Viktor Jusi Palm: ”Jag blir aldrig nervös inför en blank canvas”
Leave a CommentViktor Jusi Palm eller Florange som han också kallar sig, gör konst som direkt fångar ens uppmärksamhet. Även om det inte alltid har varit lätt så håller Viktor fast vid sin personliga stil, sina starka färger och sin tropiska konst.
Viktor Jusi Palm fick en iPad när han gick i gymnasiet och satt hellre och skissade på den än att lyssna på vad läraren sa. När de sedan skulle starta olika Ung Företagsamhets-företag i skolan grundade han Florange, mest för att han ville visa att det visst gick att rimma på orange.
– Jag har arbetat länge på att hitta min stil. Förut var det mycket fine line, svart och vitt och många detaljer, men det tog så himla lång tid att göra saker och det var inte så roligt. Jag inspirerades mycket av tecknat som anime eller Svampbob Fyrkant och kollade mycket på Cartoon Network och Nikelodeon. Jag ville ta fram någonting som går snabbare, är roligare att göra och som var lite gladare.
Det var då han började skapa sina tropiska miljöer med palmträd, vatten, vågor och hans alter ego apan som han alltid försöker sätta in i olika miljöer. Han hade en idé om att börja göra tatueringar och började skissa fram flashritningar i en bok där han delade upp dem separat så att han sedan kunde lägga in verken i olika sammanhang. Efter det började Viktor att måla på olika saker som koppar och tröjor. När en vän sedan frågade om han inte skulle börja måla på skor så tvekade Viktor först, men körde sedan på. Det blev som en snöbollseffekt och ryktet började sprida sig.
– Jag tänkte att om jag med hjälp av skorna kan få folk att se min stil så kan jag sedan måla det på tavlor och så kommer det att tas upp tillsammans. Nu har det blivit ganska mycket skor. Jag är lite trött på det, att måla så litet, men det blir himla snyggt och det är fett kul med kundkontakten. Att kunna ge någon ett helt eget customdesignat par, de blir så jävla glada. Det svåra är bara att det kanske inte alltid matchar tiden och pengarna.
Viktor Jusi Palm
Viktor har alltid blocket redo, så fort inspirationen slår till skissar han utan att ha ett bestämt ändamål för det. När det blir dags att måla en sko eller en tavla kan han sedan enkelt gå tillbaka till sina skisser och leta reda på något som passar.
– Jag har mitt universum av de tropiska vibbarna, så jag försöker alltid hålla mig till det. Det är ganska gött att ha det så. Jag blir aldrig nervös inför en blank canvas, utan kan känna efter kring vad jag vill förmedla. Jag älskar framförallt att arbeta med den tropiska och färgglada stilen. Jag gillar idén av att man ska bli glad, det behöver inte vara så djupt.
Hans specialdesignade skor fick ett uppsving i samband med att själva skotrenden kring sneakers blev stor, och under sommaren då det tog fart kunde han hålla sig levande på skorna. Men det blev desto svårare att få folk att förstå vilken tid han faktiskt la ner på själva arbetet.
– Ibland kunde jag bli lite arg på människor för att de inte förstod vilken tid jag la på det eller den prägel jag satte på det. Man kunde ha en lång kontakt och så kom man till priset och så ville de inte betala det för något som jag själv tyckte var en ganska billig prissättning. De älskade mina grejer men jag kände att de inte älskade mina grejer tillräckligt mycket för att betala för det. Då blev jag bitter. Men jag har fattat det nu, att jag måste lösa min skit.
Viktor fick möta den ständiga frågan kring vad som klassas som konst. Hans verk har en sådan precision och rena linjer att personer ibland trodde att det var Adidas egna design eller ett klistermärke.
– Det är lite av min grej, att det är så städat att det ser lätt ut. Det har jag lärt mig nu, att ju mer folk ser det desto större värde kommer de att skapa i sitt egna huvud. Så jag måste bara nöta och nöta och det är det jag älskar. Sen gillar jag tavlor och större grejer, men det är så jävla coolt att se någon bära mina skor. Jag sitter bara och håller i dem men när någon sätter på sig dem så blir det så himla coolt med kläderna. Jag har alltid gillat idéen av att se det lite som mina små soldater som är ute och patrullerar. De är ute och glänser, jag tycker det är skitcoolt att tänka på det. Nu när jag har gjort så många skor undrar jag hur de mår. Om färgen har gått av? Om de är välbevarade? Om de står på någon hylla? Det är häftigt i sig att man kan göra vad man vill med skorna.
Vid årsskiftet ställde Viktor ut i Norge hos Blankbox efter att hans flickvän tipsat honom om att deras konstscen var mer vågad. Han berättar att det inte var helt okomplicerat att frakta konsten över gränsen då den nya coronamutationen hade brutit ut.
– Vi fick mötas i Svinesund och lägga in det i en truck och så åkte de in i Norge igen, det var shady.
Foto: Pernilla Ekström
Konsten sålde ganska bra trots pandemin, Viktor blev deras första internationella konstnär och i sommar planeras ytterligare ett projekt tillsammans med galleriet. Han berättar att den norska konstscenen skiljer sig ganska mycket från den i Göteborg och Viktor tycker sig se en större öppenhet och samverkan i Oslos unga konstscen.
– De har så mycket pengar så att det är löjligt. Det var en 12-åring som gled in i butiken och köpte en tavla för 12 000 kronor liksom, det händer inte här. Jag hade inte ens gjort det nu. De älskar verkligen konsten där, alla är artister och försöker make it så de har någon slags förståelse för den grejen. Jag hade verkligen velat försöka få det hit.
Viktor berättar att han upplever att den Göteborgska konstscenen känns sluten. Han säger att det inte bara handlar om pengar utan att han gärna hade sett flera fria ytor där man får lov att ställa ut utan prestige, status eller med krav på att det ska vara en viss typ av konstinriktning.
– Sen är jag dock lite utanför konstscenen, för jag har inte så många vänner som är åt det hållet. Vilket jag tycker är lite tråkigt. Det känns som att Göteborg sägs vara en kulturstad men det främjar inte ung kreativitet. Musiken går det bra för men konst känns bortglömt. Jag försöker hålla mig till mitt och kriga. Jag har försökt kontakta gallerier men de verkar inte bry sig om mig, det känns som att man måste gå på HDK-Valand för att de ska bry sig om mig och läsa mina mail. Jag tas inte seriöst, men det ger mig motivation att kriga hårdare och arbeta med mitt egna skapande för att få komma tillbaka och få göra någonting en vacker dag.
Foto: Pernilla Ekström
Han säger att det har varit svårt att bryta mot normer där konstskolor och det stilrena och svartvita har premierats. Ett tag undrade han om han skulle behöva måla loggor från kända märken på sina skor för att kunna livnära sig på det, men bestämde sig tillslut för att han måste satsa helhjärtat på sin egen stil även om det har varit svårt.
– Jag ser det som att allt jag gör nu skapar min framtid. Allt är byggstenar för att bygga upp mitt lilla luftslott, det finns ingen bättre tid än nu. Jag måste bara gå igenom skiten. Jag har inte kollegor men min tjej hjälper mig extremt mycket och lägger upp en plan. Jag har inte riktigt någon som kan säga till mig vad jag ska göra, så jag måste jag peppa mig själv och lita på att jag gör en bra grej och att jag blir bättre och bättre. Det tog extrem lång tid för mig att säga att jag är konstnär, jag började med det för bara några månader sedan. Nu har jag lärt mig att ta stolthet i det jag gör och att det är ett seriöst jobb.
