Med medlemmar från bland annat Laakso, Vapnet och Penny Century, har Nord & Syd beskrivits som en supergrupp för indiesverige. Det epitetet är något som åtminstone gitarristen och låtskrivaren Martin Abrahamsson, tycker känns rätt töntigt. Oavsett vad man vill kalla dem, kom bandets debutskiva Som en människa för ett par månader sedan, och med den i ryggen spelar de på Pustervik på fredag. 

 Foto: Linnea Jonasson & Fredrik Bernholm

Hej Martin! Hur mår du?
– Det är bra. Hur är mår du?

Jo, tack, det är bra. Okej, nu kommer Nord & Syd till Göteborg. Vad kan vi förvänta oss av spelningen?
– Det blir väl… Jag vet inte vad jag ska säga. Det blir som vanligt, fast det är i och för sig första gången vi spelar i Göteborg, så jag vet inte. Men det blir nog en ganska vanlig spelning.

Är det någon större skillnad mellan Nord & Syd på skiva, och Nord & Syd live?
– Det är nog ganska likt, skulle jag säga. Kanske är det lite stökigare. Vi funderade på att göra en Bruce-grej och spela hela skivan, det vore ganska kul eftersom vi ju bara har de låtarna. Så du kan skriva att vi kommer bjuda på nåt speciellt, och bara spela låtar från Som en människa.

När det kommer till er slänger sig folk med begreppet supergrupp till höger och vänster. Känns inte det lite…
– Löjligt?

Ja?
– Jo, det gör det.  Är man runt trettio, som vi är, har alla spelat i band någon gång, och i sådana fall är ju alla supergrupper. Dessutom kommer vi kanske inte från några superband ens från början. Jag tycker bara det känns löjligt.

Hörs era respektive musikaliska bakgrunder i musiken ni nu skriver tillsammans? Alltså kan man höra bitar av det ni gjort tidigare, liksom?
– Jo, men det tycker jag ändå. På den här skivan har visserligen jag skrivit alla låtar, men jag tycker ändå inte det låter som de band jag varit med i tidigare. Jag tror att det beror på att vi gjort väldigt mycket i repan, arrangemang och sånt, och det har påverkat musiken väldigt mycket. Det är kanske svårt att plocka ut precis vilka delar som kommer från vad, men jag har svårt att tro att det skulle låta så här om det var andra människor med i bandet.

Vad vet du nu, som du inte visste när du släppte första låtarna med Vapnet?
– Alltså, att spela live är väldigt mycket samma sak, och jag är fortfarande nervös. Den största skillnaden är nog att när man börjar spela har man en annan pepp, och allt är nytt. Allt känns så jävla nytt. Efter ett tag märker man att det är samma grej hela tiden, men det vet man inte i början. Samtidigt är det här första gången vi spelar tillsammans, och då är det ändå som att börja om. Innan vi startade bandet umgicks vi inte ens privat, så det är en helt ny dynamik.

När ni skulle släppa singeln Inte idag, lät ni fyra svenska musiker göra sina egna versioner på låten, med endast notbladet som utgångspunkt. Berätta lite om tanken bakom det där.
– Allt började med att vi tyckte att den kändes roligt att göra ett notblad, och att vi skulle släppa det innan singeln. Grundidén var att vi skulle trycka notbladet på tygpåsar och släppa de en vecka innan Björkar, singeln innan, kom, men vi blev aldrig klara. Då kom vi på den här idén istället.

Vilken är din egen favoritversion?
– Jag tycker alla är bra på sina sätt, såklart. Men det var när jag lyssnade Ulf Sturesons version som jag först tänkte ”Aha, det kanske är sådär den ska låta”. Den kändes väldigt naturlig, nästan mer naturlig än vår. Det var mer som hans låt, än vår. Sen har Mattias Alkberg har gjort två versioner, en som han själv sa skulle låta r’n’b. Den var väldigt bra, men jag vet inte om den lät r’n’b. Det är rätt svårt att föreställa sig Mattias Alkberg spela r’n’b. Men sen har han kört låten live också, och då har han arrat om den helt, och det är jävligt kul.

Presstexten som kom med skivsläppet var nära på ett manifest. Hur viktigt är det att vara genomtänkt i sitt musicerande?
– Jag tror det är rätt viktigt, i alla fall har det blivit det med tiden. Det kanske inte är nåt man styr över, men vi pratar mycket om hur vi vill att det ska vara. Det här har kommit ganska naturligt, och är egentligen inget vi har tagit nåt beslut om. Om man tar det på allvar, blir det nog ganska genomtänkt.

Har du alltid sett på det så?
– Ja, men jag gör det kanske ännu mer nu. Nu tänker jag mycket kring det där, och jag tänker på att det finns en mottagare. Då gjorde man musik mer i ett vakum, kunde inte föreställa sig att någon skulle lyssna. Nu fattar man att folk kommer ha åsikter om det man skriver, och det gör nog att man vill förklara tydligare.

Är det verkligen något bra då?
– Nej, det är det nog inte. Eller på sätt och vis ärdet kanske det. Det är bra att vara tydlig, men det är kanske ännu bättre om grejer är helt frikopplade från mottagaren.

Karin Londré