På lördag 27 oktober kommer härliga Jennie Abrahamson till Matteuskyrkan, ett av stoppen på en avskalad soloturné. Ni som vet hur bra senaste skivan Reverseries var vill så klart inte missa det. Vi bytte några ord med Jennie inför Göteborgsbesöket.
Hej Jennie! I våras turnerade du med fullt band och nu ska du ut solo. Vad är för- och nackdelarna med att vara ensam på scen?
– Nackdelen med att vara solo på scen är väl just att man är solo, att man inte har tillgång till fler händer och fötter och hjärnor och någon annans kreativitet. Det som är roligt med att vara solo är att det skapar en helt annan stämning mellan mig och publiken, och att det är en rejäl utmaning för mig själv spelmässigt. Jag blir lite lätt uttråkad så jag har en tendens att kanske krångla till det lite för att hålla mitt eget intresse uppe. Men jag lär mig mycket i en sån process också!
Jag hörde att det var din förtjänst att Loney, Dear – som du turnerade med förra året – signades till Peter Gabriels bolag?
– Jag skulle nog säga att det är Emils egna förtjänst, för lång, trogen och dedikerad tjänst i låtskrivandet och musiken. Hade han inte varit så briljant som han är så hade han inte blivit signad. Men det stämmer att det var jag som introducerade hans musik för Peter och satte folk i kontakt. På en långresa vände sig Peter till mig och frågade om jag inte kunde spela upp den allra bästa musiken från Sverige just nu och då hade Emil precis släppt Hulls, en låt jag inte kunnat lyssna igenom i sin helhet första gången jag hörde den (jag var tvungen ta en paus i mitten och tokgrina en stund), och jag visste med mig att Peter skulle älska den. Jag bad honom ta fram sina finaste lurar och luta sig tillbaka. Och på den vägen var det.
Apropå Peter Gabriel, ni har ett gäng samarbeten i bagaget. Spelat inför 75 000 personer i Kanada (!), gjort fem turnéer och så vidare. Vem av de ”gamla drakarna” skulle du vilja turnéra med härnäst?
– Haha, alltså… nu har jag ju liksom fått göra den där arena-resan några varv, så det är inte som att jag går och drömmer om det. Det hade varit ascoolt om man hade kunnat få vara med i Talking Heads under en turné på 80-talet. Så jävla bra band.
– Först, tack! Jag vågar liksom aldrig förutsätta eller hoppas nånting, tycker aldrig det är självklart. Fina skriverier hjälper såklart för att nå ut, och med spelningar och sånt, men det är ju liksom inte det som är den huvudsakliga drivkraften. Låter man sig själv eller sin grej definieras om vad som sägs eller skrivs om en är det så himla lätt att tappa riktningen, för det kommer vara både bra och dåligt – kanske inte samtidigt men över tid. Med det sagt – vad det gäller just Reverseries så var jag så himla nöjd själv med den skivan så jag tyckte den förtjänade det.
Och, till sist, varför har du inte varit med i Så mycket bättre än?
– Jag vet inte, varför har jag inte det? Nämen, dom har inte ringt (ännu). Jag tror att jag kanske är lite för indie och okänd för den breda massan? De mindre namnkunniga akter som tas med numera är väl ändå oftast nysignade storbolagsartister. Dom kanske får göra ett indie-SMB på Öppna Kanalen, haha!
