Petter Seander är tillbaka med ett nytt album och trots att det har gått åtta år sedan senaste släppet har han varit aktiv både på scen och bakom kulisserna. 

Du har varit i musiksvängarna ett bra tag nu, vad skulle du säga är det absolut bästa du har varit med om genom åren? 
– Agreed! Sånt här ska en ju ha ett självklart svar på. Om jag väljer något gammalt – att rulla in en solig morgon på Hultsfredsfestivalen 2006 för gig med Kristian Anttila klockan elva på morgonen. Då kändes som olika trådar i mitt liv vävdes ihop på ett storslaget mikrosätt. Då och nu och sen. Om jag väljer något i modern tid så vikarierade jag på gitarr med Nord & Syd en spelning alldeles nyss. Det kändes verkligen and that’s what counts! Sorry, borde haft någon röd matta och något mer smaskigt här.

Det är åtta år mellan nya albumet Bleach och din tidigare skiva. Vad har hänt under de åtta åren? 
– När det blir svart på vitt sådär så blir en ju rätt ställd – hur kan det ha gått åtta år?! Runt förra albumet bytte jag stad, från Göteborg till Stockholm, startade upp min verksamhet och käraste ägodel Birds Will Sing For You. La mig på lediga stunder under ett täcke och väntade ut EDM-vågen. Var lite allmänt trött på musik tror jag, framförallt självfokus som det innebär att göra musik. Ville jobba med andras musik, stå bakom och fundera. Sen blev det några stökiga år utan riktning, spelade in lite grejer i några omgångar men det kändes aldrig hundra när det var klart, det roliga var borta. Någonstans under början av förra året ändrades den känslan.

– På ett sätt känns mina tidigare plattor som hundra år sen, på ett annat som bara några veckor bakåt. Tidsperspektivet är flytande, det gick några somrar liksom. Jag har börjat jogga och plugga nu också, så alltihop kanske är en förklädd kris?!

Hur skulle du beskriva de låtar som samlats på Bleach? 
– Som ögonblicksbilder från 2017-2018. All musik för mig är egentligen nedslag i en exakt situation, plats, sinnesstämning, även om det för en eventuell lyssnare såklart inte ter sig självklart. Att varje låt är så specifik känns väldigt bra i stunden, en öppen dagbok, men det gör det ju nästan helt omöjligt för mig att lyssna på dom efter något år. Eftersom jag redan vet om att det kommer att bli så, så gäller att passa på nu! Repeat!

Vilka sinnesstämningar och känslolägen kännetecknar albumet? 
– Jag har generellt ganska så svårt att skriva musik i moll om man tänker tonalitet. På något sätt väger jag upp den på ytan rätt upplyftande känslan med textmässigt nedtryckande diskussionsämnen som sorg, saknad, maktlöshet och motstånd. Det låter så sjukt pretentiöst men jag gillar verkligen inte musik om glada saker! Det allra värsta som finns är nån låt på Spotify Viral 50 som handlar om snus eller något sånt, skriven av sju dudes som själva skrattar när dom läser sin egen text. För mig ska det finnas tröst i musik, och kanske hopp genom mörker och igenkänning. Förhoppningsvis kan man välja känsloläge genom att antingen skippa texten eller skippa musiken.

”Men runt min egen skiva är jag lika lost i navelskåderi som alla andra”

I presstexten skrev du att du kände en saknad efter ett sammanhang. Skulle du säga att du i arbetet med skivan hittat tillbaka till ett sammanhang och i sådana fall på vilket sätt? 
– Det absolut bästa med att göra en skiva är det faktum att du gör den med andra. Även i stunderna inför en inspelning, när du känner att du har ”hittat” en låt eller en idé som gnager i dig så känns det socialt. Hela den här skivan spelades in utan förberedelse – vi samlades ett par personer i studion, repade låten från grunden och spelade sen in den. Det blev mer som ett häng, än något planerat. Dom sammanhangen älskar jag, när du har något att göra men inte vet hur eller vad. Kan egentligen inte umgås med folk annars utan att bli obekväm. Så kort svar, ja, sammanhanget är tillbaka.

– I ett större perspektiv handlar det mycket för mig om hur jag väljer att definiera mig själv – jag mår helt enkelt inte bra om jag inte kan få definiera mig som någon som både är artist och som jobbar med artister. Och landa i tanken att det ena föder det andra. Sammanhang.

Du har arbetat med promotion för andra artister såsom Sarah Klang och Vasas Flora och Fauna. Hur är det att arbeta med någon annans artisteri jämfört med ditt egna? 
–Det blir snabbt uppenbart att samma orosmoln som många artister jag jobbar med upplever är något som jag själv upplever. Som till exempel att svara på den här intervjun eller att släppa iväg en pressbild som en är nöjd med. Förhoppningsvis så bidrar det här till att jag kan ha en empatisk inställning till artisteri, en förståelse.

– Rent krasst så är det verkligen två helt olika saker att förhålla sig till sin egen och någon annans musik. I min yrkesroll är det så att jag ska våga vara den som ser saker utifrån och som kan säga stopp eller kör, obekväm eller bekräftande. Men runt min egen skiva är jag lika lost i navelskåderi som alla andra!

Vad händer härnäst? 
– Min största musikaliska dröm just nu är att göra en instrumental skiva! Jag hoppade av mina jazzstudier när jag gick bet på den myxolydiska skalan år 2000, men de senaste åren har jag blivit mer eller mindre besatt tanken att kunna berätta så mycket utan ord. En hård instrumental skiva utlovas innan 2025!