Johan Stenström minns eldsjälen Margareta Orreblad, som drev legendariska Galleri Mors Mössa och skapade något unikt i Göteborgs konstliv.
Ett varmt hjärta som klappade för konsten har stannat. I september 2016 gick Margareta Orreblad, en av Göteborgs viktigaste gallerister, ur tiden.
Jag mötte Margareta när jag ställde ut på Galleri Mors Mössa vintern 2014. Galleriet var en plats för ung samtidskonst, och Margareta hade som strikt regel att man bara fick ställa ut hos henne en gång. Det gjorde att många nyutexaminerade konstnärer från Göteborgsområdet sökte sig dit – dels för att få ställa ut separat en första gång och dels för att få ta del av Margaretas långa erfarenhet och skarpa blick.
I våra möten innan utställningen hade jag märkt att det var en bestämd och självständig gallerist jag hade att göra med. Det var därför inte utan nervositet som jag gick till galleriet den första dagen när vi skulle hänga utställningen. Men min nervositet försvann snabbt, Margareta tog mig under sin vinge och det var som om vi tillsammans bildade ett lag mot resten av världen.
”Hon hade utvecklat en unik lyhördhet, ja närmast ett absolut gehör för rumslig gestaltning”
Margareta, som då var 80 år gammal och hade svårt att röra sig, satt (som hon alltid gjorde) på bänken intill fönstret och föreslog var mina verk skulle hänga. Under de många år hon drivit galleriet hade hon utvecklat en unik lyhördhet, ja närmast ett absolut gehör för rumslig gestaltning. Det gick snabbt och enkelt att installera utställningen, även om arbetet ofta stannade upp när jag vackert fick gå tillbaka till kontoret efter att ha hämtat ett verktyg – för att försäkra Margareta om att jag verkligen hade släckt ljuset. Hon var mycket noga med att inte slösa på energi.
När mörkret började falla vid 15-tiden på eftermiddagen var det dags att sluta för dagen. Margareta var tvungen att komma hem innan det blev för mörkt eftersom hon börjat se sämre och sämre med åren. Det var alltid med en viss oro jag såg henne åka iväg i sin röda Opel som hon körde med dödsförakt hem till lägenheten i Annedal.
Hon var mycket noga med att telefonen var avstängd under arbetet, och under vernissagen avvisade hon irriterat min dåvarande svärmor som hade fräckheten att svara i telefon i utställningslokalen. Den här kompromisslösheten, och kärleken till galleriet och till de som ställde ut, var tillsammans med hennes outtröttliga nyfikenhet det som gjorde henne unik på Göteborgs konstscen.
”Margareta Orreblad lämnar ett stort tomrum efter sig i Göteborgs konstvärld”
När vernissagen var avklarad och jag åkte hem till Stockholm för att fortsätta mina studier på Konstfack fick jag varje dag mail från Margareta där hon berättade vilka som besökt galleriet och vad de tyckte. Om det var någon som inte hade förstått eller kritiserat utställningen skrev hon att hon hade försökt förklara och resonera men att det var hopplöst – ”håhåjaja”. Mailen avslutades ofta med en väderleksrapport och en redogörelse för hur ljuset föll in i rummen.
Margareta Orreblad lämnar ett stort tomrum efter sig i Göteborgs konstvärld, och förhoppningsvis tar staden tillvara på hennes insatser. Kanske genom ett särskilt rum dedikerat till Galleri Mors Mössa på stadens konstmuseum, eller varför inte en samlingsutställning på Konsthallen med alla som hon ställt ut under åren? Hennes gärning måste leva kvar.
Jag fick förresten, kort efter hennes bortgång, ett tydligt bevis på att hon är med oss från andra sidan. När jag delade en minnesartikel till hennes ära från GP på Facebook dröjde det inte länge förrän hon visade sin uppskattning och gillade mitt inlägg.
Johan Stenström är Djungeltrummans nya konstskribent. När han inte skriver om eller arbetar med konst sitter han i sitt hem i Stockholm och fulstreamar Blåvitts matcher.
