Anders Teglund är aktuell med ytterligare ett instrumentalt album, Björkris II, och en folkhemsturné som omvandlar vanligt vardagsrumshäng till en pianokonsert.
Med Björkris II har du velat göra ett narrativt och kronologiskt verk om en vardag i ditt liv. Vilka insikter har du fått kring dig själv och din vardag efter att ha gjort albumet?
– Att hela arbetsdagen bara försvinner i ett stort brum, men att det är vad som händer i hemmet på kvällen som egentligen blir kvar. Fem minuter av barnnattning tar större plats i dagen än två timmar på ett arbetsmöte.
Vad tycker du om vardagen och vardagsliv?
– Jag älskar både vardag och vardagsliv. Jag gillar där känslan då dagarna bara rullar som ett tåg, utan att man egentligen fattar det. Det känns som att surfa i tiden. Poff! Så är det fredag igen. Poff! Så är det jul. Poff! Så har det gått två år sedan man bytte blomjord senast. Vardagen är som en tidsmaskin som mixtrar med realtiden.
Skulle du säga att vardagen är underskattad i samhället?
– Jag tror att folk älskar vardagen, men att den är lite svår att se och beskriva. Den är ofta det där vanliga som man inte lyckas se i nuet, men sen får man se ett fotografi tio år senare och blir helt gråtmild.
– På ett vis tror jag att många upplever vardagen som ett fängelse. Men man kan också lika gärna se den som en trygg famn. Vissa kanske varken vill leva i trygga famnar eller fängelser, och de kanske inte uppskattar vardagen.
Björkris II är inspelat på ett skolpiano du köpt på Erikshjälpen, vad kände du när du fick syn på pianot för första gången?
– Det var dagen efter min separation. Jag skulle gå och handla husgeråd, och då stod det där. Jag satte mig ner och spelade, och försvann bort i tiden. Efter kanske en halvtimme kände jag en hand på min axel, och jag ryckte till och sa att “oh förlåt, jag ska sluta nu”, men det var en äldre kvinna som sa till mig “sluta inte, jag ville bara säga att det låter fantastiskt”. Jag blev så glad, och förstod att jag måste ha det pianot.
Du har sagt att vardagen sällan liknar en poplåt utan istället är mycket ljusfattigare och bygger på repetition och upprepning. Kommer kommande projekt från dig också fånga vardagen och de små nyanserna i den?
– Ja, jag är särskilt förtjust i det biografiska och vardagsnära. Det blir också som att ha en särskild ask dit man kan lägga och hämta ur, som gör att man klarar vardagen bättre. Om man exempelvis står och blickar ut över den trista parkeringen utanför balkongen, och det regnar, då kanske det kan bli en låttitel till en låt med regndroppar. Plötsligt har man fått nåt vackert ur det. Det blir lite som att utvinna små guldkorn ur livets grå dimma.
Dina låttitlar kapslar in vardagskänslan på ett bra sätt. Hur har du tänkt kring valet av titlar?
– Jag vill att man ska se det som en berättelse, där man följer med en vardag från morgon till kväll. Även om låtarna inte har någon sång eller text så har de innebörd, och genom titlarna kan jag säga något om vad de betyder.
Du gör hemma-hos-turnéer hos folk som har akustiska pianon i sina hem, hur har det varit att komma hem till folk och spela?
– Det är bland de finaste kulturupplevelserna jag haft. Det är intimt och publiken samlas i en soffa, några lägger sig på golvet. Själv försvinner jag in i pianot i ungefär en timme, och publiken zoonar också ut helt, och sen känns det som att vi har varit ner i ett speciellt bad tillsammans. Jag tycker man ska göra mer uppträdanden hemma hos vänner. Det är faktiskt enklare än vad man kan tro!
Tror du att den så kallade pianodöden kommer upphävas?
– Jag hoppas det. Säkert kommer en del pianon att försvinna, det är ju inte lika populärt med pianon som det varit för några decennier sedan. Men jag tror att de som har ett piano kommer börja vårda dem och kanske spela lite på dem. Det är en rätt mäktigt möbel och instrument, med en helt analog högtalare i fint trä. På ett vis borde det ju ligga i tiden att bevara, det finns många trender som bejakar gott hantverk och geniuna saker.
