För femton år sedan startade Aleksander Motturi Clandestino Festival i syfte att uppmärksamma människor på flykt. Om ett par månader är det återigen dags för festivalen att berika västkusten med musik från världens alla hörn – och allt började med en resa till Ghana.
Nyhetsbrevet, som precis landade i min inbox, kommer från Clandestino Festival. Med häpnad läser jag om en av festivalens headlines för året, Oumou Sangaré. En kvinnlig artist som speglar det många strävar efter. Sedan 1990 har hon släppt musik inom den dansanta genren wassalou och dessutom startat ett hotell där hon själv uppträder.
I min förundran över denna kvinna läser jag vidare om festivalens headlines och namn som Faka, Seun Kuti, Mobilegirl och Sudan Archives. Artister som alla har en sak gemensamt: de kommer från platser man sällan besöker och musikscener som hyllats världen över, men sällan i Sverige.
När jag väl anländer till Clandestino Festivals kontor för en intervju är Aleksander Motturi, författare och konstnärlig ledare, där för att välkomna mig med en nybryggd kopp kaffe. Han beskriver resan som lett honom till att starta festivalen.
– Clandestino betyder både hemlig och papperslös. Projektet började med en resa vi gjorde till Ghana för femton år sedan för att uppmärksamma Peter Ekwiri, som flytt till Sverige från Södra Sudan, men dumpats i Ghanas huvudstad Accra, alltså helt fel del av Afrika.
”Vi letar efter skatterna som göms inuti de stora dockorna medan de flesta stirrar sig blinda på ytskalet”
Hur tänker du att en musikfestival kan förändra folks tankar?
– Vi brukar likna stadens musikliv vid en babushkadocka. Först möter man den största träfiguren som är bedårande på alla sätt. Sedan upptäcker man att den går att skruva isär och en lite mindre docka gömmer sig inuti, Aleksander beskriver vidare att han skapade festivalen för att hela branschen tycks nöja sig med att behålla babushkadockan intakt, medan Clandestino alltid söker sig in under skalet.
Många av era bokningar genom åren är ändå världsstjärnor, till exempel Anouschka Shankar, Lee Scratch Perry och Tinariwen?
– Vi letar efter skatterna som göms inuti de stora dockorna medan de flesta stirrar sig blinda på ytskalet. Men det betyder inte att vi utesluter världsstjärnor.
”Artister som alla har en sak gemensamt: de kommer från platser man sällan besöker och musikscener som hyllats världen över, men sällan i Sverige”
Vilken artist är den minsta dockan i år? Är det Klein?
– Ja, om du så vill, eller kanske Abou Diarra?
Vid sidan av konsertarrangemang bedriver Clandestino ett institut som arrangerar bland annat föreläsningsserier, samtal och utställningar. Vårens samtal som äger rum inne vid institutets nybyggda bar kommer huvudsakligen hämta inspiration från den amerikanske queerförfattaren James Baldwins legendariska essä, Nästa gång elden. Jag konstaterar att det verkar ha hänt mycket sedan allt började för femton år sedan.
– Utvecklingen går i vågor. I början arbetade vi förstås i mindre skala, mer akademiskt, idag är vi mer orienterade för att nå en bredare publik. Om vi för fem år sedan bombade Way Out West med kollektivt skriven poesi från en drönare och utsatte deras publik för en litterär flashmob, är vi idag mer intresserade av att skapa extas och intima möten.
Och till sist, vad tillför ni för nytt till årets festival?
– Vi har initierat ett antennprojekt med några av stans mest tongivande klubbar – Oceanen, Hoki Moki, Hpksm – där mer intima möten med artister kommer att skapas. Men framförallt kommer årets festival handla om att vi firar att Peter Ekwiri, som ju gav upphov till hela projektet, och att han äntligen efter femton års kamp, har fått uppehållstillstånd i Sverige.
Artikeln publicerades ursprungligen i Djungeltrumman #49.
