Vega Gbg är tillbaka med en självbetitlad EP. Vi har snackat hav, poesi och segling med shoegazegöteborgarna.
Vad har hänt sedan senast vi hörde från er?
– Vi har jobbat väldigt mycket mentalt med de här låtarna som vi ska släppa nu – men kanske inte så mycket i verkligheten. Vega är lite av ett av- och på projekt, och ibland är det svårt att veta om det är på eller av – men nu är det definitivt på!
Nyss släppte ni singeln Paul Andersson med tillhörande musikvideo där seglingen står i fokus. Hur ser egna relation till havet ut?
– Havet är stort, mäktigt och alltid inspirerande. Vår kompis John som gjorde videon, köpte en båt, och enligt honom är videon en hyllning till hans sommar. Och vem vill inte åka snabbt på en segelbåt och känna sjöskummet i ansiktet – fint tyckte vi!
Om man blev lite inspirerad av er singel och vill ta sig an poeten Paul Andersson, var lämpar det sig då bäst att börja?
– Givetvis ska man gå rakt på det tyngsta och bästa, dikten: Elegi över en förlorad sommar. Det är en mardröm av referenser och symbolik – men om man skiter i allt det där – så går det också att vara inne i en värld där språket sprakar och bild efter bild rinner ner över sidorna. Det är en tripp.
Foto: Napoli Café/Johan Stahre
Er musik är rå men också väldigt trevlig att lyssna på. Hur skulle ni beskriva ert sound på den självbetitlade EP:n som ni släpper inom kort?
– Vi har väl försökt allt vi kan att behålla den där trevligheten, världen är ju allmänt rätt så ond, och då kan ju vi vara trevliga. Utgångspunkten har varit samma hela tiden – det handlar om att hitta en enkelhet, att begränsa sig och få det att funka i processen. Vi använder ju exempelvis alltid bara två trummor, även när vi spelar in. Men för enkelhetens skull: om förra EP:n var DDR-shoegaze, så är detta inget annat än Segel-shoegaze.
Hur kommer ni att fira EP-releasen?
– Eftersom vi håller till på Redbergsplatsen så tippar jag på att det kan bli en halv- special på Nobelgrillen. Möjligt att vi sen fortsätter ut i den pandemiska natten, antikroppar eller ej, Paul Andersson är med, och det är alltid nära till förfall, men alltid nära till hjärtat.
