Folkmusikern med autoharpan har bytt stil till pop- och soultoner. Med senaste skivan Good Advice utmanar Basia Bulat sig själv och sin trogna hyllningskör, om hon själv får säga det. Nästa vecka spelar hon på Stay Out West.
Varför är du i Ontario?
– Jag behövde en paus, en liten semester från allt eftersom min turné aldrig riktigt tar slut. Så nu är jag i bergstrakterna utanför min hemstad Ontario. Jag har varit på resande fot sedan innan årsskiftet egentligen, innan skivsläppet i våras också för den delen.
Det låter jobbigt?
–Självklart saknar jag personerna på hemmaplan, men så är det med det här jobbet. När man reser mycket träffar man ju förstås spännande människor också. Under min förra Sverigesession spelade och reste jag ihop med Kristian Matsson, The Tallest Man on Earth. Han är fin. Jag hoppas att vi träffas nu när jag kommer till Göteborg.
Vad tycker du mer om med turnélivet?
–Jag får spela på så många olika sätt, vilket är bra för kreativiteten. Ibland spelar jag på de största scenerna, som Carnegie Hall i New York. Nästa kväll är det en liten ölpub med så låg scen att jag drunknar framför publiken. Och andra kvällar är det jag som står som förband. Det är ett fullkomligt magiskt sätt att utöva sitt konstnärsskap på.
”Hade jag inte riskerat något hade musiken blivit mindre ärlig.”
Good Advice är olik dina tidigare skivor, hur har den tagits emot?
– Jag skulle inte säga att jag är förvånad, men min publik följer med mig utan motkrav känns det nästan som. Jag är lyckligt lottad att mina fans förstår hur viktigt det är att ta nya tag, det är som att de litar på mig. När jag kom till Louisville, Kentucky, för att spela in föll det sig naturligt att ta albumet mot en mer elektronisk, soulinspirerad stil. Poppig. Vilket naturligtvis också beror på att mina kollegor fått sätta sin prägel på skivan. Men det är inte första gången jag tar risker med min musik, jag menar, den här och förra skivan beskriver djupt personliga trauman. Och vem skulle starta en musikalisk karriär med autoharpa som inte var villig att förlora lite? Hade jag inte riskerat något hade musiken blivit mindre ärlig. Då hade antagligen min publik varit mindre följsam.
Du har redan hunnit med Göteborg och Stockholm den här våren, vad är det som lockar?
–Sverige var faktiskt mitt allra första Europaturneéstopp för länge sedan och det är alltid lika välkommet att få spela där. Jag känner igen mycket hemifrån: landskapet och humorn liknar Kanada, vilket gör livet på vägarna lättare. Nu blir det Stay Out West, precis som förra gången för hundra år sedan, då jag spelade i en kyrka någonstans i Göteborg. Jag älskade den lokalen.
Basia Bulat spelar på Way Out Wests Linné-scen torsdag kl 14.30.
