Sveriges störta rockband närmar sig graven och spelade sin andra avskedskonsert i Göteborg på fredagskvällen. Och deras farväl till publiken visade sig vara precis så mycket Kent som man kunde ha väntat sig.

Alla vet. Bland publiken som skiftar lika mycket i ålder som i engagemang förenas i förväntan. Även hoppet om att något ska rämna verkar genomsyra Scandinavium när 10 000 människor kollektivt vet att slutet är här. För oavsett om du var en av dem som stod längst fram i kön för att komma åt en Isola-platta på engelska eller om du känner närmast samhörighet med rosékompatibla Skisser för sommaren vet du vad som gäller nu.

Foto: Mathilda Sjöström

När Kent väl spelar de första ackorden till sin monumentala och i stunder bästa låt Mannen i den vita hatten är kravet på tårfyllda ögon skyhögt hos var och en i arenan. Den är ju trots allt Kents självvalda och många gånger utmärkt genomförda lit de parade. Den är begravningstonerna till ett Kent som flydde Hagnesta Hill, och till emofansens förtret puttade ner 747 från piedestalen.

”Det här är ingen likvaka, Kent är inte intresserade av ett tårdrypande farväl”

Det vore även rimligt att alla dessa tusentals människor som för första och enda gången under konserten fått sjunga sig hesa, och bekräftat att livet har ett slut, nu också har ståpäls. Men varken rödsprängda ögon eller kroppsilningar infinner sig. Inte för att det är något fel på framförandet, nej, alla delar finns med.

Men det här är ingen likvaka, även om Kent bjuder in till sin egen jordfästelse med bilder på vita rosor i bukett som strålar i bakgrunden.

Foto: Mathilda Sjöström

Bandet som står på scenen är uppenbart inte intresserade av en smord nostalgi eller ett tårdrypande farväl. Att Mannen i vita hatten inte blir kvällens stora underhållning, något som reserverats för Innan allting tar slut och Jag ser dig eller Vänstra stranden , kommer därför inte som en överraskning. De där extraverserna spelar helt enkelt inte lika stor roll i en spelning som den här.

Det är i grunden ett uttryck för nonchalans. Och den är allt annat än okänd för bandet som offrade en hel subkultur för att kunna mixa beats med tyngre bas. Valet att inte spränga Scandinavium med alla topplistesinglar är bara symptomatiskt för Kent och deras självbild. Likaså är valet att vingklippa det stora verket och stjäla oss på tårarna för att introducera en ny sista sång.

Det ta-mig-fan hedrar dem.