Jazz har gått från papperslös till asylsökande och fått ett jobb. Han berättar om hur vardagen förändras – och varför han hellre är pessimist än optimist.

Vaknade av solen som strålade in i mitt rum, inte av alarmet. Jag stressade ut, ändå blev jag sen till jobbet. Ja, till jobbet. Har ni inte hört? Jag är asylsökande nu, inte papperslös längre.

För er som inte vet: asylsökande och papperslösa är två sidor av samma mynt. Båda titlarna representerar personer som inte har uppehållstillstånd i Sverige. Skillnaden är att den första har rätt att söka asyl. Migrationsverket behandlar ditt ärende, och du har rätt att vistas i Sverige fram tills att du får asyl eller ett utvisningsbeslut som vinner laga kraft mot dig. En papperslös person har redan fått ett utvisningsbeslut som vunnit laga kraft mot sig och får därför inte vistas i Sverige, men väljer att göra det ändå.

Jag, precis som många andra, valde att leva som papperslös. Att leva otryggt eller att leva som om man vore död – hellre än att återvända till ett land där man inte lever alls. Samtidigt känner jag ingen anknytning till mitt “hemland” längre, inte på samma sätt som jag gör till Sverige. Där jag kommer ifrån har vi ett uttryck, ”den som bor med ett folk i 40 dagar blir en av dem”. Tänk dig då hur vi som bott här i flera år känner!

Att jag är asylsökande nu har gett mig möjligheten att jobba igen. Det är underbart. Man klarar sig inte på Migrationsverkets 61 kronor per dag. Att känna mig delaktig och som en del av något är något jag också har saknat. Och att betala skatt, som jag ju inte får så mycket själv av egentligen, eftersom jag inte har samma möjligheter som en svensk medborgare.

”Som papperslös lever man i maximal otrygghet och sadness”

Som asylsökande får man inte plugga vidare, inte skaffa körkort, inte äga något, inte tillgång till samma vård – man får inte ens ha ett medlemskort på Ica. Men mer på listan över saker jag inte får kan vi ta en annan dag. Nu måste jag fixa mitt alarm, så jag inte kommer för sent till jobbet igen.

Det är jättestor skillnad mellan hur tufft en asylsökande person har det jämfört med en papperslös. Papperslösa lever längst ner i samhällets pyramid. Häromdagen föreslog regeringen att göra det lättare för polisen att komma in på arbetsplatser och kontrollera de anställdas id-kort.

Alltså kommer det att räcka med att polisen misstänker att någon ”utnyttjas” där, för att de ska få komma in och kontrollera. Hittas några papperslösa som jobbar på arbetsplatserna, oftast pizzerior, så kan de lika gärna tas med, ihop med en pizzasallad – för att sedan skickas vidare till gränspolisen som förordnar deras utvisning. Eller låsas in, för att inte bli “utnyttjade”. Hur förfärligt är inte det?

Som papperslös lever man i maximal otrygghet och sadness. Oroar man sig då för att bli utnyttjad av sin arbetsgivare, och väntar på en politiker på vit häst med ett lagförslag i handen? Nope. Man har tomma magar att mätta, trötta själar att skydda, och vill bara överleva. Låt oss göra det.

Nu när jag är asylsökande igen jobbar jag för att förbereda mig för livet som papperslös, som troligen kommer om några månader. Varför är jag inte optimist och tror att jag kanske får uppehållstillstånd denna gång? Jo, jag är hellre pessimist och förberedd än optimist, besviken och hungrig.

Det är äckligt. Att vara otrygg, oavsett var man är i livet. Men vi gör oss förberedda och ber till gud att han löser det åt oss den här gången. Tills vidare kan jag säga godnatt, för nu har min arbetsvecka tagit slut. Och tack gud, alarmet har inte krånglat mer.