Klubbfestivalen Viva Sounds utökar sin lineup med Arvid Nero och Kårp.
Den 6 december är det återigen dags för Viva Sound som äger rum på klubbscener såsom Pustervik, Bengans, Oceanen, Hängmattan och Holy Moly med flera runtom i Göteborg.
I dagarna gick festivalen ut med ytterligare två bokningar, Arvid Nero och Kårp, som ansluter sig till festivalen. I Viva Sounds lineup hittar en även Slowgold, Fontän, Linn Koch-Emmery, Red Rum Club (UK), Pom Poko (NO) och Dives (AT). Framöver kommer ytterligare 22 akter att presenteras.
– Det ska bli en sammanhängande livefest från Pustervik till Musikens Hus, via andra lång, och det är så fett att alla som är med i bilden tar plats utan prestige – den här festivalen hade inte kunnat göras nån annanstans än i Göteborg, säger Ellinor Andersson på Westside Music Sweden.
Efter regn kommer solsken och nu är det faktiskt dags för helg! Helgens Spotifylista gästas av Childmind som är aktull med sitt självbetitlade album. Själva releasepartyt hålls på Pustervik imorgon, den 14/9, men redan nu kan du ladda upp för kvällen genom att lyssna på spellistan och läsa en intervju med Childmind.
Vad kännetecknar en releasefest med Childmind?
– En lokal fylld med familj, vänner och folk som inte sett oss live innan, som jag hoppas kunna visa en sida som bara Childmind lyckas locka fram.
Själva festen hålls på Pustervik, berätta om ditt bästa minne därifrån.
– Haha, jag har hängt där sen jag flyttade till Göteborg 2013, så det finns ett flertal. Förutom alla bra band som jag sett där så blev jag extra fanboy-ig när jag fick hälsa och krama Stu Mackenzie från King Gizzard. Han var lång, trevlig och hade inte tid att prata – men gud vad jag kände mig ball.
Var hittar en Childmind på hemmafesten?
– Antingen i en soffgrupp med tre vänner där vi diskuterar något pretentiöst, typ gitarrpedaler, stoner-rock eller Goran Kajfes. Eller så sitter jag i rummet bredvid med en gitarr i ett tappert försök med att hitta på en låt som jag antagligen glömmer bort dagen efter.
Lördagsrave eller söndagsbrunch?
– Om jag enbart får välja ett av alternativen blir det nog lördagsrave. Men mitt absolut bästa scenario hade varit ett härligt rave som övergår till en kurerande söndagsbrunch.
Imorgon den 29/5 spelar Huset på vad som ser ut att bli ett utsålt Pustervik men idag svarar Husets Johan Hammerlid på våra pest eller kolera frågor.
Yaki-restaurangen eller Gården?
– Restaurangen. Man hittar mig alltid mest sannolikhet där man hittar pålitliga mackor.
Vänta på bussen eller vänta på mig?
– Jag väntar mer än gärna på dig. Vårdar mina media & journalistkontakter som om ni vore mina egna barn.
Äta vindruvor och dricka rött vin iklädd vita kläder eller äta falafel och dricka bärs i svarta kläder?
– Falafel och bärs-paketet tack. Vindruvor är för blottare och parmiddags-par.
Innekids/djs som frågar om lista varje kväll eller bara få festa på Brygghuset för resten av ditt liv?
– Haha enkelt val. Brygghuset har många sorters öl, rymlig pissoar och enbart sittplatser. Vad mer kan man kräva som medborgare?
Bara umgås med Huset hela tiden eller bara lyssna på Huset?
– Umgås! Älskar mina boys massvis. Vi har en fin period nu, skriker sällan på varandra, har en magisk gruppchatt där man kan samla mycket kraft när man är i från varandra.
Svinga sig i Pusterviks stora discokula under gig eller försöka breakdansa på scen?
– Jag hatar tanken på att knäcka knäna åt fel håll så att benen formas som strutsben. Mina dansande vänner Pash eller Mpululu kan hjälpa mig bli tung på breakdansa.
Bara sjunga wailande eller bara sjunga med autotune?
– Autotune men pyttelite. Det har typ alla som spelar in urban musik idag. Lite som att fuska på deklarationen, man bara gör det. Alla är okej med det.
Aldrig gå hem från efterfesten eller alltid vara den som har efterfest? – Hostar gärna men kommer ta 250kr entré via swish. Då ingår 4 camel blå och 2 premiummackor samt ett hudvårdstips från min flickvän.
Ikväll tackar Luxury för sig med en stor avslutningsfest på Pustervik. Vi har pratat med Luxurys grundare Rasmus Hansén om åren med Luxury, framtiden och om att våga lämna skivbolaget bakom sig.
Rasmus Hansén har ägnat hela sitt vuxna liv åt att ha skivbolag och arrangera fester. Luxury som grundades 2006 har varit tongivande inom den göteborgska musikscenen där band såsom Makthaverskan, Westkust och Agent blå har huserat. Hansén har haft en otrolig förmåga att plocka upp stans unga indiekids och hjälpa dem att växa och såväl Makthaverskan som Agent blå var bara tonåringar när deras samarbete påbörjades. Han kan inte sätta fingret på exakt vad det är som händer när han får vittring om något som låter bra, mer än att det är magkänslan och att musiken ska klara hans femsekundersregel.
– Inom fem sekunder vet jag om det är något som jag kommer att börja gilla eller inte, så om jag gör det så har jag hört av mig.
Det finns en massa olika anledningar till varför Rasmus väljer att lägga ned Luxury, en av dem är att han tycker att det behövs nya färska personer i branschen.
– Jag är närmare 35 än 25 och går inte ut på klubbar lika mycket längre, det gör att man inte träffar lika mycket nytt folk. Rätt som det är så hör man talas om ett band som har släppt två singlar istället för att man har träffat dem ett år innan deras första singel.
– Det är bra att få in nytt blod och det är dåligt att det sitter 35-åriga män på beslutsfattande positioner. Som man i 35 -års åldern har man så många fördelar i övriga samhället att man kanske inte ska ha för mycket bestämmanderätt i musikvärlden. Det kan finnas fördelar för fortlevandet av indie- och popvärlden om det kommer in nytt folk. Jag tycker fortfarande att Luxury är en jättebra grej men jag är rädd för att det hade blivit en gubbigt om jag hade hållit på i tio år till. Det har liksom ingenting med popmusik att göra. Då är det bättre att hoppa av så att man kan se tillbaka på det och tycka att det var asbra. Jag tror även att det är bra för min personliga utveckling i det långa loppet.
Rasmus berättar att han hoppas på att branschen öppnar upp för att släppa fram fler tjejer på de beslutsfattande positionerna. Genom åren har han jobbat såväl i Sverige som med internationella bolag och de som har suttit på de beslutsfattande positionerna har uteslutende varit män.
– Kommer det fram fler tjejer så blir det också så att männen får mindre makt i branschen. Jag tänker att det är en jättestor anledning till att lägga ned. Det är det viktigaste egentligen, att män med makt tar ett steg tillbaka. Det är verkligen inte huvudanledningen men det är absolut en av anledningarna.
En annan anledning till varför Rasmus väljer att lägga ned Luxury är att bolaget har varit så tätt sammankopplat med hans person och identitet, nästintill synonymt med vem han är. Hans drivkrafter genom åren har inte varit att generera så mycket pengar som möjligt utan har handlat om hans egna musiksmak, hans vänner och att sprida det han själv tycker om att lyssna på. Nu vill han istället se hur han fungerar utan Luxury.
–Det kan vara lite spännande och utmana sig själv och se vad som händer med mig när jag inte har ett skivbolag. Det har jag inte varit med om i vuxen ålder. Jag vet inte hur mycket av ens dåliga mående, välmående, ångest eller icke ångest som har haft med vad man gör att göra. Det ska bli spännande att se vad jag ska göra nu för det har jag ännu inte riktigt bestämt.
Utifrån sett så harLuxury nästan verkat som en stor familj och om sanningen ska fram så är det nog inte en sådan dum liknelse.
– Vi har verkligen askul ihop. Sedan är det klart att det har varit bråk och sådant också men det är väl så det är i familjer. Alla band jobbar man inte med längre men de allra flesta är man god vän med fortfarande. De som verkligen har levt kvar länge är Alice b och Makthaverksan, Agent blå och Westkust. De är ens bästa vänner, man har umgåtts så mycket ihop och haft så roligt tillsammans. Sedan är det klart att man har olika relationer till olika människor.
När Rasmus får frågan om att välja ut några höjdpunkter från Luxurytiden berättar han att det är svårt att välja då allting har varit så kul. Ett av minnena som sticker ut är dock releasefesten för Almedals första EP som hölls 2006. Han berättar att Göteborg på den tiden hade ett tråkigt musikklimat där man antingen spelade dansmusik eller svår indie, men på releasefesten hände det något.
– Det känns som att det var första gången som jag upplevde att man kunde spela vad som helst. Att folk för en kväll släppte det svåra. Efter den festen kändes det som att det faktiskt ändrades lite. Man kunde blanda Sarah Record-singlar med Ebba Grön, Gyllene Tider och Broder Daniel. Jag tror att det är den bästa festen som jag har varit på. Det var den största festbefrielsen som jag har känt, allting var helt öppet och alla kunde göra precis vad de ville. Vi körde på Underjorden, tog 20 spänn i entrén så att alla hade råd att komma och det var ljummen burkbärs. Det kändes som en jävla frihet den kvällen och jag tycker att någonting hände i Göteborg efter det. Att det blev lite öppnare, det var ett sådant tråkigt indieklimat tidigare.
Rasmus lyfter även alla åren med Makthaverskan som en viktig del av hans tid med Luxury. Han berättar att det kändes stort att få ut bandet som han plockat upp på en svartfest på en USA-turné. Många av de band som legat signeade på Luxury har fått släppa sin musik på internationella skivbolag och det är något han är nöjd över.
– Makthaverskan har i allmänhet varit en väldigt viktig del av mitt liv, det känns som att jag kommer att vara tacksam över det resten av livet. I huvudsak är jag glad över att ha fått lära känna dem men även över allt vi har gjort ihop. Jag har sett dem bli vuxna, de är en internationell angelägenhet nu och det blir en nyhet i USA om de släpper en singel.
Trots att Luxury har varit en sådan stor del av Rasmus liv är han inte rädd för att lägga ned. Han tror att det kan finnas en poäng i att det finns bra bolag i perioder som sedan går i graven och lämnar plats åt något nytt med andra infallsvinklar och tillvägagångssätt.
– Det hade varit jättekul om det kom ett nytt bolag som har intressanta ideér och som leder scenen framåt. Sen vore det allra roligast om det är en ickeman som gör det och gärna en ung person. Det finns för många som är som jag, det är väldigt mycket män i 30-års åldern. Jag tror också att det är viktigt att tänka att allt inte behöver bli bäst från första början, det behöver inte bli bäst sen heller. Jag gör allting på en väldigt DIY-nivå, det finns ingen proffessionalitet i mitt sätt att jobba. Det känns som att skivbolag är ganska omodernt nu. Det vore ännu bättre om det kom ett intressant managementbolag för skivbolag behövs inte riktigt kan jag tycka.
– Jag tror att 16-åringarna har massa att ge. Fan starta svartfester, det finns en massa pengar i det, det gjorde jag de första sju till åtta åren för att dra in pengarna för att släppa skivor.
Ikväll är det även dags för den stora avslutningsfesten på Pustervik med hela åtta band, en uppsjö av lokala celebriteter och en och annan överraskning. För Rasmus är det dock inte ett sådant brutalt slut som man kanske först skulle kunna tro.
–Jag tror inte att jag kommer att ångra mig alls. Det är ett avslut på skivbolaget, men det är inte så att jag kommer att sluta kolla Luxury-mailen efter den dagen. Jag har släppt musik hela våren och kommer att boka spelningar och hjälpa några av banden att hitta nya bolag. Sedan kommer jag att fortsätta med Makthaverskan och jag tror att jag kommer att hjälpa andra band att få spelningar utomlands. På något sätt känns det lite dumt att kasta bort det kontaktnätet som man har byggt upp under 15 år. Det finns så mycket bra band i Göteborg, Pale Honey till exempel, det är verkligen världsklass på dem och om det går att hjälpa till så hade jag jättegärna gjort det. Det här är inte avslutet, men det blir slutet på en era. Det gör inget, jag tror det är bra, annars hade jag inte lagt ned.
När Agent blå slog igenom bruset med singeln Strand (2015), iklädda långa svarta rockar och en bister uppsyn, tog det inte lång tid innan samtliga musikjournalister fattat grejen. Efter en unison hyllningskör är nu Agent blå aktuella med sitt andra album som vittnar om ett band som mognat och utvecklats.
Agent blås replokal ligger vid slutet av långgatorna, granne med ett parkeringsgarage och en fäktningsklubb. Efter att ha vandrat genom ett virrvarr av korridorer kommer en fram till deras replokalsgrotta där bandet samlats bland ett mischmasch av inredningsstilar och spår som är kvarlämnade från Bad Cash Quartets senaste repsession. Den 10 maj släpper de sitt andra album Morning Thoughts, som följer uppEP:n och och debutalbumet. Arvid Christensen berättar att de nog har blivit lite duktigare och tillbringat mer tid i studion den här gången. Det är inte längre bara två gitarrer, bas och trummor.
Arvid: Låtarna är skrivna under en rätt så lång period. Den första singeln, Childs Play, skrev vi nästan direkt efter vår första platta. Den är väldigt gammal och låter som de tidigare grejerna vi har gjort. De två singlarna vi släpper kommer att låta som gamla standard Agent Blå. Samtidigt är albumet rätt så annorlunda, det är fortfarande pop/rock men det är en annan take på det, mer rytmiskt. Ibland är det lite Stone Roses och Communions-inspirerat.
Felix: Sen, när själva plattan är ute, så kommer folk att tänka – vad är det här?
Den här gången harAgent Blå haft mer press på sig när det kommer till att hinna klart med låtarna jämfört med när de gjorde debutalbumet. Morning Thoughts kom till efter att ha spenderat tre veckor i sträck i en studio tillsammans med Kalle von Hall, men att det faktiskt skulle bli ett andra album var det aldrig något tvivel om.
Arvid: Idén till många av låtarna har funnits rätt länge, men vi har aldrig riktigt tagit tag i det och gjort klart låtarna. Låten Cambion har funnits rätt så länge. Vi har velat göra något som låter som spelserien Castlevania men vi gjorde klart Cambion rätt så tätt inpå själva albumet. Det är så vi brukar fungera, vi har många idéer och tankar om hur det ska vara, sen bara måste vi dricka några öl och sätta oss ner och göra klart det. Childs Play har exempelvis funnits i en annan tappning innan. Vi var på Hops och drack tre öl ganska snabbt och sprang hit och spelade in den igen.
Felix: Vi kom inte ihåg hur låten gick när vi gjorde det, så vi spelade bara så som vi trodde att den skulle låta.
Agent Blå är fortfarande stolta över sina tidigare album och verk, och kanske är det inte heller så konstigt med tanke på att många av deras släpp blev hyllade och en singel fick en längre rotation på P3. Arvid berättar att de inte har känt någon press inför album nummer två, men att det var viktigt för dem att få lite åsikter utifrån efter den intensiva studioperioden.
Felix: Jag tror att jag talar för alla när jag säger att vi var lite oroliga för hur det lät precis efter att vi var klar med mastrarna. Vi hade suttit så länge i studion och lyssnat sönder låtarna så till den grad att vi inte längre visste om det lät bra eller inte.
Foto: Amanda Båmstedt
Låtar som de innan tyckt varit dåliga på Morning Thoughts har växt till sig och omvandlats till favoriter och det märks att de har arbetat mycket med det nya albumet. Bandet berättar att det dock fanns en viss grad av nervositet när det väl var dags att spela in. Det var svårt att förutse hur allt skulle låta i slutändan.
Arvid: Vi skriver låtar på ett ganska konstigt sätt. På den här plattan har vi aldrig varit med samtidigt och spelat med varandra. Första gången vi repade singeln Childs Play var för två veckor sedan. Vi visste inte hur det skulle låta när vi spelade den ihop. Det är rätt konstigt och lite dumt egentligen.
Lucas: Man är ivrig över att se vad folk tycker om grejerna. Vi ska både följa upp en EP och ett debutalbum som blev ganska hyllat. Nu när vi släpper vårt andra album har man ändå lite prestationsångest på något sätt.
Emelie: Om vi själva tycker att det är bra så spelar det inte riktigt så stor roll. Första skivan var vi lite halvnöjda med, den är nice men var kanske inte riktigt det vi ville göra. Men nu är det som om ens favoritbarn ska ut i världen, då blir man också nervös.
Foto: Amanda Båmstedt
Likt många andra tongivande band inom Göteborgs indiekretsar har även Agent Blå legat på Luxury. Morning Thoughts blir det sista albumet som släpps via skivbolaget innan det läggs ned för gott. Det är en era inom stadens indiescen som går i graven, men Agent Blå känner sig lugna inför framtiden.
Emelie: Det blir väldigt symboliskt då Josefine fyller 20 år på Luxurys slutfest. Ingen av oss är tonåring längre. Nu är Rasmus Hansén redo att släppa oss, men han kommer självklart att hjälpa oss att hitta vidare.
Arvid: Målet när vi startade Agent blå var att ligga på Luxury och nu får vi inte göra det längre. Det låter så töntigt och klyschigt men Luxury är som en familj. Det är sorgligt att det försvinner, men kul att börja om på nytt också.
Felix: Vi kommer att hänga med familjen (Luxury) framöver också, det är svårt att inte göra det. När vi träffar Rasmus den 25 maj är det verkligen inte sista gången.
Kanske kommer Luxury att bli just ett av de där skivbolagen en ser tillbaka på med drömmande blick. Soundet som är så tätt sammankopplat med Luxury har utan tvekan varit tongivande för stadens musikscen. Gemenskapen mellan banden som legat signade där är stark, såväl Westkust som Makthaverskan ingår i Agent blås umgängeskrets.
Arvid: Man kanske kan kolla tillbaka om tio eller tjugo år och tänka på hur häftigt Luxury var. Hela den kompisgrejen stämmer ju också, vi är ofta ute tillsammans med de andra banden. Det kommer inte att sluta med att Luxury lägger ned heller, man får vara tacksam för det som har varit.
Felix: Det är en häftigt att ha varit med i ett sammanhang där det inte kan komma några nya, det är det gänget som har varit. Det är coolt att ha varit en del av Luxury.
Emelie: Det kommer att blomma grejer ur Luxury. Det finns många som verkligen är duktiga på musik och på det de gör. Bara om en ser till vårt band så finns det en massa sidoprojekt. Förmodligen kommer det att startas upp nya grejer, det är inte så att vi alla kommer att lägga ned. Det finns jättemycket bra som inte syns än och många duktiga musiker men inte riktigt någon plattform att visa upp det på.
Thomas Stenström klippte av sig håret, har kapitulerat för alla dåliga saker och fortsätter att förvånas över att personerna i publiken kan hans låttexter. I maj kommer en EP som är kontrastrik och fylld av kampsånger som bär en genom mörkret. På fredag den 12 april spelar han för ett utsålt Pustervik.
Thomas Stenströms musik är fylld av kontraster, texterna har en svärta som vid en första lyssning göms bakom ett sken av glada melodier. Men bakom det glada soundet finns något mer där ett slags jävlar anamma möter domedag och undergång. Thomas berättar att han numera har accepterat att allt är skit och har funnit en slags ro i det.
– Jag har förlikat mig med att allt är skit och hittat ett vemod i det som jag gillar väldigt mycket. Allt är förlorat, allt är över och inget går att fixa men vi gör så gott vi kan och har kul längs vägen. Det är det känsloläget jag har haft när jag har skrivit alla låtarna. Det är en väldigt skön känsla att ha kapitulerat inför världens alla dåliga saker, acceptera det och göra det bästa av situationen.
– Så fort det är något bra som händer så händer det alltid något skitdåligt också. För mig i alla fall. Det har varit påfrestande. Jag hittar väldigt mycket att skriva om ur den källan. Innan har jag skrivit mycket om att jag är förbannad just i stunden men nu har jag tagit ett steg tillbaka och tittat på situationen i sin helhet.
När en lyssnar på Thomas Stenströms senaste låtar slås en av att de mörkare texterna ackompanjeras av gladare melodier. En slags domedagsfest. Thomas berättar att hans musik alltid varit sådan, men att det är först nu han har insett det.
– Det finns något underdogperspektiv i alltihopa också där jag tror melodierna och känslan i musiken kommer ifrån. Det är kampmusik på något sätt, mot allt dåligt. Det är i den kontrasten som jag tror att det händer något i mig. Det är allt ifrån att jag haft det skit i min uppväxt till att vi pratar om klassfrågor, allt och ingenting är inbakat i alla låtar.
Den observanta kanske märker att Thomas har ändrat frisyr mellan musiksläppen. Det långa blonda svallet är borta och ersatts av en annan frisyr, nästan lite åt modshållet. Kanske är det just bara ett vanligt frisyrbyte men något får en att ana att den yttre förändringen kan kopplas samman med inre omställningar.
– Jag har ju bytt skinn rent musikalsikt och klippt mig. Men visst, det har hänt mycket under det senaste två åren. Om man ska koppla det till mitt utseende så ser jag ut som om jag vore 16 år igen. Det är väldigt skönt att hitta hem i frisyren men även i hjärtat.
Det är inte helt ovanligt att en förändrar sitt yttre när en tagit sig igenom jobbiga saker. Hur viktigt skulle du säga att det är att visa inre förändringar på utsidan?
–Jag är nog rätt omedveten om det, men du kanske har gjort en psykologisk analys som är mitt i prick, så det får jag tacka för. Fan det stämmer nog ändå, det har hänt mycket grejer. Jag har insett många saker och varit nere på botten och vänt.
Britney Spears rakade ju också av sig håret.
– Ja, det är jag och Britney.
Thomas Stenström tycks vilja vara transparent, inte bara när en intervjuar honom utan även på sina sociala medier. Nyligen gjorde han ett inlägg där han skrev att ”tanken på att inte vara upptagen med någonting skrämmer honom”. Han berättar att han är rastlös som person och att uppväxten i arbetarstaden Uddevalla och jantelagen har färgat honom.
– Jag är livrädd för att gå och lägga mig och sådant. Jag mår jättebra när jag har alldeles för mycket att göra men är rädd för stillheten. Att vara jävligt rastlös som person, ha en rädsla för att bli ensam i mina egna tankar och ha en kulturell påverkan från var jag kommer ifrån är en kombination som har ristats in i min ryggrad. Man ska arbeta hårt för att man ska vara duktig, det är verkligen något som jag jobbar med.
– Jag har bestämt mig för att om jag ska ha Instagram och sådant så ska jag vara transparent. Annars ser jag ingen mening i det. Det är jävligt svårt att visa känslor tycker jag. Jag skulle vilja använda mitt pyttelilla rum i sociala medier till att försöka visa lite känslor. Det är något jag själv saknar under alla mina timmar som jag sitter och scrollar.
På den kommande EP:n har Thomas arbetat med en massa olika producenter till skillnad från hans förra skiva. Samtliga producenter på EP:n är handplockade av Stenström själv som har låtit och har tidigare arbetat med musiker vars album Thomas har lyssnat mycket på.
– Det är ett helt nytt sätt för mig att jobba på. På förra skivan jobbade jag med Björn Yttling, David Axelsson och Johan Jonasson i ett och ett halvt år då vi var nere i en grotta och jobbade. Den här gången har jag proddat mina demos så att de har varit lite mer utvecklade än demos när jag väl skickade iväg dem. Anabola steroiddemos kallar jag dem för. Sedan hörde jag av mig till producenter som mestadels har gjort hip hop, som jag tycker har gjort asfeta grejer. Det är en jävligt inspirerande process för man har en massa olika människor att jobba med. Man hinner inte tröttna på varandra och man får många olika synvinklar på allting.
Hur är det att lita på andra i en sådan situation?
– Det är jätteutmanande men ju mer man vågar göra det desto bättre blir det. Jag har verkligen för första gången öppnat upp tanken kring att jag inte har rätt när det kommer till min musik. Det är mind blowing att göra det. Det finns inget rätt och fel när det kommer till att spela in musik. Det är en grym grej. Att släppa på tyglarna gör även att det blir mycket mer organiskt. Musiken blir lite spretigare vilket jag tycker är väldigt bra, det blir intressantare.
”Jag vet inte hur jag ska förklara det. Jag vågade knappt tänka den tanken förren sådär tre år sedan.”
Vad har ni för planer inför den utsålda Pustervikskonserten?
– Jag har för första gången släppt väldigt mycket musik innan vi åker ut och spelar så det finns väldigt mycket att välja på. Det kommer att bli låtar från nästan alla mina skivor och alla nya låtar.
–Artister byter ofta band men jag har haft samma gäng hela vägen, vilket jag måste säga är rätt unikt i den här världen. Det är sjukt kul, det finns en överpepp här i gänget inför gigen. Själva livebiten är det som är grundmålet i allt, det är slutdestinationen. Det är därför jag släpper musiken, annars hade jag bara skrivit för mig själv tror jag. Det är lite nu som allt börjar påriktigt.
Vad är det bästa med att spela live från ditt perspektiv?
– Det är kontakten med publiken. Jag blir fortfarande lika förvånad varje gång någon sjunger på en av mina låtar, den överraskningen är fortfarande så stark. Jag blir helt knockad. Många gånger tänker jag – fan hur kan du den låten? Det är en genuin känsla som jag tycker är jävligt spännande. Jag glömmer bort hur det känns mellan varje spelning.
– Där jag kommer ifrån, att ha den drömmen – att skriva en låt, att någon skatycka om den och till och med lära sig texten till den är som en helt annan planet. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Jag vågade knappt tänka den tanken förren sådär tre år sedan. Det har varit helt ouppnåeligt rent drömmässigt där jag kommer ifrån. Den grejen lever kvar jättemycket och är en jättestor del i varför det är så fint att komma ut och spela för andra.
Zebrapojken är Erik Lundins mest personliga album hittills. Glädjen sätts bredvid sorgen och kontrasterna får de olika sinnesstämningarna att framträda allt klarare.
De senaste åren har varit tunga för Erik Lundin. Kantade av dödsfall, begravningar och sorg men även glädje, eufori och framgång. 2017 gick Lundin direkt från en begravning för sin svåger till att stå på scen framför ett publikhav i Gävle. Större kontraster än så är svårt att föreställa sig och Erik berättar att han har försökt leva i känslorna, både i glädjen och sorgen.
– På en begravning så var det en prästinna som jag pratade om barns sorg med. Min systersons pappa hade gått bort och mamman frågade hur han skulle komma att hantera sorgen och prästinnan sa att barns sorg är randig. Ett halvår senare var jag på min brors tjejs begravning, hennes bror var psykolog och han berättade att han hade ansvar för någonting som hette Zebragruppen – en grupp för barn som hade varit med om traumatiska upplevelser. Därför kallades barnen för zebrabarn och gruppen kallades för Zebragruppen. Det här med zebrabarn och randig sorg stämde in på mig. Inte bara min uppväxt utan även så som det har sett ut de senaste åren. Jag har nått framgång men det har hänt mycket tråkiga saker samtidigt som man har tvingats pendla emellan, vilket gav upphov till namnet Zebrapojken.
I Zebrapojken finns stora kontraster, glädjen och sorgen dras båda till sin spets och förstärker varandra. Erik berättar att användandet av kontraster på albumet är ett medvetet val. Att leva i sina känslor är lättare sagt än gjort, men åren av stor sorg och glädje har lärt Erik att inte stänga av känslorna. Istället låter han dem komma fram.
–Jag har försökt att göra albumet så randigt som möjligt för att verkligen ta med lyssnarna på den resan jag gjort. I all framgång, allt bra och allt tråkigt som har hänt så försöker jag ändå att leva till det yttersta. Både i sorg och i glädje. Jag mår hellre dåligt eller bra än att befinna mig i ett mellanläge.
Erik har skrivit sedan han var barn och hade redan då en förmåga att snappa upp meningar och se det ingen annan tänkte på i språket. Kanske är det inte heller förvånande att Lundin gillar Göteborgsskämt.
– Jag har alltid skrivit. Jag kan inte komma ihåg när jag inte har skrivit. Min mamma berättade för mig att hon brukade förundras över hur jag uttryckte mig även innan jag började skriva. Om jag hörde en mening så kunde jag vända på ord och skapa Göteborgsskämt, jag har alltid kört den grejen. Jag gillar Göteborgsskämt, det är ett roligt sätt att träna hjärnan på. Jag lekte med orden, men ingen av de andra femåringarna brydde sig om det. Jag tror att jag själv hade kunnat bli poet om jag hade sett poeter som liknade mig. Men det fanns inga poeter som liknade mig. De som liknade mig var The Latin Kings eller Tupac och då tänkte jag att då är det rappa jag ska göra.
Texterna på Zebrapojkenhar, som för likt många andra textförfattare, fyllt en självterapeutisk funktion. Erik berättar att han har varit en skrivande människa under hela sitt liv och det är genom skrivandet som han hanterar de allra tyngsta känslorna.
– Det betyder allt. När jag skriver och spelar in och när jag lyssnar på mig själv så blir det verkligen reflekterande. Jag får chansen att lyssna på mig själv. Det är mycket som har hänt. Många av de sakerna berör människor som är i den svängenoch som lever det livet. De gillar inte att reflektera så mycket utan lever för dagen. De har väl en annan syn på livet än vad jag har. De förstår mig mer än någon annan men de bryr sig kanske inte på det sättet om saker som händer i den svängen.
Zebrapojken är mångbottnad, vi får ta del av ett ytterst personligt album och när en börjar lyssna ordentligt inser en snabbt att texterna är skrivna med en sådan precision och rytm att de lika gärna hade kunnat publiceras mellan två bokpärmar istället för att portioneras ut på spellistor. Erik berättar att han alltid har varit intresserad av att skriva böcker – något han hållit för sig själv.
– Det har alltid funnits med mig men varit så flummigt i mitt huvud. Det hade känts konstigt att säga till folk att jag ska bli författare. Jag tror att det har med mentaliteten där jag växt upp att göra. Att säga att jag ska bli rappare är en sak men att säga att man ska bli poet eller författare, då skulle de säga ”bror, du är inte ens rappare”. Så jag har hållit det för mig själv ett tag. Men jag har alltid velat göra något, att skriva böcker och sådant har alltid intresserat mig. Men jag korsar en bro när jag kommer till det.
Framöver kommer Erik att gå in i studion igen. Han har startat ett eget skivbolag, Mansa Banda Music AB, vilket gör att han har en större frihet när det kommer till att släppa musik och efter att ha släppt Zebrapojken finns det fortfarande mycket nytt material kvar som inte passade in på albumet.
– Det här blir ett Göteborgsskämt, men man brukar titta in på olika avenyer, man försöker hitta olika spår som jag ville göra musik kring men så var det mycket som inte passade direkt för albumet. Det gjorde också att jag kände att fan vad fett – det här borde jag släppa. Så jag sitter på mycket material som jag har jobbat ihop och jag fortsätter att skapa. Zebrapojken är också väldigt reflekterande och självbiografisk vilket har gjort att jag var tvungen att koka ned det till det som jag kände var kärnan. Om EP:n Suedi och EP:n Välkommen Hem var mer att man var förortsambassadör eller korrespondent så är det här albumet mycket mer självbiografiskt. Jag pratar mycket om egna upplevelser. Jag gav albumet till mina systrar och min mamma och de har gråtit så mycket när de har lyssnat på det. Det betyder mer för mig än någonting annat. Jag vill inte att de ska gråta men de känner till historierna precis som jag gör. Det är helt sjukt, jag vet inte vad jag ska säga till dem. Sedan vill en lämna ut så mycket som möjligt av sig själv. Jag har aldrig haft problem med att prata om mina egna känslor och hur jag tampats med dem. Till exempel låten Jag räcker somhyllar psykisk hälsa men också tar upp psykisk ohälsa. Låten och hela skivan rakt igenom handlar om hur jag har mått och vad jag har tampats med. Jag vill inte kasta någon under bussen eller prata om människor som inte kan föra sin egna talan, men det är också viktigt att prata om den så naket som möjligt utan att trampa någon på tårna.
Idag släpper Hisingens Two Year Vacation albumet Slacker Island och den 17/4 river de av ett gig på Pustervik. Vi har snackat namnblindhet, semestermode och eskapism med bandet.
När ska en lyssna på ert nya album Slacker Island?
– När du slänger sopor, är på väg till tandläkaren eller när som helst som du vill fly från vardagen.
Senast jag träffade er hade ni en grej för hawaiiskjortor, vilket är ert favoritplagg just nu?
– Våra bästa plagg är Györgys Slayer-tisha och Antons strumpor med tyska flaggan på, vi spelar som bäst när dem är på.
Vem är mest slacker i bandet och varför?
– Johan, han turnerar endast med en tygpåse som bagage.
I Forgot Your Name But I Like You har ni glömt namnet på någon ni gillar, är inte det lite taskigt?
– Nej, vi tycker nog inte det. Györgys flickvän vet fortfarande inte vad han heter.
Hur hanterar en bäst ansikts- och namnblindhet när folk på klubb ska komma fram och hälsa?
– Låtsas som att du känner alla du träffar, mumla när du ska säga personens namn, referera till folk som ”kompis”.
För att vara ett band som älskar semester, sol och sand under fötterna så är Göteborg en ganska regnig stad att ha sin bas i. Vilket är ert mest semestriga ställe i Göteborg?
– Njut av skärgårdslivet på Hisingen Island.
Ni är ju förtjusta i eskapism. Vad tar ni till när ni behöver en flykt från vardagen?
– Replokalen. Vi åker dit ett par gånger i veckan, drar upp värmetermostaten och låtsas att fläkten bakom trumsetet är en havsbris.
I ett uttalande har Barocsai sagt ”Det här är vårt liv. Vi bryr oss inte så mycket om annat än musiken”. Hur är det att leva för musiken?
– Det är en krokig väg kantad av snabbmat och fulöl. Taket är högt men golvet lutar.
Hur ska ni fira releasen?
– Med en spelning på Pustervik 17/4, det kommer bli grymt kul att spela på hemmaplan igen och möta alla våra vänner.
Vad händer framöver?
– Ett par veckor innan releasefesten åker vi till Californien och spelar i L.A, sen efter Pustervik packar vi resväskorna och drar ned till Tyskland för tio datum. Vi kommer också åka ett par vändor till Danmark och Storbritannien i maj. Sen måste vi hem för att tvätta slayertischan och mangla strumporna innan vi drar ut och spelar på festivaler under sommaren.
Unge Ferraris musik liknar inte något du hört förut, kanske kan en till och med våga tala om ett album som lär gå till norsk R’n’B-historia. Vi har intervjuat Unge Ferrari eller Stig Joar Haugen, som han egentligen heter, inför lördagens gig på Pustervik.
Hej Unge Ferrari! Vad har du för relation till Göteborg?
– Det är en magisk stad! Jag har spelat där fyra, fem gånger och varit på Way out West. Jag gillar det verkligen.
Du har arbetat mycket utanför Norge och har gjort musik både i Sverige och Danmark. Märker du en skillnad på den norska musikscenen jämfört med den svenska?
– Det är en skillnad men det är lite svårt att säga vad det är eller beror på. Jag känner att det var en större skillnad förr, men nu är det väldigt hög kvalitet i hela Skandinavien. Men jag känner att det svenska språket flyter lite bättre.
Ditt debutalbumMidt imellom magisk og manisk släpptes i slutet av förra året. Vad har du för relation till albumet nu när det har varit ute ett tag? – Midt imellom manisk og manisk är mitt ärligaste och mest krävande verk, det är mitt bästa verk hittills. Det ser ut att bli en klassiker inom norsk R’n’B och det streamar bättre än någonsin så det är fortfarande min lilla bebis, den växer till sig bra.
Det känns som att Midt imellom magisk og manisk är ett väldigt ärligt och rakt album. Skulle du säga att textskrivandet fyller en självterapeutisk funktion för dig?
– Helt klart. Musiken har gjort att jag tacklar motgångarna bättre för jag får ner det på papper och ut bland människor. Jag tror att alla borde skriva av sig lite då och då för att få ned sina tankar och bra och dåliga minnen på print. Det är inte nödvändigtvis så att en måste dela med sig av det till någon, snarare bara få det ur huvudet. Det har hjälpt mig en massa.
Foto: Adam Falk
Det känns som de estetiska aspekterna av ditt artisteri är viktiga för dig. Hur involverad är du i den processen?
– Det är väldigt hands on. Allt ifrån trummljud, mixing, mastring till manus för musikvideos, klippning och artwork. Jag har ett stort kreativt överskott och gillar inte när saker sker utan att jag har översikt. Jag har alltid en vision och försöker se till att den blir genomförd.
I en tidigare intervju berättar du att du försöker hålla dig ödmjukt inställd till din framgång inom musikscenen. Hur gör du för att behålla fötterna på jorden?
– Norge är litet och Skandinavien är litet. Jag tror att en snabbt får ett dåligt rykte om en är cocky. Jag försöker att vara mycket med min familj och mina vänner som håller mig på jorden. Jag gör gigs som inte alltid är utsålt eller fullsatta och lutar mig tillbaka. Tar mig lite i nackskinnet och påminner mig själv om att aldrig ta succén för givet.
Vad skulle du säga är det viktigaste du har lärt dig sedan du började göra musik som Unge Ferrari?
–Tro på det du gör hela tiden. Helt otroliga saker kan ske om en arbetar hårt och har klara och tydliga mål. Glöm aldrig målet, se det framför dig.
Vad kan den som dyker upp på Pustervik förvänta sig få se?
– En visuell och dynamisk resa in i mitt huvud och min värld.
Vad händer framöver?
– Turnén fortsätter fram till mitten av april, sedan blir det lite ledigt. Jag kommer köra några konserter nu i sommar och sedan blir det studion, precis som alltid. Jobb, jobb, jobb och lite mys.
På lördag intar Maple & Rye Pustervik, med sig har de en setlist skräddade av deras fans på Instagram. Det blir folkpop, stämsång men även melankoli och ballader. Kanske blir det deras fetaste spelnining någonsin, åtminstone om en ska tro bandet.
Hur ser det ut på releasefronten, kommer ni att släppa något nytt snart och hur låter det?
– Ja det ska vi! Vi är snart klara med vårt debutalbum som vi är riktigt taggade på att skicka ut i musikrymden. Blir lite mer melankoli och lite fler ballader än vad vi släppt tidigare. Vi hoppas och tror att folk kommer gilla den sidan av oss också. Sen finns ju självklart folkpopen, stämsången och drivet kvar men vi tycker vi har hittat en bra balans av båda delarna på skivan.
Är ni ett studio-band eller ett live-band?
– Live-band definitivt. Vi har lättare för att göra en grym spelning än att spela in en låt som vi är nöjda med. Det var inte förrän vi förra året började spela in i Svenska Grammofonstudion, och faktiskt spelade in allt live, som vi blev riktigt nöjda med våra inspelningar. Det är nån känsla när man spelar live som är fruktansvärt svåratt få i en inspelning. Och den känslan tycker vi är en av våra styrkor och därför är vi definitivt ett live-band.
Hur är Maple & Rye på turne? Vem bestämmer musiken? Vem försover sig?
– Vi alla älskar ju att resa och att spela så att åka på turné är som gjort för oss. Milton eller Leo kör, Gustav har en cementerad shotgunroll, Henrik gillar att leka lekar i bilen och dj-rollen brukar det vara ganska god rullans på. Både Gustav och Milton är imponerande bra på att försova sig så dom får man ringa ner ganska ofta!
Foto: Love Street PR
Snart spelar ni på Pustervik igen, vad kan den som dyker upp förvänta sig?
– På Pustervik blir det kalas! Vi har tillsammans med våra Instagramföljare snickrat ihop en setlist som kommer bli grym! Många gamla godingar, mycket nytt och mycket feeling blir det. Sen har vi dessutom med oss en grym blåsduo som kommer ge det där lilla extra till spelningen. Det blir nog faktiskt vår fetaste spelning någonsin!
Hur ska en förfesta innan ert gig?
– Jag rekommenderar att man tar kontakt med nån av våra vänner här i Göteborg. De verkar ju ha för jävla roliga förfester varje gång vi ska spela i stan. Vi har tyvärr aldrig blivit bjudna så vi vet inte hur det är men legenden säger att det är riktigt bra förfester!
Vad händer härnäst?
– Imorgon drar miniturnén igång. Köpenhamn, Göteborg, Stockholm och Oslo ska få se lite Maple & Rye och det ska bli förbannat kul!
Den här webbplatsen använder kakor för att göra din upplevelse så bra och kul som möligt. Läs merOk
