Äta bör en, annars dör en. Att käka bland folk är dock en helt annan femma, förutom naturligt nog i lunchrum, på kaféer eller restauranger såklart. Det jag åsyftar är inmundigande av ätbara ting där de flesta andra sysslar med annat – exempelvis åker spårvagn eller tåg.
Jag menar inte att en inte ska få äta på tåg eller långfärdsbussar, eller på bio för den delen, men jag önskar att alla liksom föddes med samma referenser kring hur och vad en bör, kan eller ska inta i människors omedelbara närhet. Nu tillhör inte jag typen som får panik om någon biter i ett äpple – all respekt till er som får det dock, jag vet att ni finns där ute!
”Dessa små smulor skyr jag som vore de kontaminerade med något virus”
Däremot har jag en liten smula kladdfobi. Därför är den mentala träningen är i full blom de gånger jag på något färdmedel hamnat bredvid medmänniskor som avnjutit snacks eller bakverk, och antingen enbart eller i flott(-ig) kombination, avyttrat sig smulorna medelst handstrykning över byxben, eller genom att helt sonika skaka av handen/slå ihop/gnugga händer/fingrar – detta gärna över sagda stela stolsgranne. Och då har jag ändå en närstående som smyger upp en kexchoklad precis när en minst anar det och dessa små smulor skyr jag som vore de kontaminerade med något virus.
Men att äta på offentliga platser är ändå alltid mer eller mindre okej för mig, med ett undantag. Ett undantag utan några som helst undantag. Vid två oförglömliga tillfällen har jag hamnat så att jag inte har kunnat undvika att beskåda parmatning. Alltså två vuxna som matar varandra, mitt framför ögonen på mig och ett gäng andra.
”Om du äter på allmän plats: tugga och svälj nogsamt, för hela friden”
Ett tillfälle var när jag tågade på det i övrigt rätt härliga och punktliga Öresundståget, mellan Halmstad och Göteborg. I vissa vagnar är raderna av platser placerade längs med väggarna, så att en alltså har många mitt emot sig. Där satt ett kärvänligt akademikerpar från Malmötrakten. Av en eller annan outgrundlig anledning matade hon honom med ett äpple. Jag kan inte sätta fingret exakt på vad det var som var så fruktansvärt med detta scenario, men hela scenen var närmast outhärdlig att åse. Och härom helgen vid ett biobesök var det dags igen: mina radgrannar matade varandra med allehanda godisbitar, och även denna parmatning var ytterst plågsam att skåda i ögonvrån.
Men nu kom jag på något etter värre. Om du äter på allmän plats: tugga och svälj nogsamt, för hela friden. Mitt stora traumatiska ögonblick, när en av mina närmaste nästan kvävdes vid ett annat biobesök har jag fortfarande i alldeles för färskt minne – även om det naturligtvis var ännu värre för henne själv. Detta innebär att börjar någon hosta lite lätt när jag är i närheten så är risken överhängande att jag kommer älgandes för att försöka utföra något slags Heimlichmanöver. Så ät helst hemma, när det är möjligt, snälla alla. Eller på platser där alla gör detsamma, så att ingen behöver läskas, störas eller rädas i onödan.
