”Det är nu eller aldrig” – Kennelklubben debuterar efter 30 år

Vad händer när barndomsvänner väcker liv i storslagna gamla banddrömmar? Vi har mött Martin Brändström, som till vardags producerar och spelar dödsmetall, och radioprogramledaren och författaren Christer Lundberg för att prata om syntnörderi, om att satsa allt och om att väcka liv i Kennelklubben.

Vi backar bandet till 1988, till en fritidsgård i Majorna. Där fanns Christers band Gula ägget och Martins band Carl Bildt och den dynamiska trion och någonstans där, under fritidsgårdarnas storhetstid mellan tuggummituggande utanför replokalen och drömmar om någonting större föddes Kennelklubben.

Christer: Jag spelade i ett fritidsgårdsband som hette Gula Ägget, ett otroligt dåligt namn. Ingen kunde spela överhuvudtaget och jag fick spela bas fastän jag hade varit på Scandinavium och sett Depeche Mode och kände att det här är framtidens musik – syntar och datorer. Vi kunde inte ens spela och hade ingen trummis. Men det fanns ett annat band som hette Carl Bildt och den dynamiska trion som faktiskt hade en trummis som kunde spela och då kollade vi om han kunde vara med och då var det Martin. Han var den första riktiga musiker jag hade träffat. Sedan visade det sig att han hade en Sonic ESQ-I hemma som var en jättedyr synt. Så sa vi -ska vi inte starta ett syntband? Sen var det bara det vi gjorde, då var det färdigbasat.

Martin: Synt var någonting speciellt, det kom ljud man aldrig hade hört förut och det var så otroligt spännande att se vad det kunde bli. Om man håller på med syntmusik så kan man styra över alla parametrar själv. Du gör trummorna, du gör allting och kan verkligen få kontroll över en hel låt. Det var det som var lockande, att vi kunde vara två personer och ge oss in i det som vi trodde var framtidens ljud. Sedan blev inte synten så stor som genre.

C: Nej, den blev något annat. Den blev dansmusik och nu finns det synt i alla produktioner. Den renodlade genren vittrade sönder och förgrenades i tusen andra saker. Det är klart att den finns kvar, men jag trodde inte att det skulle bli något annat utan att den skulle fortsätta, att alla skulle lyssna på synt i framtiden. Det var en väldigt naiv bild för när vi väl var färdiga och hade lagt alla sparpengar på demos som vi skickade ut så sa bolagen att de ville ha eurodisco, grunge och något som heter indie. Vad är det?

Kennelklubben hamnade på is, Christer spelade med Universal Poplab innan han hamnade på radion och började författa böcker medan Martin turnerade land och rike med Dark Tranquillity och fortsatte att arbeta med musik. Men så bestämde de sig för att väcka Kennelklubben till liv igen. 

C: Martin hörde av sig till mig när de var i USA med dödsmetallorkestern och påminde mig om att vi aldrig gjorde någon skiva. Det var så självklart för oss när vi var unga, vi skulle inte bara göra en skiva utan skulle antagligen fylla alla arenor i hela världen men det blev inte ens en skiva. Så får det inte gå till. Vi måste skriva om historien, skivan måste komma. Mitt andra band har pausat sedan 2008 och jag kände att ska jag göra musik med någon så är det klart att det ska vara med Martin. Det är jag väldigt glad för.

M: Det var ett bra infall. Sedan har vi nog sagt det några gånger, att vi ska göra något mer ihop. Jag har inte pausat mitt musicerande, jag håller på dagligen, men att göra något som är mer med mitt instrument har gjort att jag har hittat tillbaka till mycket av glädjen i musicerandet och återknutit till synten.

Christer berättar om den lågkonjunktur som fanns i början av 90-talet och om de taskiga utsikterna för att få ett jobb efter gymnasiet. Han upplevde att det enda realistiska alternativet var att bli syntpopstjärna. Ett karriärval som kan tänkas vara svårt att lyckas med i en lågkonjunktur, men Christer stod envist fast vid detta.

C: Jag tänkte att syntpopstjärna kommer att finnas som jobb, så jag satsar på det. Det var också en rejäl felkalkylering, men det kändes ändå som att det var självklart att det fick bli det spåret. Sedan har jag väldigt svårt att ändra mig. Jag har verkligen försökt på alla sätt, trots att det är så dumt.

Pressbild: Kennelklubben – då och nu.

Idag kan en hitta syntare lite varstans. Det råder en slags retroromantiserad vurm för synten och trots att många kanske skulle vilja säga att den är död så kvarstår det faktum att synten återfinns överallt även om den numera går under andra namn såsom electro eller kanske till och med “blue nile electro” som Christer berättar att Alexander Bard rådde honom att kalla Kennelklubbens genre för att lyckas sälja in det bättre i musikbranschen och media.

Vad är det nördigaste ni har gjort, rent syntrelaterat?

M: Man kan köpa en annan synt bara för att den har ett filter som gör det på ett annorlunda sätt medan allt annat är likadant som en synt man har. Hela grejen är nörd by default.

C: Jag är inte alls insatt i syntar på det sättet, jag älskar soundet och grejen medan Martin har kunskapen om det. En nördig grej från inspelningen från vår skiva var att det var en låt som Martin sa att vi inte kunde göra klart förrän en specifik trummaskin hade släppts som inte hade kommit ut på marknaden än. Jag undrade hur han kunde veta hur den skulle låta, men så fick det bli. Det var omöjligt att göra klart låten innan den var släppt.

M: Den heter Drummer From Another Mother och hjälpte oss otroligt mycket. Nu har det blivit renässans i det gamla, man har haft syntar i datorn så länge och när man var klar så sparade man ljudet där. Nuförtiden är det tvärt om, det finns inga möjligheter att spara ljud alls. För att komma ihåg vad ett ljud är lägger man en pappersmall över den, det är lite nördigt kanske.

C: Här är det lusten och viljan som styr, är det så att vi måste vänta på att en speciell liten träbox med tusen rattar släpps så är det väl så.

Det kommande albumet är sju låtar långt, varav en instrumental, och de berättar att det är en slags samling av försök att formulera det som har hänt genom åren, saker de har varit med om men som kanske inte alltid är självupplevt eller kronologiskt. För de som är bekanta med Christers författarskap går det att hitta kopplingar mellan Gräspojken och Höghusmiljonär där språket målar upp samma värld.

C: Det tar fem timmar att läsa Gräspojken och fem minuter att lyssna på Höghusmiljonär men det är precis samma tema från Majorna. Så var det ju med vissa, de ville göra ett snabbt klipp och hur gör man det? Man sätter upp en odling. I allmänhet går det inte bra  om man inte är väldigt duktig och väldigt hemlig, men det är det ingen som är som är ung. Då går det illa.

Hur ser tematiken på albumet ut i övrigt?

M: Det är lite romantik över den perioden. Det måste inte vara knutet till en period men lite skrivet ur perspektivet av oss som unga.

C: Allt som någonsin fanns handlar om vår historia. Vem fan vill lyssna på det egentligen? Men det kan inte bli på något annat sätt, såhär måste det vara. Där är de enorma förhoppningarna och drömmen som bara blev ingenting men nu gör vi det i alla fall.

Det är intressant att ni tar tag i drömmen ni hade som yngre, plockar upp den och kör.

C: Jag är inte dum. Jag jobbar själv i mediebranchen och jag fattar att det här måste vara så fel som något kan bli – två gubbar som ska spela synt från sin ungdom. Det är döskallemärkning rakt av, men i det här fallet känns det helt rätt och musik handlar bara om känsla. Det är det enda vi kan gå på. Alla andra saker man har försökt med att kalkylera och sådant, det finns inte längre. Det här känns rätt för oss och då hoppas vi att det kan göra det för någon annan också, eller så gör det inte det och då blir det ändå gott för oss.

Den senaste gången Christer och Martin spelade ihop var på Magasinet 1994, men nu är det snart dags igen. Den 28/12 intog de Pustervik för en sådan där spelning som bara händer en gång i livet. De gör allt för att konserten ska bli så bra som möjligt. Martin berättar att de har förberett projektioner och själv har han suttit och programmerat en massa lysrör som ska röra sig i takt med musiken.

C: Det är inte riktigt vilken spelning som helst. Såvitt jag vet är det den enda spelningen vi kommer att göra. Eftersom Martin är ute och spelar ungefär hundra spelningar om året så är det inte riktigt aktuellt att vi ska hålla på. Det här är något vi gör en gång, något som vi har drömt om sedan 1988. Ska man göra en spelning så måste man ge allt man har, både av tid, ekonomi och allting. Det är den spelningen vi gör, så tänker jag i alla fall. Då måste det vara bra. Det här har följt med sedan vi var 13 och 14 och har alltid funnits i bakgrunden. Nu äntligen finns det en skiva och äntligen ska vi faktiskt få göra en spelning på en vettig scen. Det är nu eller aldrig-känsla över hela det här projektet, innan vi dör. 

Känner ni prestationsångest inför det?

M: Vi är trygga med att vi ger vår bästa ansträngning. Sedan får det landa hur det gör, men om man förbereder sig allt vad man kan så får det bli som det blir.

C: Nej, det här är väl det bästa man kan göra för att motverka prestationsångest, att man förbereder sig in i minsta detalj. Till skillnad från hur det har varit innan när vi började, så trodde jag fram tills jag fyllde 35 att jag skulle försörja mig som syntpopstjärna. Det är en helt idiotisk idé med tanke på att synten tvärdog 89. Precis när vi började komma ut med demos och blev brädade av Broder Daniel. Göteborgs sämsta band fick skivkontrakt och inte vi. Sedan har vi omprövat det en hel del och insett att det var nog rätt att välja dem då. Men det här blir ändå en sorts revansch och ett sätt att sluta cirkeln. Jag brukar tänka på det här som att det är som första kyssen eller första gången man är olyckligt kär, det är precis samma känsla i det första riktiga bandet.

Hur känns det, kommer ni att fortsätta?

C: Jag vill väldigt gärna fortsätta, det har gett mig så mycket och är en sådan avstickare jämfört med vad vi gör i övrigt. Just nu leder jag det största radioprogrammet i Sverige, det absolut folkligaste man kan göra, många gråhåriga människor som lyssnar och dricker kaffe. Kennelklubben är kanske det smalaste man kan göra. Båda delarna behöver varandra för att man inte ska bli någon klichébild av sig själv.

M: Vi kommer att fortsätta. Det är svårt att tänka sig vad det ska bli. Jag är ganska säker på att vi kommer kunna säga att vi har gjort allt vi kan och att det blev som vi ville att det skulle bli. Sedan kan det landa hur som helst. Vi är redo att göra den här resan igen, sen får man se om folk kan vakna för synt igen.

C: På ett rent vänskapsplan så känner jag att du har varit så viktig för mig och vem jag blev. Bara att få sitta med dig i den här grottan och känna att det inte finns någonting  annat utanför är som terapi.

M: Då har vi inte fått pressen på oss med andraskivan än.

C: Vi kommer aldrig att få det. Det är det som är så skönt. Jag är så glad att världsturnén jag såg framför mig blir ett gig på Pustervik. Det känns väldigt praktiskt.