Navid Modiri har lämnat Göteborg för södern, men hemmasonen tar sig till sin gamla hemstad för en svettig, klibbig spelning på Sticky Fingers i helgen. Vi har tagit pulsen på Navid inför lördagens bravader.
Hallå Navid! Du och ditt band Gudarna spelar i din hemstad Göteborg på lördag, hur känns det?
– Att spela på Sticky med Gudarna är galet på så många nivåer: dels så är det som att man kan se skuggor av sig själv stå i olika åldrar på scenen och hoppa och sjunga men om jag tittar ner på dansgolvet så finns där också en 17-årig Navid som druckit för många tequila shots på Happy hourn och gör fåniga snurrkoreografier till This Charming man. Det är ett rum fullt av kärlek från gamla och nya fans och det är att komma hem i ordets multipla bemärkelser.
Jag såg att du 24 mars i år sa att du fått förfrågan om att börja musicera igen, vem frågade?
– När jag är ute och jobbar, står på scen eller reser så är det alltid människor som kommer fram och undrar när vi ska spela igen. Det är en sak när det kommer fram en 30-åring och frågar eftersom den personen förmodligen såg oss spela på festivaler i sin ungdom men när det kommer fram en 14-årig vloggare eller 18-årig fidgetspinnande dabbare och vill att vi ska spela live så undrar jag hur det kommer sig att de lyssnar på oss?
”Någon kallade oss för nyprogg, jag tror det var typ Mikael Wiehe.”
Även om 24 mars inte ens är 365 dagar sen så är ni gamla i gemet, ni skickade er första demo till Hultsfredsfestivalen 2004, det är mer eller mindre en hel livstid sen dess, vad har förändrats?
– Allt har förändrats – vi är vuxna män, vi har barn, vi har jobb och familjer. Vi har gjort några varv till under stjärnorna och känt botten, kraschat, blivit dumpade, nyförälskade och fullständigt förstörda och sen ställt oss upp igen. Samtidigt är det samma spralliga, töntiga gäng som gör politisk och personlig musik att dansa till. Musik som får dig att svettas, gråta och tänka till på samma gång. Det är ju sånt vi själva älskar. Och livet är kaos du vet. Kan vi bidra till att människor dansar till sin egen undergång så är det värt något.
Ni har spelat innan Fridolins tal i Almedalen och på Mona Sahlins 50-årsfest, hur politiska är ni på en skala?
– Det enda sättet att inte vara politisk på som människa vore att leva ensam i en grotta. Även där kommer du förr eller senare börja förhandla med dig själv om du ska äta upp alla blåbären på en gång eller inte. Någon kallade oss för nyprogg, jag tror det var typ Mikael Wiehe. Bara för att vi gör musik med texter som betyder något mer och har ett djup så hamnar vi i någon slags aktivistisk mapp. Och det är fine med mig. Jag är född, uppvuxen och fortfarande stolt aktivist. Samhället är en lerklump och ju fler som är med och knådar desto bättre. Med partipolitiska, aktivistiska, musikaliska eller konstnärliga verktyg.
Vad är den viktigaste frågan på den politiska agendan just nu?
– Den viktigaste frågan på den politiska agendan är gemenskap. Inte den rökelsedoftande We shall overcome-gemenskapen utan en pragmatisk, tydlig och tufft kärleksfull gemenskap. Polariseringen ökar både i retoriken på nätet, i media och i politiken men också utifrån en känsla av distans och ensamhet mellan människor och grupper. Vi människor är gjorda för att fungera i flock, när vi tappar religionen ersätter vi den med hyperkonsumism och blint och maniskt arbetande. Det kommer bli vår död om vi inte gör något åt det.
Slutligen, hur kommer det vara på Sticky på lördag? Ge oss en framtidsvision!
– Sticky kommer bli vad Sticky heter på lördag: ett svettigt, kladdigt och studsande inferno. Jag älskar när arrangören kommer upp till logen efteråt och skriker för att de inte har sett sånt röj sen Raised Fist på Hultsfred 2005. Vi är och kommer alltid att vara främst ett liveband som älskar sin publik. Vi är inte tuffa, vi är inte coola och vi har ingen prestige. Vi älskar att spela musik, älskar de som lyssnar på musiken och att träffa dem. Det är kärnan i allt. Det är allt.
