Hon vet vad jag vill ha. De långa, nygjorda naglarna glittrar när hon plockar fram ett paket Lucky Strike blå innan jag hinner säga något. Det känns som att hon känner mig, att någon i den här staden känner mig, även om hon är en främling. Men klockan ett en torsdagsnatt är hon min vän. En timma kvar, sen stänger Pustervik.
Alla borde gå hem. Ingen gör det.
Bright night city lights. Nätterna tar slut lika snabbt som cigaretterna. Brinner upp och försvinner i askfat, ölburkar och i rännstenen. Jag brukar börja min kväll på Linnégatan, hållplats Prinsgatan och avsluta på hörnet vid Andra långgatan. Den enda rutin jag har den här sommaren. Staden är inte ny men jag har börjat om. Vänt blad. Balanserar på kanten till ett nytt sammanhang, livrädd för att stå stilla. Stannar du så faller du. Slutar du dansa så dör du.
Jag är suddig men Göteborg desto skarpare. Det är som att jag ser allt för första gången. Hur Stigbergsbacken badar i morgonens långa solstrålar på väg hem från efterfester i okända lägenheter med högt i tak. Det bländande kvällsljuset på klippan precis bakom Masthuggskyrkan, solglasögon på till klockan elva. Kranarna bakom elverket och den lysande röda pricken på andra sidan Järntorget. Jag navigerar efter ljuset. Och tjejerna på 7-Eleven, början och slutet på alla kvällar.
”De är yngre än jag, men blicken är äldre”
De är yngre än jag. Jag gissar på det i alla fall, det känns så. Men blicken är äldre. Under plockade ögonbryn, glittrig highlighter och skarp eyeliner finns en hårdhet som skulpterats fram ur de evighetslånga nattpassen. The graveyard shift, vi-tar-ingen-skit-passet. Coola katter bland tobak, folköl och korv som snurrat på medeltemperatur alldeles för länge. Hårda brudar bland testosteronstinna grupper av män. Alltid dessa grupper av män. De är bakom mig. Högljudda och krävande med sexuella förslag i rockärmen. Inga äss direkt. Jag fäster blicken i stengolvet när den enade fronten bakom disken av glas vrålar ”Ut!” Girl Power i arbetsuniform. ”Bete er som folk eller dra”.
Någon av killarna väser ”fitta”, hon med naglarna höjer handen. Pekar med allt det metallicfärgade mot dörren. Skjuter laserstrålar med ögonen. Den där blicken, jag måste öva på blicken. För när himlen är mörk, den sista biten hem saknar gatlyktor eller när dansgolvet är trångt och svettigt blir akademiska poäng och analyser om strukturer bara till en hård sten i bröstet. Händer på rumpan, kommentarer om mina bröst. Förslag och anspelningar. Jag har inte bett om det. Det dunkar bakom revbenen. Stenen växer, hotar att implodera.
”På natten krävs andra strategier”
Jag har Under det rosa täcket placerad i tygkassen med gräsfläckar, håller hårt i de nötta handtagen medan gänget motvilligt försvinner ut. Måste hålla fast i något. Men på natten är bokstäverna i boken bara ord. På natten krävs andra strategier, annan inspiration. Och jag tänker att om jag inte är ensam, om jag är med mina systrar, kommer vi också kunna peka finger och säga fuck you med ett enda mascarainlindat ögonkast.
”Var det bra så?” Ja, svarar jag men menar egentligen tack. Jag går vidare ut på gatan, väjer inte för någon.
Frida Holmqvist skriver också krönikor för tidningen ETC Göteborg.
Texten publicerades ursprungligen i Djungeltrumman.se #20
