Veckans fem bästa är här! Djungeltrummans redaktion har precis som vanligt finkammat Göteborg på veckans fem bästa aktiviteter och vecka 10 bjuder bland annat på internationella kvinnodagen-evenemang, en rejäl dos teater och film men även ett rykande dansgolv när Klubb Locus återintar Pustervik.
På självaste Internationella kvinnodagen kan du styra dina steg mot Göteborgs konstmuseum för att få ta del av kvinnor i konsten. Under eftermiddagens visning tar museet sig an de olika strukturerna som styrt konsthistorien och lyfter fram kvinnliga konstnärer, såväl historiska som samtida. Kanske hittar du en ny favorit att bekanta dig med? Tisdag 8/3, klockan 16.30-17.15, Göteborgs konstmuseum, entré till museet: Vuxen 60 kr, Museikort 120 kr, fri entré för dig under 20 år. Biljett hämtas ut i museets reception den dag som visningen äger rum.
Sugen på lite teater? Nu är det dags för Folkteatern att sätta upp Charlie Chaplins stumfilm Moderna tider från 1936 som får nytt liv med hjälp av Erik Holmströms och Pontus Lundkvists helt fria, och då menar vi helt fria, bearbetning. Här får du inte bara möta en Charlie Chaplin utan hela sex stycken Chaplins som tappat bort sig själva i tiden. Torsdag 10/3, klockan 19.00, Folkteatern, biljett 280 kr
Under torsdagsaftonen visar Draken Film dokumentären They Say I’m Different som handlar om den amerikanska funk-, soul- och r&b-sångerskan Betty Davis. Dessutom hittar du Karin Wrammer i dj-båset och kvällens liveakt är ingen annan än Raghd som tog såväl musikkritiker som vardagslyssnare med storm under förra året. Torsdag 10/3, klockan 18.00, Lynk & Co
Locus är äntligen tillbaka hos Pustervik. Under kvällen kan du damma av dina rostiga danssteg och släppa loss till välvald underground-house och annan musik från Locus Soundsystem och Klubb Global Groove. Så snöra på dig dina dansskor och kör hela natten lång. Lördag 12/3, klockan 22.00-03.00, Pustervik, 18 år, 20 kr fram tills midnatt, därefter 120 kr
Under tisdagskvällen visar Bio Roy klassikern Clueless (men även Stekta gröna tomater). Här får du ta del av regissören och manusförfattaren Amy Heckerlings tolkning av Jane Austens Emma, men istället för att låta filmen utspela sig under 1800-talet äger berättelsen rum i en high school-miljö som osar 90-tal. Förbered dig på många ikoniska repliker och starkt underhållningsvärde. Tisdag 8/3, klockan 20.30-22.10, Bio Roy, biljett parkett – 130 kr ordinarie/110 kr student och pensionär, balkong 150 kr ordinarie/ 130 kr student/pensionär
Ny vecka nya tag! Djungeltrummans redaktion har precis som vanligt finkammat Göteborg på veckans fem bästa. Vecka 41 bjuder på konsert, musik, ciderprovsmakning, och en urpremiär.
Hey Elbow
Oceanen håller kulturlivet levande med musik för sittande publik. Denna torsdagen är det malmöbandet Hey Elbow som står på scen. Här tar alla instrument lika mycket plats och medlemmarna turas om att vara i fokus. Torsdag 8/10, Oceanen, klockan 19.00-23.00, 180 kr, 20 år
Dreaming Seamless Dreams
Galleriet Upper Hand inleder hösten med att dra ner gardinerna och stänga ute solljuset. Här visas sex lysande kvadrater upp som skapar en mood-lightning genom gallerirummet. Träd in i ett suggestivt töcken. Vad det innebär återstår att se. Lördag 10/10, Upper Hand, klockan 12.00-16.00
Urpremiär: Blixtra, spraka, blända!
Nu är det dags för urpremiär av Blixtra, spraka, blända!. Det är första gången ett av författaren Jenny Jägerfelds verk sätts upp på scen, denna gång dramatiserat av Manda Stenström och i regi av Emma Roswall. I rollen som Penny Löwe ser vi Emma Österlöf och musikproducenten och dj:n Tora Vinter står för specialkomponerad musik som används i föreställningen. Lördag 10/10 (spelas till 9/12), Folkteatern, klockan 19.30-20.45, 140-230 kr
Viktor Lundin 5
Viktor Lundin släppte sitt debutalbum tidigare i år och nu kan du se honom live. Under kvällen väver han ihop toner från de svenska urskogarna med göteborgsk höstmelankoli tillsammans med sin kvintett. Perfekt lördagsaktivitet i oktober. Lördag 10/10, Unity Jazz, klockan 19.00-23.00, 120 kr, boka bord på www.unityjazz.se
Gömda Äpplen gör hantverkscider och äppelmust på frukt från lokala trädgårdar och tar emot frukt som annars skulle ha skrotats. Nu kan du kika förbi hos Bar i chiosco för att smaka av Gömda Äpplens cider, smarrigt värre.
Under våren kommer Clandestino Festival att hålla i en konsertserie på Oceanen och Folkteatern. Premiären av konsertserien inleds med malinesiska Nahawa Doumbia och japanska Goat som gästar Club Clandestino på Oceanen den 12 februari.
Inför den 18:e upplagan av Clandestino Festival har musikern Sara Parkman anlitats som årets co-curator. Clandestinos konsertserie sträcker sig över våren fram tills själva starten på festivalen som äger rum i Göteborg 4-7 juni 2020 och omfattar ett tiotal artister från olika delar av världen.
Club Clandestino presenterar:
12 feb Nahawa Doumbia [ML] + Goat [JP] på Oceanen
21 feb Siri Karlsson på Oceanen
22 feb Faarao Pirttikangas [FI] på Oceanen
25 mars Lula Pena [PT] + Lea Bertucci [US] på Folkteatern (lilla scen)
11 april Vanligt Folk på Oceanen
9 maj Onipa på Oceanen
Med en urkraft och styrka omformar Helmon Solomon teatern och gör scenen till sin.
Den 23 november är det premiär för Helmon Solomons monolog Vi går aldrig sönder som är skriven ihop med Ali Derwish på Folkteatern, men Helmons tid på teatern sträcker sig längre tillbaka än så. Hon kom i kontakt med Folkteatern, eller närmare bestämt teaterns konstnärliga ledare Frida Röhl, då hon skulle ha praktik under sin tid på scenskolan. Frida och Helmon klickade och nu har hon flera produktioner vid Folkteatern bakom sig såsom Jane Eyre och Dogville, men att hon skulle bli just skådespelerska var ingen självklarhet. Helmon har sysslat med teater länge, men det var först under gymnasietiden som en teaterlärare fick henne att inse att hon borde bli skådespelare.
– Allting föll på plats. Det var ju teater jag hade hållit på med hela mitt liv. Jag hade bara inte fattat att det var det jag skulle göra och att jag kunde göra det till ett yrke. Efter gymnasiet kom Helmon in på Wendelsbergs folkhögskola och rätt som det var var hon omgiven av människor som hade drömt om att bli skådespelare under hela sina liv. Därefter gick hon på Scenskolan i Malmö, och det pratas vanligtvis mycket om ett före och ett efter Scenskolan. Det är en slags mytomspunnen institution, och om en hör till den gruppen skådespelare som inte fått teatern medfött i blodet är tröskeln till teatervärlden desto högre.
– Man går in i en helt ny värld av normer kring hur det ska vara. Alla andra verkar förstå exakt hur man ska prata och agera, det kan vara ganska tärande för ens självbild och självförtroende. Det finns ett språk för teater som man måste in i och göra till sitt egna. Så kan jag tänka att det är med ganska många yrken, speciellt inom konst och kultur – att man hamnar i ett sammanhang där det är en massa andra saker man måste komma igenom för att kunna göra det man är där för att göra och älskar.
Nu tycks hon ha hittat hem hos Folkteatern, som försöker bryta ned de gamla strukturerna och mallarna kring hur roller ska spelas och vem som har rätt till vilka roller. Enligt Helmon har Folkteaterns öppna förhållningssätt mycket att göra med den konstnärliga ledaren Frida Röhl som månar om att hålla ett ständigt samtal kring arbetssättet på teatern.
– Det är fint att komma till en teater som har ett ständigt samtal som kretsar kring att tillåta varandra att få vara sig själva. Även när vi tar oss an olika pjäser så har vi en ingång och ambition kring att inte hamna i teaterklyschor och saker som vi har sett förut. Vi jobbar exempelvis så när vi ska göra kärleksscener. Vi pratar om vad vi har sett tidigare och hur det har gestaltats, sedan funderar vi kring hur det är att vara kär och då kanske man ser att det skiljer sig rätt så mycket från hur det har gestaltats. Den ingången gör att man kommer ifrån värderingen om vad som är fint och vad teater ska vara.
Helmon berättar att hon kände sig psykiskt utmattad efter att ha gått ut Scenskolan. Hon hade gått in i branschen med en kaxig attityd och tankar om att hon skulle kunna gestalta och prata om de saker som hon ville prata om utan att behöva ge vika för teaterkulturen, dess historia och de tydliga mallar och normer som finns inom teatern. Hennes ambitioner ledde istället till en krock med strukturerna.
– Den krocken gjorde mig väldigt trött. Känslan av att ingenting spelade någon roll, man är alltid en förlorare i den kampen. Folk är väldigt rädda om sina positioner, det är väl så vi människor fungerar tyvärr. Även när man ser till samhället i stort så är det individualistiskt, folk gör det som gynnar dem och då kan man känna sig ganska ensam i idén om att vi behöver en förändring i teatern. Det är alltid någon i den andra änden som förlorar på det och den förlusten är inte något som så många pallar med. Jag fick känslan av att jag var för dum för det här, jag förstår uppenbarligen inte hur man ska göra Shakespeare. Det gjorde att mitt självförtroende höll på att rasera. Det är därför Folkteatern är så extremt viktig för mig, där finns ett levande samtal. Det är svårt att jobba med saker och ting där man ibland kan känna sig som en projektionsyta, speciellt eftersom jag är svart och kvinna. Bara det att ta sig in i sådana rum, att prata och vara på ett visst sätt, den fighten blir ganska tung i ett rum som är så homogent och som har en sådan lång historia. Det är det som är så svårt med teater, det är en slags upprepning hela tiden. Känslan av att man inte är en del av historien gör att det krävs ett mod hela tiden, att ställa in sig på att man är självklar i det rummet. Trots att man inte känner sig självklar eller i alla fall rent visuellt kan se att man inte är självklar. Det kan bli ganska tungt för mitt självförtroende.
Idén till att göra monologen Vi går aldrig sönder som sätts upp nu föddes ur ett samtal med Frida Röhl då de pratade om Helmons fortsatta tid på teatern. Hon berättar att hon kände sig låst och låg och att hon inte kände att hon kom vidare i stora produktioner.
– Jag behövde vara i ett mindre rum och få utlopp för min konstnärlighet. Ett rum där jag vågar kasta ut idéer och pröva saker för att utvecklas som skådespelare.
Frida gav henne fria tyglar och Helmon landade slutligen i att hon ville göra en monolog. Hon hade lärt känna unga poeter runtom i Sverige som rasifieras och det var i takt med dessa tankebanor som hon tog kontakt med Ali Derwish som hon kände sedan innan. Då började monologens handling sakta men säkert att framträda.
– I början var tanken att jag skulle göra allting som man inte får göra på en teater. Göra en föreställning där ridån var stängd och där jag hade en halvtimma där jag bara skulle göra saker och ting som man inte får göra. Sedan insåg jag att det finns många saker som jag vill fylla den här tiden med som känns viktiga för mig vilket resulterade i den här föreställningen. Sedan slutade det ändå med att jag är med i Madame Bovary också, men jag behövde det här utloppet för att göra mig fri. Det låter så himla töntigt – att jag behövde göra mig fri, men jag behövde göra det för att inte gå in i den här idéen om vad en scen ska fyllas med utan bara få vara på en scen.
Helmon säger attVi går aldrig sönder är det mest ångestfyllda arbete hon någonsin gjort. Detta då hon hela tiden har behövt reda ut sina egna tankar och visioner innan hon kunnat involvera Ali Derwish som hon skrivit monologen ihop med, Andrea Edwards som är hennes medregissör och Jen Tamayo Jörfjord som gör visuals.
– Det var också tungt att att gå in i texterna som blev väldigt personliga, det var inte meningen från början. De går in i frågor som jag har varit ganska så rädd för eller frågor som på något sätt öppnar upp mig som person. Plus prestationsbiten, det är min monolog och det kommer att stå att den är gjord av mig, det har varit så jäkla ångestladdat. Under processen kände jag att jag aldrig kommer att göra det här igen, det här är sista gången jag någonsin tar mig in i det. Men det är klart att det kommer att förändras.
Under skapandet av monologen har Helmon inspirerats av samtal med vänner som delar hennes erfarenheter men även litteratur som hon inte öppnat på ett tag som behandlar ämnen som kolonialism, att vara en svart kvinna och feminism. Hon har utforskat teaterhistoria, olika mytologier och de gamla grekerna men även det kvinnliga perspektivet och en rejäl dos musikhistoria där framförallt hip hopen och kvinnliga rappare har lett vägen.
– Den blandningen har på något sätt gjort att det inte bara har handlat om mig utan det här är något som har funnits och som finns runtom mig. Det är något som många på olika sätt har försökt att formulera, speciellt inom hip hop men även inom teaterhistorien. Det har varit skitbra för mig för då har jag inte enbart behövt använda mig av mina personliga berättelser om att växa upp.
Klubbinspirerat, känsligt, starkt och pirrigt. Så låter det när Sabina Wärme släpper kärleks-albumet Jag var molnen 2.0 under namnet These Heavy Clouds. Vi har intervjuat Wärme om att landa i det lekfulla uttrycket mellan musik och performance där större ljudlandskap möter spoken word, om kärlek och om en värld där de lesbiska karaktärerna inte dör på slutet.
Hur föddes idén till Jag var molnen 2.0?
– Jag ville skriva nåt lesbiskt som var glatt och pirrigt och hoppfullt. Jag ville skapa en lesbisk värld att kunna gå in i för ett tag. En värld där man kan vara kär och flirtig och där det finns ångestfyllda och tunga partier, men där behållningen är en positiv och peppig känsla. Ett album, eller en värld, där inte de lesbiska karaktärerna dör på slutet.
Den 16 februari spelar du på Folkteatern i Göteborg och så som jag har förstått det så är det varken en regelrätt konsert eller performanceföreställning utan något som rör sig i gränslandet däremellan. Berätta om varför du har valt att landa i detta formatet.
– Alltså jag tycker ju att det här är ett underbart format. Som att få det bästa av alla världar. Jag får lov att blanda mer regelrätt elektronisk pop med större ljudlandskap, scenografi, film, kostym och föreställningens förmåga att förflytta publiken i tid och rum. Jag har tagit olika delar från olika liveformer som jag gillar. Mitt mål är att skapa nåt som har både konsertens direkta tilltal och den berättande scenkonstens förtrollande och indragande kraft.
Albumet handlar om kärlek och allt som hör därtill. Hur definierar du kärlek?
– Ja alltså det här albumet handlar ju om att vara kär, att flirta, och så vidare. Ordet kärlek betyder såklart massa mer saker och är ett stort begrepp. Men här fokuserar jag på det lilla, men såklart i sig självt väldigt stora, att vara kär.
Har du något kärleksrelaterat tips du vill dela med dig av till allmänheten?
– Jag har ett seriöst faktiskt. Om du funderar på om du är lesbisk, sluta fundera och börja våga.
Jag var molnen 2.0 känns som en liten berättelse där vi som lyssnar får små, fragmentariska ögonblicksbilder av en relation. Hur har det gått till när du har skrivit texterna?
– Jag har skrivit på det här albumet i ungefär två års tid. Och låtarna har växt fram en i taget under den tiden.
– När jag skrev Jag kanske inte känner dig så ville jag beskriva just känslan av att vara kär. Jag bodde i Göteborg då, och jobbade som kompositör på Backa Teater, och brukade gå fram och tillbaka mellan färjan till Lindholmen och min lägenhet och fundera på hur det kändes i min kropp att vara kär. Sen försökte jag översätta den känslan i text, men också musik. Det tog ganska lång tid tills jag tyckte att jag fångat det så som jag ville. Säkert ett halvårs ändrande och strykande. Den låten fick sen också den kompletterande monologen Hur känns det att vara kär i henne som finns att lyssna på som albumets första spår.
Albumets ljudbild känns klubbinspirerat. Vad betyder klubbkulturen för dig i ditt skapande?
– Jag gillar bas som känns i kroppen, monotona melodier och rytmiska röstsamplingar. Ljudbilderna får gärna vara mörka och tunga men samtidigt få en att ryckas med. Jag tror jag gillar att jobba med klubbkulturen som en metafor eller en inspiration för att skapa en egen värld, snarare än att klubbkulturen i sin rätta form tilltalar mig.
Vad önskar du att de som kommer till Folkteatern tar med sig från din föreställning?
– En pirrig känsla innanför revbenen, mod och hopp.
Vad ska du göra under resten av 2019?
– Jag kommer turnéra med These Heavy Clouds och det här live-setet runtomkring. Ser mycket fram emot att få komma och spela på massa nya platser! Sen jobbar jag som kompositör och producent, inte bara i These Heavy Clouds, så jag hoppas på massa nya spännande samarbeten. Sen ska jag väl också hinna äta godis och kolla på tv och sånt.
Imorgon visar Doc Lounge filmen Silvana – väck mig när du vaknat på Folkteatern, och biljetterna (som är gratis) har redan tagit slut.
– Det har varit ett enormt intresse för visningen och tyvärr måste vi meddela att platserna nu är helt uppbokade! Ni som står på reservlistan har fått besked om detta och vi hör av oss om vi får några återbud, skriver Doc Lounge på Facebook.
Silvana – väck mig när ni vaknat (2017) är en ny dokumentär om musik, kärlek, politik, feminism och en av Sveriges mest hyllade artister: Silvana Imam. Visningen är helt gratis och Doc Lounge har valt att visa filmen med både svenskt tal och svensk undertext för att så många som möjligt ska förstå. Innan filmvisningen drar igång värmer dj:n Karin Wramner (Hiphopstan) upp med väl vald hip hop och r’n’b.
Mer info om filmen, och om Doc Lounge, hittar du här.
Imorgon är det urpremiär för Allt som blev kvar på Folkteatern. En monolog, skriven och framförd av Kardo Razzazi, med specialskriven musik av producenten Nibla.
Hej Kardo! Vem är du?
– Halau! Jag är 32 år och jobbar som skådespelare. I snart två år har jag bott i Göteborg och jobbat på Folkteatern men är egentligen från Stockholm. Jag gillar att skala apelsiner, dricka ur små Cola zero-burkar (inte 33 cl) och titta på Vänner (Friends) när jag äter.
Berätta om Allt som blev kvar.
– Allt som blev kvar handlar om min uppväxt, att växa upp med en förälder som inte alltid varit där, att försöka försonas med den tanken, och att förlora någon man älskar.
Det här är första gången du skriver något själv. Var det självklart att det skulle vara så personligt?
– Ja, det var det. Det var också en deal jag hade med mig själv när jag började skriva, att jag ska vara ärlig. Vilket var tufft.
”Jag har alltid haft min bubbla som jag flytt till, och att öppna en dörr till den har varit den största utmaningen”
Vad har varit det svåraste med att göra Allt som blev kvar?
– Att lämna ut mig som jag gör. Att vara personlig. Jag har alltid haft min bubbla som jag flytt till, och att nu öppna en dörr till den och låta andra ta del av det som finns där har varit den största utmaningen.
Och det roligaste?
– Att tillsammans med Ardalan Esmaili som regisserar monologen med mig, fått bestämma själva exakt hur vi vill få fram den här historien. Han är ett geni.
Hur har skrivandeprocessen sett ut, är det här här något du velat göra länge?
– Ja, men jag började också i en ände som var så personlig att det blev jobbigt. Så sanningen är, just nu vet jag inte om det är något jag vill fortsätta göra i framtiden. Kanske. Kanske inte.
Producenten Nibla (Albin Hallberg) har skrivit musiken till föreställningen. Hur kommer det sig?
– Jag gillar Nibla skarpt, och musiken han gör. Jag tog kontakt med honom för ett år sen och frågade om han kunde tänka sig att hoppa på det här projektet, vilket han gjorde! Jag blev skitglad för det är ju NIBLA!! Hans musik höjer monologen på ett vackert sätt.
Kardo Razzazi har tidigare bland annat medverkat i Jag ringer mina bröder på Malmö Stadsteater och i Hamlet på Folkteatern. I höst kan han ses i den Hollywoodthrillern Backstabbing for Beginners.
Hamlet får ny gestalt och möter dansen när föreställningen nu spelas igen på Folkteatern. Shakespeares dåre är alltså tillbaka med blod, gift, intriger och att-vara-monologen – och Djungeltrumman har haffat biljetter. Berätta om din bästa hämnd och vinn två stycken!
Hamlet – Dåren är tillbaka spelas den 8 mars till 19 april på Folkteatern. Vinnarna får två biljetter och kan välja den föreställning som passar bäst.
På lördag har den nyskrivna föreställningen Marie Antoinette premiär på Folkteatern, en pjäs om mänskliga rättigheter och privilegier. Vi tog oss ett snack med regissören Jens Ohlin!
Hej Jens, hur mår du? – Fysiskt ganska ok. Såhär i november när det börjar bli kallt spänner jag käkarna, och då får jag migrän oftare än vanligt. Möjligen spänner jag käkarna på nätterna också, min tandläkare har påstått det i flera år, men jag vägrar bettskena. Själsligt är det förvånansvärt stabilt, förutom att jag saknar min familj, har jobbat borta från dom i två månader nu.
Vem är du egentligen? – En gråhårig medelålders man som försöker dölja sina extrakilon bakom snygga kavajer. En pappa som känner sig otillräcklig. En som drömde om att bli författare men som blev skådespelare som sedan började regissera som sedan började skriva dramatik. En blyg en. En som drivs av ilska. En konfliktsökande och jobbig typ. En glad skit.
”Hon är sinnebilden för privilegiet”
Du har skrivit och regisserat den helt nya pjäsen Marie Antoinette. Berätta lite om den! – Min pjäs är helt kontrafaktisk. Inget är sant förutom att hon har funnits och att det blev revolution. I övrigt handlar den om vårt förhållande till mänskliga rättigheter. Idéerna om människans lika värde och rättigheter föddes ju i det sena 1700-talet. Inte för att dom någonsin kommit i praktiskt bruk i något samhälle, men som politiska styrdokument har vi ändå levt med dom ett tag. Nu står vi inför ett skifte, en total och öppen falsifiering av dom här idéerna. Till det yttre följer vi en drottning som är som vi själva. Liksom hon tror vi ju såklart på människans lika värde och rättigheter och allt det där. Så länge det inte griper för långt in i våra egna liv. Så länge vi inte upplever oss förlora för mycket på det.
Varför ville du skriva en pjäs om just Marie Antoinette? – Hon är sinnebilden för privilegiet, den som vant sig vid att ha allt, i överflöd. Men hon fattar inte varför folk är så arga. Hon delar gärna med sig, på sina egna villkor. I föreställningen plockar hon upp en tiggande flicka från gatan och låter henne bo på slottet. Men snart vill hon ha dit sina barn också. Är hon ond om hon säger nej? Var fan ska det sluta nånstans? Dom utnyttjar ju hennes välvilja, försöker komma åt henne med det här jävla pratet om människovärde.
Historien om Marie Antoinette har ju skildrats i många böcker och filmer tidigare. Hur har du bett dig åt för att göra någonting nytt av den? – Jag jobbar nog inte med research på det sättet. Jag går igång på likheter. Via en historisk person eller text får jag syn på mig själv, och skriver utifrån det. Coppolas film har jag ju såklart sett. Men vår föreställning tar vid där filmen slutar – folket står utanför Versailles med högafflar och kräver sin rätt.
”Den formella demokratin kommer säkert att överleva”
Vad kan man som publik förvänta sig av pjäsen? – Giljotiner, humor, ett drottningmonster. En helt ohemul mix av 1789 och 2016. Människor du känner, människor du träffat, klädda i överdådig 1700-talskostym.
Pjäsen känns ju extra aktuell efter förra veckans val i USA. Vad tror du, är demokratin bara en fluga? – Den formella demokratin kommer säkert att överleva. Med en mycket snäv tolkning av vem som ska räknas som medborgare och inte. Mänskliga rättigheter riskerar att helt tolkas som medborgerliga rättigheter.
1700-talet var kanske inte toppen men nutiden är inte heller alltid lysande. Vilket århundrade hade du helst levt i om du fick välja fritt? – 1900-talet. Närmare bestämt 1990.
Det går undan i nya föreställningen Gruppen köper sig fri på Folkteatern, och vår recensent Emilia Palmén gör sitt bästa för att hänga med. När ridån faller lämnar hon salongen med lite ny kapitalismkunskap, och lite nya tankar.
Gruppen har i år tagit sig an mastodontuppgiften att folkbilda oss i kapitalismens effekter. Alla som har varit i närheten av till exempel moms vet att ekonomi inte är sexigt, och det är framförallt inte roligt. Men Gruppen och Aida Paridad lyckas med ömsom humor, ömsom allvar, ömsom högt skrikande att förmedla den grund (av lögner) varpå vårt kapitalistiska samhälle vilar.
”Ekonomi är inte sexigt, och det är framförallt inte roligt”
Det går undan, så svep en dubbel, spärra upp ögonen och gör ditt bästa för att hänga med. Men känn för guds skull ingen skam när du sitter där och klappar händerna i ridå och känner att du inte förstått precis allt. Pjäsen är uppbyggd av anekdoter och citat som ska förklara varför vårt kapitalistiska samhälle ser ut som det gör idag, och hur sjukt i huvudet det är. Referenslistan för litteratur är cirka en halv mil lång och består av en rad akademiska och aktivistiska texter – det är väldigt mycket information att klämma in på en och en halv timme. Dessutom är ekonomi och kapitalism krångligt.
Men Elin Söderquist, Nina Haber och Bianca Kronlöf gör ett bra jobb med att förmedla kunskapen till publiken med utstrålning och intensitet. Det märks att de ansträngt sig för att göra dessa tunga teorier tillgängliga. Vidare måste jag hylla Mina Lilja Zwedberg som teckentolkade. Hon förmedlar texten med en otrolig inlevelse, och jag kommer ofta på mig själv med att titta på henne istället för på den övriga ensemblen.
”Det märks att de ansträngt sig för att göra tunga teorier tillgängliga”
Jag förstår inte allt i Gruppen köper sig fri, men vissa nyckelscener har etsat sig fast och gör saker lite mer begripliga. Som förklaringen av vad en bank är. Det började med smeder som höll på sina kunders guld och silver, som i sin tur fick en kvittens (en papperslapp) på värdet. Smederna märkte att alla kunder inte hämtade ut sitt guld och silver samtidigt, så de kunde skriva ut fler kvitton än vad det fanns guld. Många tror att banker är statlig verksamhet, men det är egentligen bara en affär.
Gruppen säger att de själva inte förstår allt till fullo, och att publiken inte heller behöver göra det, men eftersom vi fått anstränga oss för att hänga med kanske vi fått lite mer kunskap och därmed nya tankar. För det är ju inte meningen att gemene dödlig ska förstå sig på dagens ekonomi, då skulle den kollapsa.
Jag lämnar Folkteatern med en frenetisk tankeverksamhet och önskar att jag får se pjäsen en gång till, inte bara för upplevelsen estetiskt utan också för att få en till chans att tillgodogöra mig all den kunskap Gruppen vill skänka.
Den här webbplatsen använder kakor för att göra din upplevelse så bra och kul som möligt. Läs merOk
