Att göra musik har inte alltid varit en självklarhet för göteborgaren Adam Bratel. Men efter att han hade binge-kollat serien Skam och haft ett djupt samtal med en nära vän hände det något – och under våren släppte han sin allra första singel Skam under artistnamnet Walentin. Låten handlar om ensamhet, normer och utanförskap.
Adam kommer direkt från skolan när vi ses. Han ler och tar av sig sina runda, svarta solglasögon.
– Vilket väder, säger vi i mun på varandra.
Precis som solen, skiner Adam upp med sin färgglada jacka som han också lättar lite på när vi sätter oss på en parkbänk utomhus.
Adam är 26 år och uppvuxen i Askim, men bor just nu i en lägenhet i Linné, inte långt ifrån där vi sitter just nu. Vi har mycket att prata om innan vi kommer in på det vi har setts för – hans debutsingel SKAM.
– Jag har alltid brunnit för musik på olika sätt, både som en social aktivitet men också för egen del att bara lyssna på i ensamhet. Musik har alltid på ett eller annat sätt funnits i mitt liv.
Han pausar en stund och skrattar till.
– När jag var liten tvingade jag ofta hela min släkt att titta på mig när jag gjorde framträdanden hemma. Ibland tog jag betalt.
”Många känner ett utanförskap för att de inte tillhör samhällets så kallade normer”
På högstadiet lärde han sig att spela piano och gitarr, men efter det lade han musiken på hyllan. Det är först nu, i vuxen ålder som han har plockat fram den igen.
– Det hände mycket i mitt liv under högstadiet. Jag ”kom ut” som gay väldigt tidigt, när jag var runt 15 år, och även fast jag har haft en väldigt trygg uppväxt och inte mått dåligt på det sättet, minns jag att jag kände mig väldigt ensam och utanför normen.
Det är också precis vad singeln Skam handlar om – utanförskap och skam över att inte tillhöra ”normen”.
– För två år sedan, efter att jag hade tittat på tre säsonger av den norska serien Skam inom loppet av en vecka, tänkte jag väldigt mycket på den efteråt. Den är verkligen genial för att många kan relatera till den. Den fick mig även att tänka tillbaka på när jag var 15 år, ensam och förvirrad.
– Får jag tända en cigarett? Frågar Adam innan han fortsätter.
Jag nickar.
– Jag minns att jag försökte kämpa på och att jag ville vara stark. För trots en trygg familj och mycket vänner runt omkring mig kände jag mig utanför och ensam, och tyvärr är det fortfarande ett problem, att många upplever ett utanförskap för att de inte tillhör samhällets “normer”.
För några år sedan tog Adam upp sitt pianospelande igen, och efter att han fått ner sina känslor i text och melodi hände det någonting.
– Det blev på något sätt terapeutiskt att skriva om det jag själv kände var viktigt, om mina egna känslor. Jag hade även ett väldigt givande samtal med en nära vän till mig som pushade mig att fortsätta med musiken. Och eftersom detta betyder så mycket för mig, kände jag mig stolt över att jag hade gjort någonting utav det. Då ville jag också slutföra det projekt jag hade påbörjat.
Hur känns det nu då att ha släppt sin allra första låt?
– Det känns jättebra såklart, speciellt tack vare Pontus Gunnarsson som har producerat den, och på ett sätt var det som att låten fyllde upp något slags tomrum inom mig. Och eftersom låten har ett budskap jag själv tycker är viktigt, känns det extra bra. Jag tycker det är alldeles för få som sjunger om de ämnena idag.
”Jag önskar att vi kunde komma till en punkt där alla är accepterade”
Är det viktigt för dig, att musik ska ha ett visst budskap?
– Alltså, nödvändigtvis inte. Jag tycker det finns massa bra musik som inte har något speciellt budskap. Däremot tycker jag att alla offentliga personer har ett ansvar, speciellt nu när det är valår. Jag har många vänner som står utanför ”normen” och jag önskar att vi kunde komma till en punkt där alla är accepterade, säger Adam och fortsätter:
– Men jag känner starkt att om jag nu ska släppa musik, så vill jag att den ska ha ett budskap. Om det så är politiskt eller samhällskritiskt.
Adam pausar, och vi sitter tysta en stund och tittar ut över Göteborgs hamn.
– Förresten, vad känner du när du hör låten? Frågar Adam.
Jag är inte beredd på att själv behöva svara på en fråga, och får tänka efter en stund.
– Nostalgi, svarar jag och tittar på Adam som nickar.
– Intressant, säger han och fortsätter:
– Det är alltid roligt att höra vad andra tycker om min musik.
Adams fråga leder oss även in på vilken respons han har fått efter sin debut.
– Jag har fått jättefin respons från folk som har skrivit, kommit fram och sagt att låten varit både bra, genuin och ärlig. Det är väldigt roligt att få höra att den uppskattas såklart. För man blir ju lite hemmablind tillslut, när man lyssnat ett x antal gånger på sin egen musik. Jag hör knappt hur det låter längre.
En känslosam, färgglad, ambitiös och driven drömmare – det är precis med de orden som beskriver Adam sig själv med, och det är också den kombinationen han tror är anledningen till att han faktiskt nu har släppt sin första låt.
– Jag hade nog heller aldrig klarat det utan mitt stöd från vänner och familj, speciellt min mamma. Hon är min största förebild som själv haft det väldigt jobbigt, men trots det alltid kämpat på.
Vad drömmer du om i framtiden?
– Att skapa mer musik, såklart. Gärna i ett musikaliskt kollektiv där alla klickar med varandra. Sen skulle jag också vilja jobba mer tillsammans med transpersoner i framtiden, de är fortfarande inte accepterade i samhället. Det måste bli ändring på det.
