Annons ↓ Annons ↑

Hästpojken

Fem år har gått sedan sist men idag släpper Hästpojken sitt nya album, Hästpojken är död. Vi har träffat bandet och pratar om det nya albumet, vem Hästpojken egentligen är och huruvida han faktiskt är död eller inte.

– Tiden går snabbare när man är äldre, åren mellan 15 och 20 är ju en fjärdedel av ens liv. Nu är fem år ingenting längre, säger Adam medan de två slår sig ner framför mig vid det lilla träbordet på Radissons restaurang. Efter flera års arbete är Hästpojkens fjärde album äntligen färdigt. Nu på fredag släpper bandet den efterlängtade skivan Hästpojken är död.
– Man vill ju inte att det ska höras att det tagit lång tid. Jag minns att Daft Punk gjorde ett album i typ sex år som i slutändan bara lät förjävligt, som att de överarbetat och kokat ihop alldeles för mycket saker på en och samma skiva, säger Adam och tar en klunk av den fatöl som precis kommit levererad till hans plats.
– Någon måste väl ställa upp, för att vi ska få sitta här, säger Adam och ler. Martin mumlar något om en full inkorg innan han stoppar ner mobilen i fickan.
– Det är svårt att prata om musiken såhär rakt upp och ner, säger han och Adam fyller i.
– Det är väl egentligen därför man, eller åtminstone vi, skapar musik – för att inte prata. Martin Elisson och Adam Bolméus överlappar varandra i samtalet och det märks att de två kompisarna spelat tillsammans i snart tjugo år.

– Det har aldrig funnits något mål när vi satt igång och spelat, vad som ska bli av skivan låtar eller hur det ska låta utan det handlar nog bara om att vi vill göra någonting som låter bra och känns ärligt, det verkar kanske pretentiöst men så är det. I det stora hela gör vi nog gör samma sak nu som då men det som har förändrats är hur vi når dit. Nu behöver vi nog också få lite perspektiv på musiken innan vi verkligen hör hur den låter. När jag lyssnar på vårt första album nu till exempel, då tycker jag inte alls att det låter likadant som jag minns att jag tyckte då, Martin pausar.
– Men skivan som kommer nu, den är nog våran poppigaste hittills. 

– Fan poppigt, vad är det egentligen. Är det att det är glatt? För jag tycker nog inte att vår musik blivit gladare med åren. Kanske lite mer svängig då. Tänker mig att ABBA är vad som menas med poppigt, och Kent är motsatsen. Då landar nog Hästpojken här någonstans, Martin håller upp armarna med en meters  avstånd och placerar snabbt därefter den högra handen i höjd med den vänstra. Ni är och snuddar på ABBA nu? frågar jag.

– Ja, man vill ju inte vara Kent i alla fall, säger Adam.

Varför inte det?

– ABBA är bättre. Det är väl inte ens en åsikt? Så är det ju.

Tillsammans har Adam och Martin de har spelat tillsammans sedan tidigt 90-tal då de och barndomskompisarna Jonas Lundqvist, Carl Stephanson och Kalle von Hall startade bandet Bad Cash Quartet. 2004 la gänget ned och fyra år senare började Martin och Adam istället att spela under namnet Hästpojken.  I år har Hästpojken varit vid liv tio år, så att Hästpojken är död som albumet indikerar, det är såklart inte sant, berättar Martin.
– Nej, namnet Hästpojken är död, det kom till mig under en period när jag var som mest trött på skiten. Det skrevs så mycket om att Hästpojken var död, att vi inte levererade någonting nytt och jag där och då minns jag att jag tänkte ”Fan kan inte den jäveln bara dö” . Och så när det väl blev en ”comeback-skiva” kändes så jävla platt att döpa den till något i stil med att Hästpojken visst lever. Så det blev helt enkelt att han är död. Namnet är ingenting vi har diskuterat eller tänkt igenom tillsammans. Precis som med låtarna, så vet vi att de bra när det inte finns något att diskutera. Det är väl också därför vi tycker det är svårt att prata om musiken såhär i efterhand. Albumet är klart nu, vilket betyder att det inte finns något mer att prata om – prata och diskutera, det gör man bara när något är dåligt eller ofullständigt.

Vem är han egentligen, Hästpojken?
–  Precis som album-namnet är han egentligen bara ett påhitt, något som kom till mig för tio år sedan och inte var så mycket att diskutera. Historien är väl egentligen bara en efterkonstruktion, men jag tror att det kom sig som en motreaktion ur Bad Qash Quartaret. Den sista vevan med det bandet var så ångestfylld och allvarlig och jag ville bara göra någonting okomplicerat och prestigelöst. Dessutom lät Hästpojken lite som ett skämt så om det skulle visa sig att bli skit så kunde vi alltid kunna falla tillbaka på att det givetvis inte var någonting seriöst utan bara ploj.

Det blev inte skit. I tio år har de gjort musik och Martin har skrivit låtar om en salig blandning känslor, tankar och karaktärer.
– Jag skriver om det som är just där och då, det kan bli om lite vad som helst. Musiken och låtskrivandet pågår hela tiden, vad jag än gör så är processen alltid igång någonstans i huvudet. Visst händer det att det tar stopp ibland, man fastnar och har ångest över att man inte kan skriva något, då kan texterna ibland handla om väggarna i mitt sovrum, eller egentligen precis vad som helst. När jag läser om artister som skriver om politik, flyktingar, rasism och båtar som sjunker i medelhavet kan jag nästan få mindervärdeskomplex och känna att de är mer existentiellt berättigade än mig som skriver om, vadå? mina sovrumsväggar?
– Men å andra sidan, tycker jag att det är skönt att inte allt behöver vara så politiskt hela tiden. För min egen del, har musik många gånger fungerat som en tröst och någonting ångestdämpande, förklarar Martin.

Kommer ni alltid hålla på med musiken?
– Ja, jag tror det. Det har pågått egentligen sen tonåren och nu har musiken och låtskrivandet blivit något som man inte blir av med. Ett extra organ i kroppen. Det slutar liksom aldrig, oavsett vad du gör eller var du är så finns det alltid ett uppdrag att slutföra, det blir aldrig klart. Det finns alltid en text att skriva eller en låt att skapa, säger Martin. 

De är eniga.
– På ett sätt är det skönt, jag tror att jag hade blivit ledsen annars, det hade blivit så tomt, stämmer Adam i.
– Ja, men samtidigt kan jag bara vilja att det ska ta slut ibland, det hade varit skönt att ta en paus från allt bara. Men ja, jag håller med, det ger ju samtidigt livet en mening. Lite sorgligt när man tänker på det, att man nästan kan bli självmordsbenägen pågrund av att man inte kan få ihop en låt. Men så är det väl, de flesta känner ju så om någonting. För vår del blev det musiken.