Emilia K Palmén har börjat lägga ifrån sig sin telefon. För Djungeltrumman berättar hon hur det känns.

För typ åtta år sedan berättade en vän för mig att det allra första hen gjorde  på morgonen alltid var att kolla Facebook. Då tyckte jag att det var helt sjukt. Och om någon tog upp sin telefon mitt i en middag gav jag alltid ett litet pretto tal om att när en gör så bjuds hela världen in till vårt intima samtal. Ärligt talat, kan det inte vänta eller vad är så mycket viktigare?! Idag däremot börjar inte dagen förens jag kollat Facebook och Instagram, och om någon tar upp sin mobil under en middag så är det ärligt talat lite skönt, för då kan jag passa på att kolla min.  

Jag har alltid fnyst åt folk som moralpanikar över barn med läsplattor och Youtube. Det blev ju folk av serietidningsläsande, Marilyn Manson-lyssnande och tv-tittande barn, så varför skulle det inte bli det av barnen idag? Men den senaste tiden har det kommit fler och fler larmrapporter om att vi blir deprimerade, stressade och utbrända av sociala medier. Och det larmas inte bara för kidsen, utan också för oss jättebebisar som sträcker oss efter mobilens trygga tyngd innan vi öppnat ögonen på morgonen.

Jag hade kanske aldrig lagt märke till det om jag inte en dag bestämde mig för att ta en paus från sociala medier och jag märkte att jag sträckte mig efter telefonen av ren reflex tio minuter in i en film eller en bok. Det är svårt att själv dra en gräns mellan bruk och missbruk. Och att sluta med sociala medier är omöjligt. Jag vet att alla inte håller med, men det är så jag upplever det. Sociala medier är så pass sammanvävt med mitt liv att hur jag än gör, och hur mycket jag än försöker, så återvänder jag snart.

Mitt mål har aldrig varit att sluta helt, utan snarare att begränsa mitt scrollande och bara använda telefonen när det är nödvändigt. Så jag loggade ut från min privata instagram, Facebook och messengerapparna rök, men jag gav mig själv tillåtelse att logga in från datorn någon (okej, några) gånger om dagen.

Alla inspirerande quitting social media-videos jag såg för att hjälpa mig igenom första tidens abstinens förmedlade samma saker: 1: Man mår sjukt mycket bättre utan social media och 2: De negativa effekterna man förväntar sig uteblir. Med andra ord; du kommer inte att missa någonting, du kommer fortfarande bli inbjuden till events och du kommer inte att bli hopplöst out of the loop.

Detta trodde jag såklart inte på. Out of sight, out of mind fungerar ju åt båda hållen.

Jag gick in i detta med inställningen att mitt liv skulle bli skit. Kanske ville jag till och med det för att slippa stämma in i kören med de som hatar sociala medier. Men när jag väl avvänjt mig och kommit över tomheten som kommer av att inte vara online hela tiden, så finns det egentligen inte så mycket att sakna.

Jag är bara några veckor in i min detox, och jag vet inte än vad de långvariga effekterna kommer att bli. Att försöka ändra på något i ens liv föder en hel del funderingar över varför man vill ändra på det. Jag har vetat att jag inte mått bra av framförallt Instagram, ändå har jag hellre gått runt och varit lite lite olycklig hela tiden, än att missa en chans till en like. Jag jämför mig med andra på ett ohälsosamt sätt, och jag bryr mig om vad andra tycker om mig. Är inte det vad Instagram går ut på; att jämföra och jämföras.

Det är en paradox att allt fler slutar, eller vill sluta med sociala medier, samtidigt som de blir allt mer integrerade i våra liv. Jag tror inte på att lägga av helt och hållet, men det jag inte vill komma tillbaka till det där meningslösa, oändliga, destruktiva scrollandet.

Det är lite som att sluta röka. Du kan inte säga att du aldrig ska röka igen, för det känns för jävla sorgligt, så du tar en dag i taget.

Krönikan publicerades ursprungligen i Djungeltrumman #50.