Love Antell bytte Stockholm mot Göteborg, har fått mer tid till konsten och släpper ett nytt album med Florence Valentin. 

2002 föddes Florence Valentin, långt innan Instagram och Spotify fanns. Nu är de tillbaka med albumet Det var en gång. Kanske är det inte heller så konstigt att de tänker på den tid som gått med tanke på att det var tio år sedan vi sist hörde från Florence Valentin. Själva albumet landar dock snarare i en diskussion om nostalgi mer än att vara nostalgiskt i sig.
– Något som upptar mycket av min tid är att brottas mot den tid som går. Sedan tror jag att vi är i den åldern, jag fyller 40 år i höst. Jag är en helt annan person än när vi började med bandet och när jag för 20 år sedan skrev mina första egna låtar. Så jag tror att tillbakablicken blir oundviklig. Jag har även sett det runtomkring oss, nostalgi är något som upptar tiden vi lever i. Alla ägnar sig åt nostalgi i någon form. Man kan vara nostalgiker över något som man inte har upplevt själv. 

– Det kanske inte är så konstigt men samtidigt finns det något fult i att hålla på med en sådan grej. Jag tänker att nostalgi är en negativ term. Det kanske inte är det fräschaste man håller på med. Mycket av populärkulturen idag håller på med det, om man köper appar för att spela in saker så har de gamla vu-mätare, det är jag fascinerad av. Alla försök att översätta fysiska objekt till en digital lösning handlar om rattar som ser gamla ut och sådant där. Så det är något större än bara min egen tanke på att jag blir äldre eller att tiden går. 

”Jag tror inte att jag hade en mailadress när vi bildade bandet”

Love berättar att det går att skilja på den fridfulla nostalgi som handlar om att ta svartvita bilder eller samla på gamla Star Wars-gubbar och den mer utstuderade nostalgin som anammas av populistiska krafter.
– När det handlar om Sverigedemokraternas sätt att armbåga sig in genom att de står för alternativ för det förlorade folkhemmet, då spelar de på väldigt farliga känslor. Många kanske inte känner igen sig i tiden vi lever i, det kan vara unga personer i 25-årsåldern till personer i min egen ålder, de kanske blir bakåtsträvande nostalgiker bara för att hålla kvar sig i någonting som de känner igen sig i. I den tid vi lever i ritas allt om, hur vi lever ritas om. Florence Valentin fanns innan internet slog igenom. Jag tror inte att jag hade en mailadress när vi bildade bandet. Det är sjukt att tänka, så konstigt är det ändå inte, men när jag tänker på det så känner jag mig som en dinosaurie.

Alla tankar kring tiden som går och nostalgin i dess olika former blev stommen för Det var en gång. Love erkänner att det han handlar mycket om han själv och tankar på döden. 
– Jag tänker på saker som fanns men som inte finns längre, levande personer, saker man lyssnade på, såg konserter med, personer som bara försvunnit. Eller att det handlar om saker som tar väldigt lång tid. Den sista låten, Ta din tid, har en kryptisk text. Min tanke var att det var en ek som stod någonstans och när den eken blir så gammal att man tar ned den så har man gjort ett skepp av den och nu så är skeppet 600 år gammalt och då tänker jag att vad gammalt det där trädet blev. Lite sådana perspektiv har upptagit min tid väldigt mycket. Det är säkert för att jag har fått barn, jag är i ett skede i livet att man tänker ”om jag ska hinna göra grejer innan jag blir för gammal och grå så måste jag göra det nu”. Det är första gången jag har tänkt så. 

Albumarbetet inleddes för ungefär två år sedan då Love, Jonny Calzone och Daniel Kurba åkteut till Jonnys landställe och drack öl, vin och skrev låtar. Då föddes Sanningen om mig och efter den kvällen insåg de att de borde göra något.  
– Jag skriver allt för det här bandet, vi borde egentligen skriva mer ihop för det är roligt. Jag ser det här projektet som ett band som spelar, övar, arrangerar och producerar musiken ihop, men det är jag som knyter ihop säcken kan man säga. Så jag får nöta och stöta det tills man inte orkar mer.
– Den här gången har det tagit väldigt lång tid, jag tror att det är omständigheterna runtom i världen som gör det, allt känns som att det går långsammare nu. Det är bra. Jag har skrivit det mesta efter att jag har flyttat hit. Alla miljöer och sådär som jag tänker mig i mitt huvud är i Stockholm men jag har skrivit mycket härifrån Göteborg. Många har frågat mig om jag kommer att börja sjunga om Andra Långgatan, men jag tror inte riktigt att det går så fort. Jag hittar inte i Göteborg än.

Efter flytten till Göteborg insåg Love att avstånd är relativt, men att det mentala avståndet tycks vara större för andra. De hade redan funderat på att flytta några tunnelbanestationer bort och plötsligt kändes Göteborg inte så avlägset längre – egentligen bara ett podcastavsnitt bort med tåget till Stockholm. 
– Man blir lite mer bunden till en plats när man har barn. Jag tänker att vi måste göra det innan de är för stora och börjar protestera för mycket. Jag tycker att det är roligt att flytta till Göteborg för jag får lite perspektiv på Stockholm. Det känns som att många klamrar sig fast där vid det man har och är rädda att flytta därifrån. Det var vi med. Vad gör vi? Säger upp en lägenhet i Stockholm, men man kan inte hänga upp sig på det. Så kände vi också att det fanns en massa spännande saker som lockade i Göteborg. Vi har mycket vänner här och jag funderar på att flytta min ateljé till Ringön. Det är områden som inte riktigt finns i Stockholm just nu för allting flyttar bort till Arlanda. 

Utöver musiken har Love en master i konst, ironiskt nog började han studera vid Konstfack igen samtidigt som de flyttade till Göteborg. Nu har konstnärsgrillerna satt sig i huvudet, han är snart aktuell med en utställning och i samband med coronapandemin frigjordes hans tid vilket har lett till att han kan ägna mer tid åt konsten än någonsin innan. 
– Det är väldigt lockande att få hålla på med det här. Jag har aldrig mått så bra som jag gjort de senaste månaderna då jag har fått måla och sitta hemma mycket och hämta barnen, ett väldigt enkelt och stilla liv. Konstvärlden är en annorlunda kulturvärld som jag inte känner till så väl. Jag jobbar med böcker och omslag, det är reproducerade bilder, att göra enstaka original är inte det jag håller på med. Så jag har gjort det här väldigt mycket på lust och inte så mycket på tanke om att ”nu ska jag bli konstnär”. 

Han berättar att stoffen till låtarna och konstverken kommer från samma värld där han arbetar mycket med symbolik och metaforer. Om han målar upp en scen eller en bild i huvudet försöker han översätta det till text eller bild. 
– Den ska fungera direkt, man ska förstå vad det är. Musik och text fungerar väldigt direkt och lyckas man få en bild i huvudet på folk så har man lyckat och nått fram. Men oftast brukar mina försök till detta misslyckas fatalt och då har man prövat i alla fall. Jag tänker på samma sätt kring bilder och scener när jag illustrerar bilder som när jag gör texter. Men det fungerar på helt olika sätt när folk ska lyssna på det. När man gör musik så måste jag presentera den för någon och fundera på om det här är något som någon överhuvudtaget känner någonting inför. Jag måste lyssna på demosarna mycket innan jag gör klart en låt. När jag målar så målar jag tills det blir klart och så får folk säga vad de vill.