Det var en motsättningarnas konsert när Deportees tog ton på Azaleascenen under lördagseftermiddagen. En spelning som krossar myten om att det var bättre förr. 

Det har gått två refränger in i konserten, i den kobjällremuntra Born to be loved när västkustvädret hälsar på. Deportees testar med ytterligare en glad dänga, den här gången med tätt duggande xylofonslag. Något som får väderguden att tappa det fullständigt. De följande 15 minuterna av utomgöteborgskt hällregn är antagligen en hämnd för den tempofria och lite tråkiga starten som Peder Stenberg och hans Deportees bjuder på.

De neonfärgade överkropparna suktar att få bjudas upp till dans. Och två av bandets tidigare framgångar, Under the pavement – the beach och Tell it to me like you told it to them borde åstadkomma just det. Men nej. Under den första halvtimmen spelar väderguden sin lyra bättre än bandet. Nåja, framförandet må sakna driv men man får inte blunda för deras musikaliska kvaliteter.

Sedan en kort tystnad. Några få ord om rädsla från frontmannen, som sällan skräder med sin politiska övertygelse, och tralliga xylofontoner byts mot bas. 

Med låten Terror från senaste skivan går bandet från pliktskyldigt framförda gårdagshits till det som gör The Big Sleep till deras främsta album, nämligen det inåtvända, mörkare tilltalet.

Och först då väljer solen att visa sig.

Mastodontlåten Islands and Shores blir det stora publikfrieriet, och den neonfärgade massan gungar likt vattensamlingen under dem. När timmen är spelad avslutar Peder Stenberg med vad han själv kallar “historiens bästa rockballad”. Allsången till A heart like yours in a time like this blir ett stämningsfullt farväl från de dyblöta åhörarna till bandet, som med all säkerhet dyker upp på WOW snart igen.