Hur uppstår humor, eller ett konstverk? Vad är det som får oss att skratta okontrollerat och vad är det som gör att en konstnär bestämmer sig att inleda arbetet med ett nytt verk? Det är lätt att stå handfallen inför den här typen av frågor. De är så stora och avancerade att den som försöker besvara dem lätt framstår som pretentiös, och frågorna har kanske lika många svar som det finns komiker eller konstnärer.
I The Art of Creation från 1964 lade den ungerske författaren Arthur Koestler fram en teori om hur den kreativa akten ser ut. Han myntade begreppet ”bisociation” för att beskriva vad han kommit fram till. Till skillnad från en association, där tanken vandrar som på en linje och kopplar samman saker i en associativ kedja, kopplar en bisociation samman två eller flera saker som först verkar oförenliga. Genom en sådan tankeprocess skapas enligt Arthur Koestler nya uppfinningar, ny humor – eller ny konst.
”För egen del försöker jag hitta gemensamma nämnare i det mesta. Inspiration kan födas ur vad som helst.
I Monthy Pythons Ministry of Silly Walks går John Cleese runt på stan uppklädd som en stel och konservativ politiker och svänger och krumbuktar med benen som om de saknade leder. Kombinationen var så oväntad och till synes oförenlig för den brittiska allmänheten i början 70-talet att folk grät av skratt.
En konstnärlig process kan fungera på samma sätt. Dadaisterna utvecklade till exempel flera metoder för att överraska sig själva i sitt konstnärliga arbete. I text kunde det innebära att de tog en bok och vek in en sida till till hälften över en annan sida i samma bok, en så kallad ”fold in”, och vips hade en helt helt ny text skapats. I metoden ”cut up” tog de en text, klippte ut enskilda ord och placerade dem jämte andra ord – och på vis skapades nya sammanhang som inte fanns i texten tidigare.
För egen del försöker jag hitta gemensamma nämnare i det mesta. Inspiration kan födas ur vad som helst. Vid ett tillfälle uppstod idén till en skulptur gjord av stormfällt virke när jag av en slump såg två fotografier på varsitt tidningsomslag och som hade hamnat intill varandra i ett tidningsställ. Bilderna föreställde Gudrun Schyman och en hammare. Jag förstod då att jag skulle bygga ett vindskydd av virke som fallit efter stormen Gudruns härjningar i södra Sverige 2005. På så vis bildade skulpturen skydd för det väderfenomen som det själv fallit offer för.
Du skulle ju själv kunna prova ”fold in” eller ”cut up”-metoden i tidningen du nu håller i din hand och se vad som händer? Om inte annat har du skapat en bisociation, och dessutom gått i dadaisternas fotspår.
Publicerades först i Djungeltrumman #41. Läs hela numret här!
