Just nu är skådespelaren Björn Kjellman i färd med att läsa in de sista böckerna ur Harry Potter-serien. Djungeltrummans Victoria E. Kiss fick en pratstund med inläsaren och undrade bland annat vad som varit tråkigast med att göra ljudböcker av de omåttligt populära fantasyromanerna.
När Björn Kjellman får höra min skånska är han snabb med att haka på det breda snacket. Jag börjar nästan tro att han är dialektkamelont när han sakta, men säkert, låter rösten föras tillbaka till Södermalmstoner. Det är en glad Kjellman som svarar i telefon när jag ringer lite halvsent en onsdagskväll. Han förklarar att han älskar dialekter. Att han inte fått ge uttryck för det i inläsningarna tycker han är lite synd, men fullt förståeligt.
– Eftersom det är en brittisk saga har jag inte kunnat köra svenska dialekter. Det skulle bli missvisande. Vi har ju egna referensramar till exempel till dalmål och det passar inte in, så det fick bli något slags allmänsvenska med glidningar hit och dit.
Att läsa in historierna om den unge trollkarlen och hans vänner Ron och Hermione har inte varit ett dugg främmande för Björn som själv både läst böckerna och sett filmerna med sina barn. Att han är förtjust i äventyr och tycker om berättelsen har bara varit ett plus.
– Sagan om Harry Potter är väldigt brittisk och det är den sortens böcker jag är uppfödd på som barn, menar Björn och rabblar obehindrat upp vad som verkar vara britternas hela litteraturkanon för barnböcker.
”Även om hon har en viss besserwisserattityd är det lätt att hon blir lite tjejig på ett tråkigt fördomsfullt sätt, samtidigt är det ju så hon är skriven”
Inläsningarna började i våras och den första delen i serien släpptes som ljudbok i juni. Björn tycker att gestaltningen, och att skapa röster till de olika rollfigurerna, har varit ett särskilt festligt arbete, men samtidigt också lite svårt.
– Böckerna är så jävla berömda och så många har sett filmerna, så de karaktärer jag tror att alla kan och kommer ihåg har jag försökt att färga ganska likt min idé om hur de låter, säger han och syftar på de tre huvudpersonerna.
Han berättar att dessa röster ligger nära hans egen. Men när det kommer till Hermione blir det inte helt enkelt.
– Även om hon har en viss besserwisserattityd är det lätt att hon blir lite tjejig på ett tråkigt fördomsfullt sätt, samtidigt är det ju så hon är skriven. Fast jag har frågat mig själv hur jag förhåller mig till det utan att sälja ut bruden, säger Björn skrattandes.
Nästan allt i arbetet med inläsningarna tycker Björn är roligt, som tillfällena när han rycks med så till den milda grad i historien att han till och med glömmer bort att han jobbar.
Något som han däremot tycker har varit tråkigt är de tillfällen när han inte hållit med JK Rowling eller översättaren, men samtidigt måste vara lojal mot dem.
– Speciellt när det kommer till tjocka människor så är det alltid ett himla kommenterande om folks kroppar i böckerna. Det är provocerande, säger Björn, men tillägger snabbt att de moraliskt fina idéerna om människors lika värde i böckerna däremot verkligen är något han uppskattar.
På frågan om vad han själv läser just nu blir Björn Kjellman tyst, samtidigt som han febrilt börjar leta i en av alla sina bokhögar med aktuell lektyr. Han hittar inte boken, men kommer efter en stunds funderande fram till att det är Susan Faludis Mörkrummet som handlar om författarens far som genomgått könskorrigering, blivit kvinna och flyttat tillbaka till sitt hemland Ungern. En gripande, sann historia, förklarar Björn. Raka motsatsen till Harry Potter, kan man säga.
