Vad gör det med någon att tvingas hålla sin kärlek hemlig? När jag läser Brev från Tove Jansson slås jag av hur öppen hon vågade vara om sin sexualitet i brev till vänner och älskare, nästan trettio år innan samkönade relationer avkriminaliserades i Finland.
Snart blev hon mer försiktig och skapade ett hemligt språk som bara de invigda förstod, precis som Tofslan och Vifslan i Trollkarlens hatt. Kodordet för allting lesbiskt blev “spöke”. Hur påverkas självbilden av att beskriva sin kärlek som något skrämmande, som inte riktigt är verkligt?
Efter att ha haft besök av vänner skriver Jansson till Tuulikki Pietilä om hur skönt det var att kunna prata om “spöksaker” utan att sänka rösten. Inför en resa till Paris 1968 skriver hon att de måste skaffa en lista på alla “spökställen” i Paris, och sedan understruket: “Jag vill dansa med dig”. På vanliga barer skulle de aldrig få dansa ostört.
I Sverige har kampen för hbtq-rättigheter förmodligen kommit längre än vad Tove Jansson kunde föreställa sig. Vi behöver inte längre använda kodord. I många andra länder liknar situationen ännu idag mer Finland 1947 än Sverige 2017, men inte heller här kan man dansa ostörd var som helst.
Vid vissa tider på dygnet släpper min flickvän automatiskt min hand när vi väntar på spårvagnen vid Brunnsparken och Valand, och tar ett litet säkerhetssteg ifrån mig – vi vill inte att fel person ska få rätt intryck. På en tågresa nyligen upptäckte vi att killen som satt framför och smygsöp hela tiden vände sig om och stirrade på oss. När vi insåg att han också smygfotograferade kändes situationen så hotfull att vi bytte plats. Oavsett när och var det är finns oron och vaksamheten där.
”Men flatklubbarna i Göteborg är alldeles för få, och Mårrorna är fortfarande alldeles för många”
I breven till den första lesbiska förälskelsen Vivica Bandler är Tofslan och Vifslan kodnamn för Tove och Vivica, förklarar Boel Westin i biografin Ord, bild, liv. Hoten mot deras kärlek går under namnet Mårran. När Trollkarlens hatt var klar skrev Tove Jansson hoppfullt till Bandler: “Muminboken är klar nu. Tofslan och Vifslan har härjat vilt i slutet av den och definitivt besegrat Mårran.”
Visst har många lärt sig tyst tolerans, men fortfarande finns Mårror som kommenterar, som smygfotograferar eller som bara stirrar, ogillande. De behöver inte vara i majoritet för att påverka hbtq-personers liv. När som helst kan en Mårra lägga näsan i blöt, när man väntar på spårvagnen. tittar på en lägenhet tillsammans, promenerar hand i hand eller sitter på bar och vill kyssa sin partner finns de där.
Bara på flatklubben kan man helt slappna av. Men flatklubbarna i Göteborg är alldeles för få, och Mårrorna är fortfarande alldeles för många.
Texten publicerades ursprungligen i Djungeltrumman #36
