Viagra Boys är tillbaka med skivan Welfare Jazz. Djungeltrumman har korresponderat med bandet och pratat om självförakt, vikten av att spela fel och om de legendariska solglasögonen. 

I er presstext kan man läsa om självförakt med disciplin och swagger, hur lyckas man bära upp det med stil? 
– Självföraktet eller rätt dåligt självförtroende i botten är nog det som förenar oss som grupp. Vissa lyckas väl bära upp det bättre än andra. Vissa har ju genetiken emot sig. Men det handlar väl mest om att vara sig själv i största möjliga mån.

En stor del av skivan kretsar kring att försöka förlika sig med att ha satt fel mål för sig själv, hur tar det sig i uttryck på Welfare Jazz? 
– Vet inte riktigt vad du syftar på men bara att hålla på med musik är ju väldigt fel val för både ekonomi och karriärmässigt. Om man jämför sig med folk som har riktiga jobb och så vidare. Men det är rätt ointressant. Jag trivs med det valet. Det känns väl inte som ett val direkt heller, det bara blev så.

Vilka mål och prioriteringar i livet skulle ni klassa som ”fel”? 
– Jag tror att så länge men, målen och prioriteringarna kommer från en själv så finns det inga rätt och fel. Men samtidigt så finns det mycket som är dåligt men det säger sig självt. Ta hand om dig och din familj så löser det sig. Vill man bygga en modell av Birka Cruises i tegelsten så ska man göra det.

Hur skulle ni säga att Welfare Jazz skiljer sig från Street Worms? 
– Vi ville väl försöka göra göra en skiva lite annorlunda. Denna är mer producerad och har lite annat låttänk. Street Worms var lite mer rätt in bara. Men det var ett aktivt val med Welfare Jazz. Delvis också för att vi spelade live väldigt mycket under tiden vi spelade in den. Mer ihopsatt skulle man kunna säga än spelad.

Låtarna This Old Dog och Best In Show II sticker ut lite från resten av albumet, hur kom de till? 
– Många frågar om dessa låtar. För mig som växte upp på 90-talet känns de hur naturligt som helst att slänga in lite såna mellantracks på ett album. Alla gjorde det och jag uppskattar såna saker på ett album. Men antar att i och med att folk lyssnar på musik annorlunda nuförtiden att det är lite ovanligt. Dom två låtarna är liksom tagna från typ när nån testar ljud innan man spelar och likande. Sen gör man något av det.

Det känns som att ni har lyckats skapa er en alldeles egen plats i musikscenen, hur skulle ni säga att resten av den svenska musikscenen mår? 
– Så länge alla är glada så är det väl bra. För mig personligen så känns det rätt trist i alla fall den man ser på TV. Datorerna håller ju på att ta över liksom. Det mesta blir rätt opersonligt. Folk spelar fel för lite. Det är snart det enda människan har kvar. Att spela fel. Men sen finns det hur mycket bra som helst men det får  tyvärr ingen plats i media så folk kan inte leva på att göra sin musik. Det är därför man gnäller. IB Sundström har gjort årets skiva enligt mig. Eller dubbelskiva. Kolla in den.

Er musik känns perfekt att se live, hur har ni tacklat att inte kunna spela för publik under coronaåret 2020? 
– Ja det har varit tufft. Inte minst ekonomiskt. Jag saknar att resa. Men det kommer att komma tillbaka.

Sebastian Murphys solglasögon har nästintill blivit ikoniska och finns numera även som instagrameffekt. När, hur och var bar du dem för första gången?
– Han fick dem av sin Farbror Bob julen 2001. Sen dess har dem i princip varit pålimmade. Det sägs att han ser tio år yngre ut utan dem.

Vad har ni för planer för 2021?
– Vi ska släppa en skiva den 8 januari. Sen ska vi väl förhoppningsvis spela live nångång. Men vi gör väl en till skiva. Eller två.