Westkust är tillbaka med ett självbetitlat album som slår som en slägga genom ett rivningshus. Vi har pratat om att växa upp och om att skita i att bli helt vuxen, om vänskap och om deras sprillans nya album.
Dagarna innan jag möter upp Westkusts Julia Bjernelind och Philip Söderlind har deras skivbolag Luxury gått ut med att de ska lägga ned. Skivbolaget har inhyst många tongivande band från Göteborgs musikscen och betytt mycket för många, så även för Westkust.
Philip: Det känns hemskt, det är en era som går i graven. Framförallt tänker en mycket tillbaka på att Luxury har betytt extremt mycket för en. Det är som en familj. Jag känner inte alla banden men Rasmus Hansén har varit som en familj för oss. Det har nog varit så för många. Han har varit en väldigt stöttande kompis som man kan lita på som även kan business, eller inte business men han har hittat sin egna väg.
Julia: Han har också jobbat med oss för att han genuint gillar musiken. Det har känts genuint att jobba med honom.
Luxury har dock inte gått i graven riktigt ännu och det nyss avklarade albumsläppet med Westkust genomfördes just i regi tillsammans med Luxury. Den uppmärksamme har nog även märkt att det inte bara är saker som händer på skivbolagsfronten. Westkusts bandkonstellation har ändrats rejält genom åren. I dagsläget består bandet av Julia Bjernelind, Philip Söderlind, Brian Cukrowski och det senaste tillskottet Pär Carlsson. Vänskapen tycks utgöra grunden för allt, så även musiken.
Westkust verkar vara mer som en familj för er. Har ni riktiga familjekonflikter också?
Julia: Vi smågnabbas ibland. Det är lite så som man gör med en familj när man är på lite dåligt humör, men det går över. Man vet var man har varandra ändå.
Philip: Alla vill väl egentligen, men det kommer inte alltid fram på bästa sätt. Som många andra idag så håller vi kontakt via en gruppchatt och det blir oftast fel, man hör inte tonläget och allt det där.
Beskriv Westkust med en chatt-emoji.
Philip: Solglasögonen kanske. Eller en kombo av solglasögonsmileyn och någon som gråter, eller cowboyen.
Vill ni motivera det svaret eller ska vi låta det vara så?
Philip: Ja. Hur ska vi motivera det? Ibland tror jag att folk tar oss på väldigt mycket större allvar än vad vi själva gör.
Beror det på era svartvita bandbilder?
Julia: Folk har kanske lätt för att tänka att vi är ett Göteborgs-popband som är inspirerade av Broder Daniel och är lite ledsna, men det är verkligen inte så. Vi har inga låtar som går helt i moll. De flesta går i en glad ton även om det kanske är lite deppiga texter ibland.
Philip: Eftersom ingen känner oss så är det svårt att se igenom det. Vi är inga svåra personer. Vi kan vara komplexa och komplicerade, men vi är inte svåra. Vi är inte otrevliga mot folk eller kaxiga. Inte på det sättet som jag känner att andra kan vara så fort de får lite fame. Jag har träffat flera som har dissat en eller uttalat sig om hur de tror att vi är. Det går inte så djupt, vi vill bara ha kul.
Westkusts nya och självbetitlande album har skrivits sedan ett och ett halvt år tillbaka och spelades in under hösten. Julia berättar att det nio spår långa albumet handlar om teman som kärlek och vänskap, men även om hur det är att växa upp och om oviljan att växa upp. Philip fyller i och säger att det är en naiv inblick in i framtiden.
Foto: Hilda Randulv
Skulle ni säga att Westkust har en naiv syn på framtiden eller har ni vuxit upp?
Philip: Nej. Jag har stora delar av min fot tillbaka i tiden. Inte mognadsmässigt men mina preferenser har nog inte förändrats någonting på nästan tio år. Min musiksmak har utvecklats, men jag känner mig inte jätteförändrad.
Julia: Samma här, jag har känt lite att jag kom in i Westkust och så har det varit min lilla bubbla. Westkust har varit det jag har identifierat mig med, därför har jag inte pluggat något yrkesmeriterande. Det är inte det att jag tror att jag ska kunna livnära mig på Westkust men jag har känt att jag vill ha fokus på det så mycket som möjligt och alltid haft ett kneg vid sidan av.
Philip: Jag vill inte heller få det att låta som om vi inte har utvecklats sedan vi var sjutton år. Det vore helt sinnessjukt. Snarare är det så att man fortfarande tar livet ganska mycket med en klackspark och tänker inte så mycket på framtiden.
Har ni något spår som ni är extra nöjda med på albumet?
Julia: Min favorit är Cotton Skies. Den känns som oss och var naturlig att skriva. Det har blivit den låt som vi värmer upp med innan vi börjar repa på riktigt. Alla kan den och den låter alltid bra, man blir på bra humör av den.
Philip: Cotton Skies har även den där kraften som vi letar efter. Vi letar efter genuin energi. Det ska kännas i våra kroppar, annars är det fejk.
Känner ni så varje gång ni repar?
Philip: Nej. Inte varje gång vi repar men varje gång vi ska fatta beslut kring låtar. I den stunden måste det kännas så, annars är det ingenting att ha.
Julia: Vi kommer aldrig att göra en ballad. Det har alltid varit en punch i det vi gör.
Philip: Det är en kemisk grej. Det måste antigen vara lite gåshud eller bubbla lite i bröstet. Om man känner att man kan förstöra ett hus och slå sönder väggarna med en slägga till låten så är det rätt. Om det är någon som har ett rivningsprojekt så är det bara att hojta!
