Vi delar med oss mer än någonsin på Facebook, Instagram och Snapchat. Men vad leder det till, och hur mår vi egentligen av det, frågar sig Johan Stenström.

Jag får för mig att det inte längre är rädsla som urholkar själen, vilket regissören Werner Fassbinder en gång hävdade, utan sociala medier. Efter en dag med konstanta besök på Facebook är jag helt tömd på energi och mitt intellekt har storleken av en golfboll. Jag tror det har att göra med att informationen vi möts av där är i så total avsaknad av något att stanna upp och dröja vid. Det postprivata samhället älskar transparens och ärlighet, men vad erbjuder det annat än att man tröttnar på sina medmänniskors pseudo-uppriktiga bekännelser och koketta ställningstaganden?

”Flödet på sociala medier saknar eftertanke”

Det är inte en slump att det på Facebook bara finns en like-funktion och inte en dislike-funktion. Att inte gilla något är nämligen att ta ställning, vilket hindrar flödet av information, och på sociala medier får inte kommunikationen upphöra – informationsflödet är en fundamental del av affärsidén. Flödet av information skapar ett språk och en attityd som saknar ambivalens, eftertanke eller förmåga att bejaka det outsagda och oförklarliga.

Tar jag en snabb titt på de bilder som laddas upp i mitt Instagramflöde är de flesta helt innehållslösa, vilket också är själva syftet med dem – det du ser är det du får. En porrbild fungerar på samma sätt, du ska inte tolka något, du ska bara titta. Om all information som laddats upp på sociala medier hade krävt dubbelt så mycket tankeverksamhet att begripa skulle informationsflödet stanna upp och dessa mediejättar skulle snart självdö. Därför utformas de så att all friktion uteblir, det är avsaknaden av dislike-knappen ett exempel på.

”Bristen på information är lika viktig som tillgången till den”

Ett samhälle som staplar fri information på sig själv går miste om något fundamentalt för den mänskliga kommunikationen, nämligen det outsagda. Ofta är faktiskt bristen på information lika viktig som tillgången till den. Det är denna brist som öppnar vår fantasi och framkallar idéer och förhållningssätt vi först inte trodde var möjliga.

I konsten använde surrealisterna sig av begreppet ockultation för att beskriva en konst som undandrar sig sin publik, som inte är direkt tillgänglig utan skapar svårigheter för betraktaren. Svårigheter som blir intresseväckande. En språklig analogi till surrealisternas ockultation kan man hitta i det tyska ordet för lycka, glück, som är en nyare variant av ordet lück och kan översättas till lucka, gap eller tomrum.

Kanske är det så att våra relationer är beroende av denna lucka mellan vad vi vet och vad vi inte vet. Vi griper efter något i den andra personen som vi själva inte har tillgång till. Men i det transparenta samhället finns inga luckor, ingen ambivalens – bara innehållslös information.

Källa: Byung-Chul Han Transparenzgesellschaft.