en text om singeln Tungt regn refererar Anton till en studie som säger att människor som lever i regntäta städer är mer isolerade och slutna än genomsnittet. Riga Tiger berättar dock att de inte låter sig slås ned av regnet, utan att de har valt att lyfta blicken från trottoarkanten och kika upp under paraplyt. När bandet får frågan kring hur mycket av ett Göteborgsband de är berättar de att de inte känner igen sig i den lite mer moll-betonade Göteborgsindiepopen.
Kevin: Jag tycker inte riktigt att vi hamnar i det facket rent soundmässigt. Visst det är indiepop men det är lite käckare och lite gladare än vad mycket annan Göteborgsinidepop låter.
Anton: Det är för att jag bott i Stockholm.
Kevin: Jag tror det. Du har det för bra där och tjänar för mycket pengar.
Anton: Ja, kanske. En kompis berättade om den där studien. Det är så att man blir mer introvert i en blåsig och regnig stad. Du uppehåller dig inte ute eller håller på och lallar i solen utan du tar dig från punkt a till punkt b. Där har du dina kontakter och dina relationer men inte ute på gatan. Vilket går lite emot det här med att man är så trevlig i Göteborg.
Kevin: Vi kanske stämmer in mer på den bilden av göteborgaren – det är dassigt och det är trökigt men man är ändå go och glad.
Den 11/6 släppte Joe Moon sitt självbetitlade album. Djungeltrumman har mött duon för att prata om lockelsen att förföra och fördärva.
Hej Joe Moon, er artistbio lämnar mycket åt fantasin. Hur skulle ni beskriva er själva för den som inte kommit i kontakt med er och er musik sedan innan?
– Vi är två otroligt ointressanta personer som gjort en skiva. Skivan är kanon så den borde ju alla höra men att läsa en intervju med en småbarnsförälder och en nybakad psykolog tror jag inte berikar någons liv – därför skapade vi aliaset Joe Moon som får göra det grovjobbet. Han ska lämna mycket åt fantasin! Vi vet själva väldigt lite om honom.
Den 11/6 släppte ni ert självbetitlade debutalbum, hur har resan dit sett ut?
– Vi började leka runt med några låtskisser förra året och kände att det var roligt, arbetet har överlag varit väldigt intuitivt och gått snabbt. Vi har gjort musik tidigare ihop, men det var längesen. Det blev lite av en nytändning detta!
I er presstext skriver ni om två ord som ni dragits till – förför och fördärva, på vilka sätt har ni arbetat med dem?
– Det är väl mest att det känts viktigt att kunna ta ut svängarna; vare sig det handlar om låtarna eller det runt musiken. Det behöver inte vara så sensationellt, men när man börjar se bilder framför sig har man ofta träffat rätt. Joe Moon vill visserligen förföra och fördärva, men han vill samtidigt gärna lära sig orden på latin (för det är ett häftigt språk).
Hur skulle ni beskriva debutalbumets sound?
– Mantrat under inspelningen har varit att spela in saker för att sedan sänka ner dom under vattnet och skicka ut det i rymden. Helst ska det låta som att stå utanför en bil och höra en riktigt dyr produktion spelas i bilstereon, då har vi lyckats.
Vad har ni influerats av rent ljudbildsmässigt?
– Family Affair med Sly and the Family Stone, den kommer man aldrig undan.
Spåret 10 000 Hours handlar om att ha ambitioner trots att det är fult, hur kom den låten till?
– Texten är nån sorts försök till att bli sams med gamla drömmar, för att kunna gå vidare utan bitterhet. Låten kom till under en period när flera vänner runtom antingen slog igenom med musiken eller skaffade familj och bytte bana.
Hanna Henkelman och Jvlm eller Julius Marstorp som han egentligen heter, träffade varandra i en skoaffär. Nu släpper de en singel ihop och är dessutom aktuella med Helgens Spotifylista hos oss på Djungeltrumman.
Ni möttes i en skoaffär, hur kom det sig att ni tillslut även gjorde en låt ihop?
Julius: Jag hade bestämt mig för att köpa ett par nya skor och som av en slump var det exakt samma skor som Hanna hade på sig när jag klev in i butiken. Hanna kände sjukt nog också igen mig från mitt artistprojekt Ljushuvud, vilket ledde till mera musikprat. Då visade det sig att Hanna också skrev musik. Jag var sugen på att skriva med nya människor, så jag slängde ut frågan och så blev det att vi bokade in en skrivsession. Vi jobbade ett tag på idéerna vi fick under den sessionen och sen skickade Hanna första versen av det som senare blev Rymden. Jag spann vidare på idén, hittade en rolig synth och tillslut hade vi en demo. Helt förvånad över hur lätt det var att skriva både text och musik ihop med en främling!
Hur skulle ni beskriva singeln Rymden?
Hanna: Rymden är en synthig indiepoplåt som innehåller precis lagom mycket kaos. Samtidigt som den beskriver stora, omvälvande känslor finns det också plats för det där trevande och pirriga som en ny relation innebär.
Julius: Allt det där men också fuldansvänlig! Den låter inte heller som något någon av oss har gjort tidigare, vilket är kul.
Låten handlar om känslostormen som kommer i samband med att man blir kär. Hur var det att sätta ord på den känslan?
Hanna: Att vara kär är både härligt och läskigt, lite samma är det att skriva om det. Det finns något väldigt gött i att få sätta ord på något som känns så mycket men samtidigt måste man våga vara lite ärlig med sina egna känslor och erfarenheter. Spännande kanske man kan säga.
Julius: Ja, precis! Spännande, men också roligt att göra det på ett lekfullt sätt. Rymden kändes som en rolig liknelse för något stort och outforskat.
Kommer ni att skapa mer musik tillsammans?
Båda: Ja! Det gick så lätt och var så kul, så vi kommer definitivt göra fler samarbeten!
Hur firar man bäst in helgen enligt er?
Hanna: Bra musik, godis, kolla på fina blommor och drömma om sommaren
Julius: New Music Friday-listan är för mig väldigt fredag. Sen Brie de Meaux, Oliver i citronzest och lite bubbel på det!
Nu släpper Petter Seander sitt fjärde album där han satsat på att gå på intuition och känsla. Dessutom är han aktuell med Helgens Spotifylista hos oss på Djungeltrumman, en spellista som passar perfekt att slå på tidigt på kvällen.
Hej Petter Seander! Hur ska du fira in helgen?
– Hej Djungeltrumman och hej helg! Här borde jag ha ett spännande svar, men gissningsvis blir det nog en bok eller nåt – det bästa alternativet 2021, men även alla tidigare år i historien. Never out of fashion!
Nu släpper du ditt fjärde album som heter Petter Seander, som är skapt i dagboksform. Vilken tematik kommer vi som lyssnare att mötas av på albumet?
– Det där med dagboksform är kanske egentligen mest förhållandet som jag haft till texterna och till själva låtskrivandet den här gången – det vill säga massor av nedklottrade lappar, nedslag utifrån dagsform och ofärdiga idéer som sedan satts samman ganska så snabbt till en helhet. En del kanske skulle säga hafsigt, men jag tycker ganska många konstnärliga processer kan tjäna på att inte slipas ner eller arbetas med för mycket. Kanske lite dagbok också i att vissa av låtarna försöker beskriva en längre tid, tidspann, fram- och tillbakablickande som möts och sådant. Teman, hm, ganska universella egentligen: saknad, trygghet, oro, lättnad, självtvivel och extrem hybris.
När du hittade tillbaka till musiken bestämde du dig för att gå mer på intuition och känsla än vad du gjort innan, hur har det gått?
– Funderade nu och ärligt: det har faktiskt gått väldigt bra alltså. Tidigare perioder så har jag nog känt ett visst behov av att malla in mig i olika format, jaga något specifikt. Nu är det mer ett mischmasch av allt som är jag. Känns friare. Den här processen sitter ju antagligen mer i mitt huvud än vad det hörs för en random person och det blir väl alltid lite hårklyveri med artister som tror att dom förändras supermycket. Men det känns bättre i alla fall. Är roligare och strävar någon annanstans!
Finns det någon låt på albumet som du känner dig extra nöjd över?
– Ja, jag är väldigt förtjust i Like Georgia O’Keeffe eftersom den är långt utanför min comfort zone – både i groove, instrumentering, uttryck och arrangemang. Och (jag vet två…) Sea Salt Tearsför att det är så himla roligt att så många kommenterat till mig att den är så kort! Var så befriande att något kan vara för kort år 2021!
Hur mår den svenska popscenen idag?
– Det är en väldigt bred fråga men ärligt så tror jag att den alltid mår ganska så bra rent konstnärligt. Sen brottas den med massa praktiska problem – för stora flöden, för få spelställen, en enorm media-fatigue, ett allt större fokus på internationella akter – men jag tycker att jag hör precis, exakt lika mycket bra musik nu som när jag gräver i valfritt år bakåt. Däremot krävs det mycket av dig som popkonsument att hänga med och hinna med. Men stressa mindre, lyssna mer och support your local scene – så blir det väl bra!
När passar det som bäst att slå på din spellista?
– Efter att jag plockade ihop den här så testkörde jag den såklart. Noggrant! Spellistan kommer funka bäst tidigt på kvällen (det vill säga cirka 14.00-15.00 i pandemitider). Några behagliga låtar följs av något som stör, så du har ett samtalsämne i sällskapet om sådan tryter. ”Vad är det här?”.
Edvin Linderoth har en bakgrund i bandet Hemliga Klubben och ett hjärta som slår för svensk indiepop. Nu är han aktuell med sin debut–EP Tjejer och bilar. Läs om Edvins samarbete med Åke Olofsson från Den svenska björnstammen och kärleken till husmanskost.
Hej Edvin! Din debut-EP heter Tjejer och bilar, skulle du säga att din EP handlar om just det?
– Ja, precis! När alla låtar på EP:n var spikade ville jag försöka dra en röd tråd genom allt och jag tycker Tjejer och bilar sammanfattar den ganska bra!
Du har tidigare spelat i Hemliga Klubben, hur skulle du säga att ditt soloprojekt skiljer sig från det du tidigare gjort?
– Hm, superbra men supersvår fråga. Om man tittar från det utifrån skulle jag säga att mitt egna projekt låter lite stökigare, och det jag gjorde med Hemliga Klubben är något mer streamline:at. Den största skillnaden ligger väl i att mitt soloprojekt inte är ett samarbete på något sätt, det är bara jag som bollar med mig själv( på gott och ont), medan Klubben-grejerna är resultatet av fyra filter som alla ideér måste igenom (även det på gott och ont).
Hur skulle du beskriva ditt sound för de som inte lyssnat på dig sedan innan?
– Svensk indiepop med lite vemod är ganska pricksäkert tycker jag. Annars kan jag bara rabbla lite artister jag gillar: Hästpojken, Soccer Mommy, Terra, Håkan, Daft Punk, Loney Dear, Björnstammen, Teddybears, Slagsmålsklubben, med flera. Jag kanske låter hälften så bra som alla dem kombinerat?
Finns det någon låt på EP:n som du är lite extra nöjd med?
– Sånt där går i perioder, alla låtar har fått några månader av att vara ”favoriten”. Men om jag ska börja från andra änden kan jag säga att ISJMV850 är en låt som jag vet hade större potential än vart den hamnade. Jag tycker den är riktigt bra, och den var länge min enda favorit, men sen kanske jag blev lite demo-sjuk eller nått. Rasa våran värld och Wow kommer alltid vara lite favoriter för att jag vet att jag nådde över min högsta nivå när jag skrev dem. Det är sällan jag kommer upp till den sjuka nivån av tillfälligheter som krävs för att få ihop sånna låtar, allt bara faller på plats liksom. Kanske händer det igen om 10 år? Fri och Sista gången är också favoriter, och ligger nära hjärtat textmässigt. Men om jag måste välja en så väljer jag Wow.
Foto: Björn Wallin
På Rasa våran värld sjunger du tillsammans med Åke från Den svenska björnstammen, hur var det att arbeta tillsammans?
– Det är jättekul att jobba med Åke, vi har ett samarbete som sträcker sig långt tillbaka, och jag fick vara med och skriva lite på Björnarnas senaste platta. Vi båda vill skriva bäst låtar i hela världen men döljer det bakom en konstig, rolig och prestationslös fasad, så vi hittade varandra snabbt i studion. Just Rasa våran värld är ifrån 2016 och är mitt och Åkes allra första möte, det är därför den är lite speciell. Jag fick i julklapp av min syster att få träffa Åke i hans studio här i Göteborg och sen sågs vi och skrev just Rasa våran värld. Efter det hamnade den på hyllan i fem år och för några månader sen dammade jag av den och nu är vi här.
På din Instagram har du en husmansföljetång, berätta mer om projektet.
– Jag käkar väldigt ofta husmanskost och har en fäbless för enkel mat, och det är sällan restauranger i industriområdena får den uppmärksamhet som de förtjänar. Sen behövde jag även mer content till min Instagram, så det föll sig ganska naturligt att börja berätta om mina matvanor. Jag tror folk suktar efter bra lagad husmanskost mer än vad dom själva tror!
Var hittar man Göteborgs bästa husmanslunch?
– Supersvår fråga, även det där går i perioder och det finns många faktorer att gå efter. Om jag bara ska bedöma det på själva maten blir det Bror och bord på Bohusgatan.
Den här webbplatsen använder kakor för att göra din upplevelse så bra och kul som möligt. Läs merOk
