Den 30 mars släppte komikern och radioprofilen Marcus Berggren sin debut-EP Hökens Gata Hustler. Djungeltrumman har pratat med göteborgaren om låtarna som spelades in 2015, det nystartade skivbolaget Kode Records och tiden däremellan. Redan nästa år kan vi förvänta oss ett nytt album.
Hej Marcus Berggren! Vad har du för dig just nu?
– Jag sitter på Olivedal vid Svingeln här och dricker en bärs.
Är det så du firar släppet?
– Ja, det är tydligen så jag firar för nu kände jag igen mig när jag var här inne att juste jag hade min svensexa här. Det hade jag faktiskt förträngt. Så jag dras väl hit i glada tider.
Berätta om EP:n, hur kom den till?
– Det har varit ett jävla helvete ska jag tala om för dig. Det har varit så segdraget och tagit lång tid. Jag skrev de här låtarna för fem-sex år sedan när jag bodde i Västra Frölunda i en fuktskadad källare. Så ringde jag den enda jag visste som kunde spela in bra. Min gamla musiklärare, Mattias Tell heter han. Jävla go gubbe. Jag fick pendla upp till Skara under ett års tid och spela inte lite här och spela in lite där. Och sedan blev de liggandes och så började jag med stand up. Så kom de aldrig ut och det har alltid stört mig för jag tycker de blev väldigt feta. Nu har vi startat ett skivbolag då, jag och min musiklärare, för att kunna släppa dem och för att kunna göra mer musik. Men det känns som att vi släpper en annan artist, en tredje artist, om du fattar. Som inte är vi. För att det var så länge sedan. Det är som musik från en annan tid, som att vi har hittat Tutankhamons grav fast det är indiepop.
Hur kommer sig att du släpper musiken just nu?
– Man hade väl lite tid nu antar jag och jag hade nog en livskris med och tänkte vafan ska jag bara åka runt och läsa högt i dassboken för olika tanter. Är det hela mitt liv? Fan. I used to be cool motherfuckers!
Tror du att det är bättre att det släpps nu? Att det fått gå lite tid?
– Alltså jag försöker ju intala mig själv det. Jag gjorde dem för att det kändes rätt 2015 så då borde de ju låta skit nu. Men ibland kan det snurra flera varv såna där grejer. Jag hoppas det.
Berätta om EP-namnet, vad betyder Hökens gata för dig?
– Det var dit jag flyttade när jag flyttade till Stockholm i den vevan. Så bodde jag på Hökens gata som är en tvärgata upp till Mosebacke där i ett jävligt äckligt kollektiv med några tyskar. Så hade jag inget jobb och ingen tjej och inga pengar. Det var en ganska bra grogrund till en sån indie-platta. Jag försöker skildra den misären som jag tror att alla som varit 25 kan känna igen sig i.
Foto: Alexander Söderlind
Vad handlar låtarna om?
– Jag önskar att jag kom ihåg det. Jag har fan ingen aning alltså. My guess is as good as anyone’s eller vad man säger. Jag vet inte, jag lyssnar inte så mycket på texter själv. Jag tycker man lyssnar på helheten. Känslan, viben.
Hur tycker du det ska kännas att lyssna på EP:n? Vilka bilder får du upp framför dig när du själv lyssnar?
– Jag tänker att det är natt hela EP:n. Att det är lite sådär dark magic inblandat. Att det är några såna jävla cowboys från Skövde som har ridit in i storstan och gått ner sig totalt. Det hade nog långfilmen handlat om. Att det ska kännas lite så outlaw.
Känns det långt bort nu? Det texterna handlar om?
– Fruktansvärt långt bort. Alltså sex år, det känns som 60 år. Både jag och Mattias Tell som gjort låtarna vi har liksom gift oss, skiljt oss, varit deprimerade i omgångar, bytt stad, bytt jobb, bytt namn. Alltså det har pågått hela liv.
Det kanske blir lite som en tidskapsel då?
– Ja, ja men det känns gött ändå. Jag tycker det låter skitfett så det hade känts dumt att inte släppa det.
När passar det som bäst att lyssna på?
– Jag tycker att man ska lyssna på musik själv men det är ju bara min enskilda åsikt. När man tar en promenad, det är väl det bästa. Själv. Och att man lyssnar på allihopa liksom. Det är det enda jag tycker är dåligt. Att det är för få låtar. Man vill egentligen ha en hel skiva. Jag tycker man vet så himla lite om en artist innan man har fått hela plattan. Det här är väl mer som ett försättsblad kan man säga. Till boken då, som ska komma. Som är skivan.
Var hämtar du inspiration ifrån?
– Jag tror jag blev lite inspirerad av inkompetens. Jag blir bara ledsen av att titta och höra på folk som är de bästa på någonting. Det inspirerar inte mig, jag vill höra någon riktigt dålig försöka sitt bästa. Alltså när man ser någon, vem som helst, som gör någonting till toppen av sin förmåga. Det är någon som inte riktigt kan spela men som försöker. Det tycker jag är så jävla gött. Man inspireras väl av de som inte riktigt får vara med i samhället på något sätt. Det känns som att det finns ett sånt parallell-Sverige. Så upside down Sweden. Om man har varit sjukskriven länge eller arbetslös eller så och går runt mycket på dagarna. Och alla de som inte har någonstans att gå. Jag kanske är som en jävla blodigel egentligen men det inspirerar mig. Man vill skildra det på något sätt.
EP:n släpptes tidigare idag men hur har responsen varit hittills?
– Morsan smsa när vi hade spelat på P4 Göteborg idag och sa “det var fint vibrato på sången”, så det kändes ju jävligt gött. Man kände bara “MOM… BE COOL”. Jag ska inte ha någon jävla vibrato på sången det ska låta skit morsan. Nej, men folk verkar glada så det är ju svingött. Det är klart att det är roligare om folk gillar det, det behöver man inte hymla med. Men jag hade överlevt om folk hade hatat det också. Jag har liksom fått min beskärda del av praise i livet. Så jag är på pluskonto. Alltså om det bara händer skit i mitt liv tills jag dör om 40 år så hade det ändå varit jämnt ut. Jag är lyckligt lottad.
Berätta om skivbolaget som du startat, hur kom det sig?
– Vi tänkte släppa det genom något fräckt indiebolag så vi hade en massa möten. Men det är alltid så jävla invecklat allting, man måste ha massa möten och prata om saker och sådär. Jag gillar nog mer att göra än att prata om det. Så då tänkte jag fan, om vi bara gör det själva så behöver vi inte ha så mycket möten. Då kan vi bara döna ut det i vår egen takt. Nu var ju vår takt väldigt seg då eftersom det tog sex år. Nej, men vi startade skivbolaget nu i årsskiftet och sedan dess har det gått fort.
Kommer ni jobba med fler musiker på skivbolaget eller är det fokus på din EP och albumet till en början?
– Först vill vi få ut en skiva men sedan skulle vi jättegärna vilja jobba med andra artister. Även ge ut sånt som redan finns men kanske glömts bort, och hitta någon ny. Vi har ju en svinfet studio utanför Göteborg. Och Mattias Tell då som har proddat mina grejer är ju verkligen ett studioproffs. Han har jobbat med Henrik Berggren, med Timo. Ja, men mina idoler liksom.
Hur ser det ut när ni jobbar och spelar in musik? Berätta om trähuset och skapandeprocessen.
– Dit har studion flyttat nu, när jag spelade in mina grejer låg det i Skara. Det var inte lika sexigt. Där den ligger nu är jävligt sexigt. Jag brukar väl komma dit någon gång mitt i veckan så får jag bo över där, det är familj och barn och hundar. Vi är ju i den åldern mer. Och så har jag med mig lite rötna låtar. Jag skriver kanske två låtar i veckan. Har alltid gjort. Om vi inte träffas på två månader då har jag 27 låtar. Så spelar jag upp dem för honom och så är det en han tycker är halvbra, och sedan jobbar vi med den i sex år.
Berätta om det kommande albumet som du jobbar på. Vad kan vi förvänta oss där?
– Den här EP:n är lite så dark magic-feeling, lite underground world och häxkraft sådär. Lite hemlig och mystisk tycker jag den är. Så jag tänker att skivan ska vara mer öppen. Man hör vad jag sjunger, man fattar vad jag sjunger om. Jag försöker sjunga fint. Så tänker jag att den ska vara. Jag har sagt att den ska komma om exakt ett år, så det får man jobba mot. Jag tror att det är första eller 30 mars. Då jävlar kommer den.
Hur hittade du till musiken från första början?
– Jag var faktiskt på en afterski i Sälen när jag var tio år och såg ett coverband som hette Farbror Fläsk, och sedan var det kört alltså. Sedan dess så har jag bara velat spela musik.
Du har haft flera band innan. Som Haralds Hjältar, Doris Diskotek och Prinsen av Bhutan. Hur skulle du beskriva den musiken?
– Ja, jag har haft massa band. Det är bara de senaste åren som jag gjort stand up som det har varit paus egentligen. Men det har varit gött med. Alltså jag tänker när jag gjorde musik när jag var barn, typ mina först band, då hade man ju fortfarande hopp om livet. Sedan blir det mer och mer ångest som pikar kanske vid 25. Och nu blir det mindre och mindre ångest och mer livsvisdom i guess. Att man blir lite mer så där Peter Lindmark typ, att man bara ska berätta om hur det var.
Du har många strängar på din lyra, är humor och musiken helt skilda saker för dig?
– Jag vet inte, jag gör nog som jag alltid har gjort ungefär. Att de bara pågår lite samtidigt och lite var för sig sådär. Det är skönt för att om man fastnar i någon ände är det alltid inom något fält man har inspiration. Om det inte kommer någon låt så kan man skriva någon text och annars så kan man skriva något skämt. Välja lite kläder efter väder. Det är väldigt lyxigt och skönt.
Vad kommer vi få se från dig i framtiden? Vad pysslar du med framöver förutom albumet?
– Jag ska släppa en bok är planen. Så den håller jag på med för fulla muggar. Den ska komma till Bokmässan nästa år då. Jag ska få mitt första barn nu i sommar så jag ska förhoppnings vara lite med det med. Mellan varven. Nej, jag ska vara med det jättemycket.
Sist men inte minst, hur ska du fira släppet ikväll?
– Fish and chips och lite bärs och sedan ska jag åka till en kolgrill i Gamlestan ikväll som min fru har berättar om. Kommer inte ihåg vad den heter men det ska bli jävligt gött.
