”Vinnaren kommer alltid vara den som står med cash i handen, förloraren är alla andra”, skriver Emilia Palmén i sin krönika om Åhléns, klädmaktsordningen och kapitalismen.

Jag stirrar på en överdimensionerad Jens Lapidus som stirrar tillbaka på mig. Han klär i rosa. Vid en första anblick ser Åhléns reklam himla mysig ut. En tuff person i coola, banbrytande kläder. Men det är något i det högljudda budskapet som gör att jag skruvar lite obekvämt på mig. ”Åhléns vill bryta klädmaktsordningen”, står det i artiklar, på reklamskyltar, på tv, på Facebook. Varför känns det så olustigt?

Är det inte en bra sak när framstående företag uppmärksammar maktstrukturer och försöker göra något åt det? När Åhléns lyfter fram glada queers, eller när H&M vill omdefiniera begreppet #ladylike med hjälp av kända feminister på Instagram?

”Det blir lite konstigt när ett stort företag approprierar queer-rörelsens initiativ”

Nja. Jag tänker på alla de där människorna som faktiskt är banbrytande i sin stil, de som klär sig utanför normen och får så jävla mycket skit för det, men som ändå fortsätter göra sig grej. Det blir liksom lite konstigt när ett stort företag kommer och approprierar deras initiativ, och blir hyllade, när de egentligen bara följer senaste marknadsföringsmodet.

Advokaten och deckarförfattaren Jens Lapidus har blivit utsedd till Sveriges bäst klädda man av tidningen King, och ses ofta i traditionell kostym. Han kände sig ”fysiskt obekväm” i rosa tröja och scarf, berättar Lapidus för Resumé.

”Själva budskapet i sig är inte problemet, utan trovärdigheten.”

Men detta handlar inte om Jens Lapidus. Det handlar om det högljudda basunerandet om att bryta maktordningar. Precis som när en cis-dude skriker högst i demonstrationståget på 8:e mars, eller när en vit person förklarar hur det är att uppleva förtryck som rasifierad. Själva budskapet i sig är inte problemet, utan trovärdigheten.

Så hur ska stackars Åhléns, eller H&M, göra för att göra rätt då? Jag vet inte. Ärligt talat kan de nog inte göra rätt. Åhléns vill nämligen att vi ska bryta klädmaktsordningen genom att konsumera deras produkter, och H&M vill att vi ska omdefiniera vad #ladylike är genom att bära jeans som en kvinna i Taiwan tråcklat ihop för nästan ingen lön alls.

Vinnaren kommer alltid vara den som står med cash i handen, förloraren är alla andra.