Idag släpper Maple & Rye ytterligare en singel till samlingen och imorgon håller de hov på Sticky Fingers! Vi har snackat drömmar, indie och självklart den nya singeln.
Hej Maple & Rye, vilka är ni?
– Hallå där! Du talar med Leo, Gustav, Henrik och Milton. Vi är fyra polare från Göteborg som gillar att lira musik ihop och för att ni ska slippa komma ihåg alla våra namn brukar vi kalla oss för Maple & Rye.
Hur blev just ni ett band?
Leo: – För att göra en lång historia kort så är jag och Milton sysslingar och har spelat musik ihop sen barnsben. För ungefär två år sen, när jag jobbade på Hemköp, hittade jag Gustav som gömde sig i mjölkkylen. Där upptäckte vi vår gemensamma kärlek för ”Pucko” och att spela musik.
Gustav: – Och jag är före detta rumskamrat med Henrik. Även om han gång på gång åt upp min fetaost så går det ganska bra att spela musik ihop.
Vad har ni för olika roller i bandet? Jag menar, vem är det som kommer med bullar till repan och vem är bossen?
Leo: – Om du syftar på bärs när du säger bullar så brukar det vara jag som kommer med det.
Milton: – Och det brukar vara jag som dricker upp den.
Henrik: – Någon boss har vi väl egentligen inte men nån måste ju se till att vi faktiskt spelar musik och svarar på lite intervjuer osv… host, host.
Milton: – Kan ju tillägga att det brukar vara Gustav som står för underhållningen i bandet. På gott och ont.
”Två gemensamma nämnare för oss har varit Mumford och Lumineers”
Hur skulle ni beskriva er musik om ni inte fick använda ordet ”indie”?
Henrik: – Hmm… Det är svårt att definiera vår musik eftersom den är ganska spretig. Men vi blandar bombastiska rockrytmer med harmonisk stämsång och popmelodier. Det blir nån slags kompott av all musik vi själva gillar.
Gustav: – Så, kort och gott – indie helt enkelt.
Jag har läst någonstans att ni är inspirerade av bland annat, Mumford & Sons och The Lumineers, varför just dessa och hur utkristalliserar det sig?
Milton: – Alltså alla individer i vårt band lyssnar på rätt olika sorters musik, men två gemensamma nämnare för oss har varit Mumford och Lumineers. Vi har alla lyssnat på dem väldigt mycket och självklart visar det sig i musiken vi sedan själva skapar på många olika sätt.
Leo: – Ofta kallas ju deras musik för folk-pop och det finns de som säger att vi också
låter lite ”folkigt”.
Hur håller ni musiken äkta skulle ni säga?
Henrik: – Vi försöker att inte sätta några spärrar för det vi skapar eller begränsa oss till ett visst sound. Det vi känner för stunden och det vi tycker låter bra, det kör vi på.
Leo: – Sen försöker vi ofta basera våra texter på egna erfarenheter och saker nära hjärtat för att både vi och ni som lyssnar ska känna något äkta.
”Det blev en jävligt turbulent
och hemsk resa”
Den nysläppta låten Lost har ett speciellt tema, berätta lite om det!
Leo: – Blir alltid lite av en stämningsdödare när jag berättar om detta men när jag var tio år så fick jag reda på att jag hade leukemi. Det blev en jävligt turbulent och hemsk resa för alla inblandade och det är inte förrän nu, 10 år senare, som jag faktiskt försökt förklara hur det var rent känslomässigt. Låten handlar om sjukdomen och lite av innebörden och känslan den medförde. Alltså, det låter ju som kanske världens mest deppiga låt men det ska tilläggas att nog ingen har fattat att den handlat om cancer förutom mina allra närmsta. Man kan ju i alla fall glädja sig åt att det kunde komma en så bra låt från en så fruktansvärd tid.
Ni spelar på Sticky Fingers snart, vad kan vi som publik förvänta oss?
Henrik: – En dynamisk berg- och dalbana som täcker hela känslospektrat.
Gustav: – Och framförallt en jävligt go kväll.
Om ni skulle drömma er fram fem år, var befinner ni er då?
Leo: – Då har jag förhoppningsvis börjat få skäggväxt!
Henrik: – Det tvivlar jag starkt på Leo! Skitsvårt att tänka så långt fram i tiden… Men att vi precis avslutat en lång turné med vårt första album och fått spela på sköna festivaler runtom i världen hade ju inte varit fel. Vi är väldigt nöjda så länge vi över huvud taget kan leva på musiken vi skapar, det är vår dröm!
