Få människor har nog varit så utelämnande och öppna i sitt berättande som Avantgardets Rasmus Arvidsson. Vi ringde upp honom för att prata om det nya albumet Alla känner apan, att finna en styrka och förenande kraft i den mångfald musiken öppnar upp för, att spy efter gig och om den stundande turnén.
Avantgardet har på kort tid satt Nybro på kartan och blivit ett etablerat band i Musiksverige. Såväl publik som journalister har fängslats av den historia Rasmus Arvidsson berättar. Det är naket, rått och ärligt, alltid med det självupplevda som insats och med hundra procent värme och scennärvaro. Nu är bandet återigen aktuella med både album och turné och Rasmus berättar att den snabba produktionstakten rent ut sagt är en nödvändighet snarare än ett PR-trick.
– Det är så det måste vara eftersom jag hela tiden strävar efter att beskriva sanningen. Det blir ett nödvändigt tempo. Visst är tre år är en kort tid att släppa tre album på, men det har hänt så mycket med mig – både i Musiksverige men även utanför den världen på det rent personliga planet. Att släppa en skiva om misär och rehabkliniker nu hade blivit förljuget, det måste hela tiden vara en rörelse i det vi gör. Vi måste försäkra oss om att vi rör oss i allt vi gör. Jag avskyr när musiken låter detsamma och är rädd för att att fastna i gamla hjulspår.
– Man tar folks tid i anspråk när man skapar musik och jag känner ett ansvar gentemot de som lyssnar på oss. Speciellt live, det går inte att köra samma mellansnack, det är viktigt att värna om de som går på dina konserter. Allting handlar om en nerv som ska finnas i allt vi gör såväl live som i studion. Det kanske låter oviktig men för mig är det viktigt att tänka på att ta in lyssnaren i inspelningsrummet så att det inte låter så efterarbetat. Om du lyssnar på skivan ska det låta som att du sitter med oss i studion. Man får välja vad man vill göra live. Antingen så får du försöka återskapa ditt liveframträdande så att det låter exakt som på skivan, alternativt att framföra helt fria tolkningar utifrån det du har skapat.
– Vi jobbar mycket med att skapa en jävla liveupplevelse och att ge valuta för pengarna. Den här skivan är den första jag skriver när vi är ute på turné. Energin jag får jämfört med när jag tog upp en gura för tre år sedan är helt annorlunda. Då mådde jag dåligt, det var helt andra ackord och melodier, men nu är jag på en helt annan plats, det är snabbare och gladare på vissa håll och musiken är formad av var jag befinner mig just nu.
Vem skulle du säga att du är idag jämfört med när du släppte ditt första album?
– Jag skulle beskriva det som att tidigare så fanns ingen skillnad på mellan hur jag mådde, hur jag kände att jag upplevde samhället och min kritik mot samhället, men nu har jag tack vare alla omkring mig och musiken lyckats hamna på en plats som är mycket mer harmonisk. Samtidigt blir det en stor skillnad på hur jag upplever min ångest och samhället. Jag tycker att samhället utvecklas allt snabbare och åt fel håll.
– Bara för att jag mår bra nu skriver jag inte låtar med texter som lyder hej vad jag är glad, istället använder jag min berättelse för att göra saker och problem synliga. Många känner sig sedda, det märks när 500 personer står och skriker med i Horsepundarpop. På detta albumet har fokuset ändrats lite, jag sjunger om liknande problematik men andra personer har huvudrollen.
Det känns som att Avantgardet har lyckats bli en folkrörelse, vad tror du gör att folk känner en sådan gemenskap med er?
– Jag tror att det finns något väldigt avväpnande i att vi inte försöker vara något annat eller någon annan än de vi egentligen är. Du frågade hur jag hade utvecklats som person tidigare, om jag hade arbetat som parkförvaltare i Nybro hade jag fortfarande varit samma person då som jag är nu när jag står på scen. Det finns ingen risk att jag skulle förändras vad som än händer i musiken. Vi är skyddade då vi står utanför den biten, tack vare att vi bor där vi bor.
– Jag levde mitt rockstjärneklichéliv innan jag började med musiken, jag har fått ut det ur mitt system. Om jag spelar två dagar i rad måste jag vila sen. Jag spydde en gång i somras när vi spelade på Yaki-Da. När jag kom hem pratade jag med en läkare där jag bor som sa att jag tog ut mig lika mycket som en löpare på ett maratonlopp. Läkaren sa åt mig att jag måste se till att kroppen får dryck, energi och mat under spelningarna.
Har du tagit till dig läkarråden och ätit mitt under en spelning?
– Någon gång åt jag en banan och kände mig som tennisspelaren Rafael Nadal. Att spela är det bästa vi vet. Jag vet att vi borde sova på bussen på väg upp, men det är så jävla roligt, jag kan inte göra något annat än att sitta och njuta av varenda sekund.
På Alla känner apan kan en urskilja teman både i form av ensamhet och utsatthet som tillslut landar i en styrka, värme och gemenskap. Berätta mer om albumet, ni har verkligen arbetat i rekordfart.
– Om man ska sammanfatta hela albumet och om du ska sammanfatta hela Avantgardet så är det ingen subkultur där alla har samma kläder och är lika gamla. Det är verkligen jätteblandat, det är barn, vuxna, tjejer och killar upp till åldrar över 65 och det är även där hoppfullheten finns, i att det är så blandat. Det är det som genomsyrar hela skivan och jag tycker att det är jävligt fint. Det är ett uttryck för en politisk slagkraftighet som inte politiken eller en annan typ av rörelse riktigt lyckas med. Musiken lyckas samla folk på ett unikt vis. Sedan är det kul att vi lockar till oss konsertbesökare som annars inte går på konserter, att få fylla Pustervik eller Debaser, men att också spela för fulla hus när en åker till Borås eller Kalmar.
Är det en känga till en viss Anders Borg som kan urskiljas i texten i Walk of shame?
– Det skulle kunna vara så ja.
Ni verkar ha en fin vänskap inom bandet, hur är det att turnera land och rike runt med sin vänner?
– Att kunna spela är sekundärt, det stannar inte bara med de i bandet, Jocke Åhlund är en av mina absolut bästa vänner, jag hade kunnat göra vad som helst för honom. Vi har inget skivbolag som tvingar oss till någonting, de som står på scen och medverkar på våra skivor är personer vi älskar. Vi är precis som vår publik. Om det har varit med någon vikarie på piano så frågar de ibland vad de ska ha på sig inför giget, då säger jag – du ha på dig precis vad du vill så länge du ser likadan ut på frukosten dagen efter.
Skulle du säga att det känns som revolutionstider för den ”vanliga” människan?
– Jag tror att det finns en fara i hur en når ut idag. Men problemet är att ju mer man försöker desto mer polemiskt blir samhällsklimatet och en stänger in sig och diskuterar bara med de som delar ens åsikt. Därför är jag stolt att vi lyckas locka folk med olika ideal och åsikter. Det är väldigt många som aldrig skulle träffas eller prata med varandra utanför en Avantgardet-spelning, men som samlas och gör det och sjunger med i låtarna tillsammans.
Den 17 november ska ni inta Pustervik, hur känns det spela i Göteborg igen?
– Göteborg, man är alltid paradoxalt nog lite extra nervös där eftersom det är väldigt speciellt. Det har alltid varit det och det vet alla, det är en populärkulturell hemvist, vi spelar på lite mer insats. Spelningarna brukar vara fruktansvärt unika och speciella kvällar och man brukar ha fruktansvärt höga förväntningar, men på något sätt lyckas det alltid överträffa förväntningarna, det är helt sinnessjukt.
Vad händer härnäst?
– Vi försöker spela lite i Norge igen som vi har gjort tidigare, men framförallt vill vi fortsätta spela hela tiden. Det som är bra just nu är att vi har väldigt mycket låtar och ingen av dem känns gammal. Vi kan göra en massa olika typer av gig, både storleksmässigt men också gällande vilka typer av låtar vi kör. Det gör att vi kan spela mycket utan att vackla, det kommer aldrig att hända. Så så länge publiken vill se oss, och förhoppningsvis längre än så, kommer vi att spela. Vem vet, om sådär 20 år eller något kanske vi kommer köra gigs på den lokala pizzerian i Nybro.
