Hon blev ett hushållsnamn som frontfigur i Estraden och har i den konstellationen samlat utmärkelser och priser på hög de senaste åren. Nu ger sig exil-göteborgaren Louise Lennartsson ut solo under artistnamnet Lou Elliotte. Vi ringde upp henne under en paus i en låtskrivarsession i en studio i Stockholm.
Louise Lennartsson har låtskrivarhatten på. Hon sitter i studion tillsammans med artisten Tusse och låtskrivaren och producenten Kerstin Ljungström när vi ringer upp. Situationen är långt ifrån ny för henne – redan innan genombrottet med Estraden hade hon gjort sig ett namn som låtskrivare för bland andra Veronica Maggio, Darin och Molly Sandén, men har också skrivit till sig själv. Nu har det äntligen blivit dags att ta steget ut på scenen som soloartist, under artistnamnet Lou Elliotte.
– Att släppa sologrejer på engelska var egentligen min plan från början. Jag har alltid skrivit musik till Lou men utan att riktigt veta vad jag ville med den. Sedan gick Estraden så bra och var så kul att jag ville hoppa på det tåget, och samtidigt gjorde det att det blev enklare att förstå vad jag ville göra med min egen musik. Estraden gav mig ett lugn i att jag inte behöver vara nån annan än mig själv och i att släppa musik som jag älskar. Det låter så himla enkelt men det var det inte.
Sina första låtar skrev Louise när hon var tio år och fram tills att hon som tjugoåring började på låtskrivarubildningen Musikmakarna 2013 gjorde hon det alltid ensam. Men på utbildningen handlade allt om att skriva med andra.
– Sedan dess så kan jag inte skriva själv längre. Visst kan jag få idéer, men jag är väldigt mån om att bolla. Det blir mer uppenbart vad jag själv känner och tycker när någon annan är med i rummet.
Lou Elliottes nya singel heter ”I Lost”. Foto: Pressbild/Sony
Hur var det att gå Musikmakarna? Det strömmar ju ut framgångsrika låtskrivare därifrån. Själv känner jag exempelvis en kille som numera turnerar EDM-jorden runt efter att ha gått där, så de verkar göra någonting rätt.
– Det är en sjukt bra utbildning, jag har den att tacka för allt. Utan den hade jag inte haft någon väg in i branschen. Jag kommer ju från Göteborg och musikbranschen finns till största delen i Sthlm. Jag kände ingen innan jag började på Musikmakarna. Det som gör skolan unik är att det är ett stort fokus på praktik och på att gå ut och träffa folk mer än att “såhär skriver du en bra låt”. Man sätts in i en massa olika konstellationer och får skriva musik i ett år. Både Madelene Eliasson och Amanda Cygnaeus som jag skrev “I Lost” med har också gått där.
Hur ser processen ut när man skriver med andra?
– När jag skriver för mig själv brukar jag alltid vilja sitta ner och prata lite först, om vad jag går igenom just nu, vad jag har för tankar och känslor. Det svåraste som finns är när vi har skrivit en låt och så ska vi bara hitta på en text. Jag behöver ha något att utgå ifrån, det behöver inte vara exakt något jag har upplevt men det måste utgå ifrån någonting jag har varit med om. Sedan kan man ju måla ut och överdriva. En låt kan ta allt från en kvart till en vecka att skriva, men oftast skriver man en låt per dag.
Hur många låtskrivare är lagom? Jag har sett låtar där nio personer fått kredd.
– Jag föredrar att vara tre-fyra personer. Två är ofta för lite, det blir för lite idéer i rummet. Tre eller fyra brukar vara bra och när det är nio personer på en låt så har de inte varit i rummet samtidigt.
Berätta mer om arbetet med “I Lost”. Var kom inspirationen till den ifrån?
– När jag skriver för Lou Elliotte kommer jag alltid till studion och tänker “vad går jag igenom just nu” och för “I Lost” var det att jag och min kille gjorde slut. Jag kände liksom att jag borde vara lycklig nu för det händer så mycket bra karriärmässigt, många drömmar som går i uppfyllelse, men jag hade aldrig mått så dåligt som då. Vi ville ändå inte att det skulle kännas som en ledsen låt utan att den skulle ha en kaxig och rivig vibe.
– Det är verkligen jättekul att det bara är tjejer som har gjort den här låten. Jag har släppt musik i sex år som låtskrivare och det här är den första låten jag gjort med enbart kvinnor. Jag tycker att det är fett coolt, både för att den är så sjukt bra och för att de jag jobbar med är så sjukt duktiga. Jag hade önskat att det inte var en grej, men musikbranschen är fortfarande så ojämställd att det blir en grej av sig själv.
Vi talade tidigare om succén med Estraden. Över 150 miljoner streams enligt pressmaterialet. Hur greppar man en sån sjuk siffra?
– Det är faktiskt över 200 miljoner nu, haha, när man ändå ska skryta. Jag kan inte riktigt ta in det. Vi hann aldrig riktigt åka ut på turné innan pandemin och det blir ju en helt annan grej när man ser att folk relaterar till musiken, kan texterna och så vidare. Med Lou Elliotte har jag haft ett enda gig än så länge, på Idol, så där känner jag verkligen att jag inte kan ta in det alls. Folk har lyssnat två-tre miljoner gånger på min första låt och det är så fett, men det är svårt att ta in när det bara är en siffra på Spotify.
När pandemin bröt ut hade Louise och de två andra medlemmarna i Estraden, Carl Silvergran och Felix Flygare Floderer, fullt upp med att arbeta på gruppens debutalbum “Mellan hägg och syrén”. Skivan blev klar i augusti och efter det hade Louise några sessions för Lou Elliotte inbokade.
– Jag hade tur som hade ett eget projekt som jag kunde gräva ned mig med i studion. När jag insåg att jag inte skulle komma ut och spela den här sommaren blev det lite en ekonomisk ångestgrej också, det är ju livespelningarna man tjänar pengar på om man inte har internationella hits. Men jag känner ändå att jag är väldigt lyckligt lottad som har kunnat leva på min musik under en pandemi.
Lou Elliotte är ditt soloprojekt, men är ju solo på scen med Estraden också så den biten kanske inte kommer vara så annorlunda?
– Precis, Carl och Felix är mer studiomänniskor. Jag håller på med min livesetup för Lou nu och tror att jag kommer att köra med liveband. Skillnaden är annars att med Lou är texterna på engelska och så är soundet lite smutsigare.
