Det värsta är otryggheten, rädslan och att alltid behöva vara på sin vakt – Jazz skriver om hur det kan vara med bostad under asylprocessen.

Jag är trött. Och jag är trött på att berätta att jag är trött. Jag är trött på att berätta, för att jag knappt hörs och för att varje gång jag ska berätta, måste jag komma ihåg. Jag måste komma ihåg hur det var att byta hem så ofta. Att vara ännu mer otrygg än var jag trodde att gränsen för otrygghet låg. Det kan faktiskt alltid bli värre. Och då var det som värst. Flera vuxna och barn i en tvåa. Exakt antal kan jag inte berätta, just för att jag fortfarande känner mig otrygg.

En skrämmande känsla är det att vara papperslös. Äcklig. Jag måste vara på min vakt, alltid. Försöka att inte säga för mycket, utan vara på min vakt, för om poliser i vanliga fall är intresserade av kaffe och munkar, så är gränspolisen mer intresserad av papperslösa som gömmer sig runt hörnet. Jag minns hur det var att inte slänga soporna mer än en gång per dygn. Jag minns hur det var att gå sakta uppför trapporna för att grannarna inte skulle förstå att fler än brukligt bodde i lägenheten. Och så är det fastighetsbolaget, även dem behöver du som papperslös undvika. Tidigt om morgnarna är det bäst att stanna inne, för det är då de renoverar i huset.

”En skrämmande känsla är det att vara papperslös. Äcklig.”

Men det gick bara att undvika fastighetsägarna, fastighetsskötarna och alla hantverkare till en viss punkt. Punkten då vi själva behövde hjälp.

Den gången löste vi det genom att slänga på oss kläderna och ta en promenad. Men det vardagliga är värst, att ständigt säga till ett barn att inte springa i lägenheten, inte gråta, inte skratta så högt. “Sänk ljudet på TV:n”, blev vår vanligaste fras.

Att leva i otrygghet och rädsla är inte en känsla som bara en papperslös känner till. Men, och jag vet att det låter som kliché, varje gång du är less på problemen och livet tränger in dig i ett hörn, tänk på den som har det värre än dig och ändå kämpar vidare. Då kommer du vara tacksam, fokusera på att hitta lösningar och inse att du har tur.

”Inte slänga soporna för ofta, inte gå ut för tidigt, inte springa, gråta, skrika, ha för hög volym på TV:n.”

Vi hade det, tur alltså. Vi kände ägaren till tvåan vi bodde i, han var snäll och tog inte ut mer i hyra än vad han själv betalade. Trots riskerna lät han oss bo där. Vi fick stöd av hjälporganisationer, och privatpersoner som kände till vår situation hjälpte oss med hyran. De var guld värda. Det är de fortfarande.

Vi behövde faktiskt bara hålla ihop och överleva. De flesta papperslösa har inte sån tur – de har inga kontakter i landet de bor i, och kan bli lurade av människor som vill utnyttja deras situation. Vissa hittar ingen lägenhet, och om de hittar en så vet de inte hur de ska ha råd med den. Om de nu skulle ha råd med den, så vet de inte om de kan lita på ägaren. Och vågar de lita på ägaren så börjar smygandet. Inte slänga soporna för ofta, inte gå ut för tidigt, inte springa, gråta, skrika, ha för hög volym på TV:n. Aldrig göra väsen av sig. Men hur tysta och försiktiga vi än är, finns den riktiga faran alltid där. Gränspolisen.

Det finns många som jag, som behöver hjälp. Asyllagarna ändras och dagens adress kan imorgon bli en farlig plats. Så hjälp en människa på flykt. Tro på klichén att vi alla är ett. Var där när en individs ögon skriker “Åh, jag är trygg. Jag är hemma”. För om du hjälper någon att hitta ett hem, har du fått ett hem i den personens hjärta för all evighet. Det har du mitt ord på.