När Bob Dylan fick Nobelpriset i litteratur tillhörde jag en av dem som var lite tudelad. Lejonparten av mig kände dock – och känner fortfarande – att litteraturen per se aldrig kan få nog med uppmärksamhet, och med den de stentuffa författare som kämpar med livet som insats, genom att berätta om situationen i sina hemländer, etcetera.

Men om vi nu säger att ett slags konsensus skulle råda kring att låttexter är litteratur, på precis samma sätt som en roman eller faktabok. Då kanske litteraturlistan till universitetsstudierna i Litteraturvetenskap skulle skrivas om helt och hållet. Jag är en ständig läsare sedan femårsåldern, men hade på grundkursen lite svårt att uppskatta alla dessa klassiker, det måste jag ändå erkänna. Dessutom kan en verkligen börja fnula på om låttexter i gemen tål att genomgå en skarpsint textanalys.

I mellanstadiet gjorde jag, som jag minns det, bejublad succé, då jag på roliga timmen mimade, iklädd överdimensionerad skinnjacka, i skenet från en diabildsprojektor som spotlight, till en av Lill-Babs gamla hitar. (Barbro och Bobban är för övrigt ungefär jämngamla, och har dessutom så väl startat och alltjämt fortsatt sina karriärer parallellt.) Tre decennier senare shufflas den en morgon oförklarligt nog fram i mitt musikminne, och jag får den på hjärnan. Och samtidigt som jag fånler av igenkänning, blir jag på samma gång grundligt förfärad över mitt då uppenbarligen dåliga omdöme gällande låtval. Nog för att jag diggar Lill-Babs som person, men texten lämnar minst sagt mycket i övrigt att önska. Så här kommer då en grundlig, om än ovetenskaplig, textanalys:

”Jag är en tuff brud i lyxförpackning. En tuff brud i snyggt fodral. Jag är ett litet stycke dynamit maskerad till sockerbit.”

Jo, men jag var väl ett relativt tufft mellanstadiebarn? Men jag var ju ett barn!

”Jag är en hårding i guldinfattning. Det är karlarnas ideal. Här kan de välja mellan tvenne bud. Båd’ lady, och raggarbrud.”

”Textmässigt finner jag den dock under all kritik, och när jag vetgirigt skulle kolla upp vem som är den skyldiga, finner jag att det chockerande nog krävdes hela tre personer för att snickra ihop denna melodi”

Alltså, karlarnas ideal. Varken då eller nu önskar jag lägga ens ett uns av energi på hur det nu skulle se ut.

”Aldrig kommer sagans prins, om man går klädd i jeans. Men till ett nobelt kvinns. Med diamant, det går brilliant. Man lätt får karln på knä i guldlamé.”

Här fnissade jag lätt internt i morse, där jag satt i mina mest ingångna Acnejeans. Och jag har som sagt varken då eller nu haft som mål att få en karl på knä.

”Jag är en tuff brud i lyxförpackning. Och jag fann snart att det var smart. Att bli en typ och jag har gjort mitt val. En tuff brud i snyggt fodral.”

En typ är man väl alltid? (I övrigt mest upprepning.)

Därefter följer sista biten:

”Jag är en tuff brud i lyxförpackning. En frän dam som kan reklam. Som backat upp sig själv på en piedestal. En tuff brud. Ingen bluffbrud. Nej en tuff brud i snyggt fodral.”

Nu är jag visserligen kanske mer av en frän dam idag, än jag var som tioåring, dock har jag mycket svårt att se mig själv på ett slags piedestal.

Summa summarum är melodin då som nu käck och glad, och jag antar att det var den jag uppskattade som barn, och till viss del kan uppskatta idag. Textmässigt finner jag den dock under all kritik, och när jag vetgirigt skulle kolla upp vem som var/är den skyldiga, finner jag att det chockerande nog krävdes hela tre personer för att snickra ihop denna melodi. Kanske inte lika förvånande: tre män.