Jazz är Djungeltrummans skribent och krönikör, han lever idag som papperslös och har ingen möjlighet att åka bort, lämna Sverige eller ta någon klassisk utlandssemester. Här skriver han om sitt liv och sin överlevnad.
Det har gått flera år nu, sen jag kände att det var orättvist, eller rent ut sagt störande. Jag hade länge ångest över att jag inte hade samma möjligheter som alla andra.
Det är lustigt att komma ihåg hur jag kände då och hur tiden, erfarenheten och överlevnadsinstinkten tagit över perspektivet på livet. Då jobbade jag in i det sista med att avsluta gymnasiet. Det var en spännande tid, jag minns just det, spänningen. Men det var mer spännande för de andra. De som skulle på sin studentresa. De hade en massa beslut att fatta – vilken stad, vilket hotell, och med vilka vänner. En del av dem pumpade sina kroppar hela vintern, och väntade lika tålmodigt på resan som en muslim väntar på att få äta efter fastan i Ramadan.
Mitt i deras förberedelser, längtan, förväntan och förhoppningar fanns jag, den papperslösa killen, av de i klassen även kallad >>Importen<<, som de delade klassrum med, som istället fick besöka Barcelona. Och då inte över sommaren, med flyg, utan genom FIFA-skivan i mitt Playstation.
Som papperslös går det inte att åka på semester, det går inte att inte lämna Sverige överhuvudtaget, förutom tillbaka till “hemlandet” då. Och det är ingen semester. Det är utvisning.
Sen finns det en annan slags semester där jag kommer ifrån, som kanske är troligare för en papperslös att få åka på, och det är till kåken. Det är så vi säger, där jag kommer ifrån: >>Han är på semester.<< Och det var så de sa om mig den gången jag satt där, även om jag satt på förvaret, stället där vi som vistas i Sverige utan tillstånd förvaras tills dess att vår utvisning ska ske. Det kallas Förvaret istället för Kåken trots att båda är lika frihetsberövande.
Studentresan var alltså aldrig på tapeten för min del, och det att jag inte kunde åka på just studentresan bekom mig inte så mycket, om jag ska vara ärlig. Min drömsemester handlar inte om att festa och vara ute dygnet runt. Nej, jag hade velat åka till ett främmande land, där ingen känner mig, komma bort från vardagen, samla krafter. Träffa människor från andra länder och världsdelar, dela en enkel måltid med människor kring ett vingligt bord skulle nog ge mig drivkraften jag behöver för att orka kämpa en dag till. >>När du ser hur svårt andra lever, kommer du att uppskatta det du har<<, som vi säger där jag kommer ifrån.
Ett liv utan problem är inget liv. Solens uppgång sker efter att nattens mörka har passerat. I mitt och många andras fall, är nattens mörka mycket längre än det ljusa. För oss handlar livet om att överleva, hitta mening med de små sakerna i livet. Och jag tänker inte som jag gjorde tidigare, jag är inte avundsjuk på de som lever ut, jag tycker inte längre att det är orättvist att de får göra allt men inte jag. För jag har accepterat verkligheten. Samtidigt som jag är tacksam över det jag har försöker jag hitta mening i mitt lidande.
