Mira Aasma har hittat ro i naturen och utforskat ett mystiskt universum där lyxiga ljud blandas med flöjtsolon och opolerade inslag. Nu är hon tillbaka med solodebutalbumet Daydreams som släpps under karaktären Aasma.

Nu är du aktuell med ditt solodebutalbum Daydreams. Vad dagdrömde du senast om? 
– Det enda som är i mitt huvud just nu och som jag både dagdrömmer och nattdrömmer om är skivsläppet och gigsen vi ska göra i samband med det – Stockholm 27 augusti, Göteborg 1 september och Berlin 8 september. Det blir en hel show med mycket rekvisita, kostym, projektioner och så vidare inblandat, så mycket att hålla reda på i huvudet just nu! Alldeles för lite flummiga dagdrömmar tyvärr, men de kommer nog tillbaka när allt landat.

Du beskriver albumet som en mer fullvuxen skiva, hur skulle du säga att det yttrar sig i musiken? 
– Albumet släpps under karaktären Aasma som är fristående från mig som person, men absolut inspirerad av en liten del av mig som överdrivits till det yttersta. Det gör att jag som kreatör kan släppa på spärrarna – det är inte längre mig det handlar om och att det måste stämma överens med hur mitt liv ter sig. Bara få gå loss på mystik, drama, stora stråkarrangemang och skitlånga flöjtsolon.

Den här gången har du struntat i att skriva låttexter fyllda med metaforer, istället har du skrivit raka låtar fyllda med kärlek och svek. Hur har det varit att skriva låttexter på det viset? 
– Väldigt skönt! Det behöver inte vara så krångligt. Det blir också enklare med en karaktär som frontar, eftersom att texterna inte nödvändigtvis måste handla om författaren bakom utan att det lika väl kan vara påhittade historier eller upplevelser. Jag har använt mig en del av självupplevda källor i terapeutiskt och dagboksmässigt syfte men sen vridit om dem ett varv och funderat på hur de skulle uttryckas av ett dramatiskt, spirituellt skogsväsen.

Daydreams började som ett passionsprojekt helt utan finansiering, hur har det varit att arbeta på det sättet? 
– Jag har alltid skrivit musik på olika sätt, och tror att jag alltid kommer fortsätta göra det. Det är ett slags permanent behov och ett sätt att komma närmare själen, eller vad man än vill kalla det. Hade med ett gäng vänner som jag jobbar nära med från ett ganska tidigt stadie och lät själva albumet ta form i deras närhet och med deras inputs – så hela grejen känns mer som ett kollektivprojekt utifrån mina grundidéer. Det kändes bara fint och kul att jobba med helt enkelt. När vi fick fonogramstöd för musiken så blev släpp och koncept en verklighet, så kul att få testa att för första gången släppa utan skivbolag.

Har du känt dig friare när pengar inte har varit en faktor? 
– Absolut, att få stöd är det lyxigaste som finns. Ingen stress kring logistik på samma sätt, inga splits eller recooperier. Tror det är viktigt i mer personliga kreativa processer att i alla fall utgå från att det är en själv som ska kunna stå för det en skapar, det ska kännas kul och det ska inte spela så stor roll hur streamsen och ekonomin går – allt har sin tid. Det är nog det enda som kan få passion att hålla, som får en att fortsätta älska att göra musik.

Ljudbilden på Daydreams är lekfull och nytänkande och du har samlat på ljudupptagningar från en massa olika miljöer. Hur visste du vilka ljud du skulle leta efter? 
– Jag spelade in ganska mycket och ganska planlöst, bara samlade på det jag tyckte lät fint eller karaktärsfullt. Sen är det så mysigt att ha en field recorder redo i väskan, dels för spionkänsla och dels för att man lyssnar på ljud på ett helt annat sätt, som att leta fotomotiv på festival eller svamp i skogen. Musikproduktionsmässigt är det bra att samla på både ljusa och dova ljud, platta eller dynamiska, beroende på var de behövs och för vilken känsla – många är svåra att ens höra men det ligger miljöljud typ överallt för ambiens och känsla.

Foto: Shahin Alipour

Har du någon favorit bland dina ljudupptagningar?
– Jag älskar en inspelning från när jag mötte upp min bror i Canada. Det var vid en stenstrand med helt runda och släta vita stenar, helt stilla silvervatten och skymning. Precis vid havslinjen låg jag och lyssnade på vattnet som skvalpade in långt ner under stenarna. Det är nog det lugnaste jag någonsin hört.

 Du dras till att blanda ”riktigt skräpiga ljud med riktigt dyra ljud”. Vad är det som lockar med kombon av polerat och skitigt? 
– Det lyxiga låter mer lyxigt och det olyxiga får mer attityd! Plus att det är så kul att spela in så, att ena dagen sampla en papperskorg genom en gammal gitarrpedal för att nästa dag ta in en stråkkvartett. Det skulle kännas ointressant i det här projektet att jobba utefter en viss enhetlig produktionsstil, det ska liksom vara som skogen – grov och stökig, samtidigt superdetaljerad och vacker.

Naturen är en stor källa till spiritualitet för dig, dela med dig av dina bästa tips till den som vill upptäcka vad naturen har att ge. 
– Berg! Det är det bästa sättet att få känna sig som en obetydlig skit som inte vet ett skit, vilket ju är helt fantastiskt. Att vänja sig vid att bo i tält, att linsgrytan du just nu äter är det godaste du någonsin ätit (för att den är varm), att stå på en topp och se olika väder röra sig över olika områden, att titta ner på vart du kom ifrån och inse hur långt du gått, få tänka på ingenting mer än vart du sätter fötterna. Vardagen i en stad är så perfekt anpassad efter oss att vi tror att vi är det viktigaste som hänt, och därför får vi massa ångest.

Albumet kommer även att förankras rent visuellt med tre musikvideor som genomsyras av magiska övertoner. Hur tar det sig i uttryck rent visuellt?
– Canoes-videon utspelas i en artificiell naturmiljö där Aasma rör sig mellan två verkligheter – en avatarinspirerad blomskog och en tv-studio-doftande konstgräsbeklädd trädgårdsscen. I All Eyes On You möter huvudkaraktären till sist Aasma på sin flykt ut i det vilda, en riktigt skrytig hästvideo inspelad i skärgården. Så är det Mirage som sticker ut lite från grundkonceptet, det var egentligen bara att jag hade skissat på en powerballad och till en powerballad behövs ju (insåg min projektkumpan) en högstadiedisco-video. Sen är den inspelad i en stor gammal industrilokal i anslutning till Konsthall C, vilket kanske gör stämningen lite mer surrealistisk än i en gympasal.