Tag Archive: Nefertiti

  1. Nefertiti fyller 40 år

    Leave a Comment

    Nefertiti fyller hela 40 år i år, och detta firas givetvis med en jazzig jubileumsvecka. Och jubileet till ära har vi även pratat med verksamhetschef Thomas Olsson!

    Nefertiti fyller 40 år! Hur ska detta firas?
    – Vi kommer börja med att visa en film om kvinnliga musiker inom jazzen, The Girls In The Band,  på Bio Nef under månaden. Det kommer även hållas finnas en fotoutställning, ett storytelling-café med grundarna av Jazz Artdur, Gunnar ”Linkan” Lindgren och Lars Urban Helje ”Lubbe” som är pionjärerna var fundament Nefertiti står på. Dessutom vinyl dj med Elena ”Jazz är farligt” Wolay, nyskriven musik framförd i samarbete med högskolan för Scen och Musik, internationell och nationell livemusik på Nefertiti och avslutningsvis en Barnkonsert på söndagen. Men givetvis kommer vi fortsätta att fira året ut med med olika jubileumskonserter på Nefertiti och Göteborgs Konserthuset.

    40 år är ju ganska länge för en klubb, hur har Nefertiti utvecklats under åren?
    – Att det en gång startades av eldsjälar som lade en stark grund att stå på. Nefertiti ägs av en ideell förening – Jazzföreningen Nefertiti vars medlemmar fortsätter att brinna för jazzmusik. Men också därför att vi har haft väldigt bra bokare genom åren som sett till att få hit dom bästa banden och artisterna till Nefertiti både internationella och nationella.

    Hur mår Göteborgs jazz-scen tycker du?
    – Jazzmusiken i Göteborg mår bra och frodas, det finns många duktiga jazzmusiker och fler jazzklubbar som hjälper till att sprida och hålla jazzen vid liv.

    Men tycker du att det behövs mer jazziga ställen på västkusten?
    – Generellt ja, då jazz gör gott för själen och stimulerar vår kreativitet och väcker vår nyfikenhet.

    Vilket är ditt bästa minne under de åren du har jobbat som verksamhetschef på Nefertiti?
    – Jag har bara jobbat som verksamhetschef i tre månader, men varit gäst och musiker i över 40 år. Minnena är många och några helt magiska, jag brukar säga att Nefertiti är en del av mitt DNA, en stor del i vem jag är, hur jag är som person och på vilket sätt jag utrycker mig musikalsikt.

    Vad händer i framtiden?
    – Vi har ett fantastiskt höstprogram, titta in på vår hemsida, för vi provar lite nya grepp. Vi hade premiär på vårt nya koncept Stand Up & Jazz i söndags, där vi blandar Stand Up med Jazzmusik live, det var över 100 personer på plats och det känns spännande att se hur det kommer att utvecklas. Vi kommer att hålla öppet fler dagar i veckan, och förutom Nattklubben BEAT på lördagar regelbundet köra Nefertiti Friday Nights med olika klubbar varje fredag från och med nu! Men vi kommer alltid att vara Jazzklubben Nefertiti.

    Och vad får vi inte missa under jubileumsveckan?
    – Allt! Det är ju lite tycke och smak, det är ett brett program som spänner över många olika genrer denna vecka. Men kanske att Etienne Mbappé and The Prophets på lördag kommer att få Nef att gunga lite extra!

     

  2. Göteborgs julfester 2017

    Leave a Comment

    Julen är här, och lyser frid på jorden. Förnöjda efter tabberas på borden. Nu ska det dansas så in i Norden. Mätta och glada ut i natten. Häng med! Djungeltrumman håller i ratten.

    Fredag 22/12

    Unity Jazz
    Den här vidriga veckan har äntligen nått sitt slut. Du kan andas ut. På Kyrkogatan råder årets, gissningsvis, enda julefrid. Här finns dessutom både syre och koldioxid. Skit i badolja och armbandsur. Slå dig ner och njut av Oskar Stenmark med trubadur.
    20–01, 150 kr

    Yaki-Da
    Huvudet i sanden. Plåtburk med öl i handen. Glöm allt vad julefrid heter. Hoppa runt och spill kaffedrink på pensionärstapeter. Fly till besinningslöst rave i fiktiv trädgård, men för stackars mormors skull: försök att undvika akutvård.
    23–03, 180 kr, 23 år

    Lördag 23/12

    Valand
    Vart är vi på väg? Här finns rum för både dansband och flitig backhand. Skaka loss, hångla och agera drägg. Äntligen slipper du hipsterkillar med julpyntat skägg. En frizon, proppfull av vodka, Redbull och hormon. Framme på station. Ja, du hade rätt! Valand är kvällens destination.
    22–05, 22 år

    Push
    Morgondagen kommer se ut på följande vis: vallningar och matkoma efter död gris. Din högsta önskan kommer lyda: barnfri!! Och du kommer sucka högt över Marabous tranformations-mani. Jaja, överjävligt oavsett vad. Dröm om gårdagen på annan breddgrad. Minns Balkanparty med ringdans och slattar med utspädd lemonad.
    22–03, 125 kr (förköp) , 22 år

    Nefertiti
    Martin Lost, Iris och Trobbelshooota gör det de gör bäst. Sammanstrålar i någon sorts funk-hiphop-electro-jazz-80-talsfest. Bara den som är kräsen med takhöjd har rätt att lämna missnöjd. Att ha smal musiksmak, är ikväll en fullkomligt oförsvarbar orsak.
    00–04, 120 kr, 20 år

    Söndag 24/12

    M3
    Stopp! Se opp! Innan du dränker dig i diskvatten för att fly nån evighetsresumé av budgetdebatten. Att farmor blivit både vanvårdad och bestulen ger henne inte rätt att förstöra julen. Lämna tjocka släkten, parkera morsan under fläkten och åk till Magasins – nu på direkten!
    23–03, frivillig entré

    Måndag 25/12

    Pustervik
    Riga Tiger spelar pop i matsalen, och jag dansar mig galen i den trånga lokalen. Känner mig hoppfull, kanske resulterar kvällen i mer än bara ett engångsknull. Woody West står på stort. Sagt och gjort. Snart står en här och viftar med ett urholkat bankkort. Fram med reserven. Tack morbror Göran, för senaste förvärven. Cash is king, önskar sympatisk, nyligen importerad släkting.
    21–03, 140 kr, 18 år

    Antibarbarus
    När det är helg då får en dricka vin ur fin butelj. Passa på att unna sig, in med dyrt slem från Marseille! Jag tar två! Gärna med extra budgetöverskridande-allt på!
    20–01

    Oceanen
    Kan Club Clandestino göra Göteborg komplett, eller är jag ensam om att längta efter snabba beats och påtagligt armhålssvett? Dj Nessa spelar afrohouse från fjärran länder och tar mig bort från Göteborgs förbrukade pissgränder.
    00–04, 100 kr, 20 år

    Más
    Kommer bli belåten oavsett vad. Nöjer mig med ett ruttet blad med lite gulbrunt kikärtsspad. Bara jag slipper kokt potät och en klick rödbetsgägga i knät. På Más servas även drinkar och latinomusik. Minglar flitigt i baren, enligt väl beprövad teknik.
    21–03

    Henriksberg
    Vill du ha kalas fullt ut, bege dig då västerut. Se upp i Stigbergsbacken för här kommer hemvändarattacken! Henriksberg är oftast kul, gissningsvis så även på jul. Billig öl och gott svängrum, plus ett och annat dräggigt avskum. Här får en vara hur en vill, så länge en ber till herren, Karl Bertil.

    S.A.K.
    Svenerikanskt ger mig allt för ofta gåshud. Kan tycka att mycket från USA borde fastna i något sorts importförbud. Men S.A.K. är faktiskt helt okej. Speciellt på queer-galej. Surpla ungdomens vatten, och ge dig fan på att: nu ska här dansas hela natten.
    23–03, 150 kr, 18 år

    Gretas
    Snart är säcken tom, och kvar finns bara sista skramlet av uppdiktad barndom. Likt nån sorts klubb-buddhist, sparar jag givetvis det bästa till sist. Här kommer ett storartat paket, fyllt av galenskap och frihet. På Gretas bär man lack, platå eller fluffigt gulligull. Haha älskar att vara fördomsfull.
    22–05, 140 kr, 18 år

    Barabicu
    Har längtat sedan nollnoll, efter fest med fokus, Spice Girls och brännboll. Nittiotalet är här igen. Läser KP och bestämmer träff med en brevvän. Viftar med armarna till ketchup, och faller för killar i grupp. På Boom Bap har tiden stått till. Jag kan med djup sorg meddela att chokern härmed kommer till användning en jävla gång till.
    21–02, 18 år

    Clarion Hotel Post
    Fest på hotell – pågår givetvis inte bara under en ikväll. Med frukostbuffé i potten, ackrediterar jag här med även blottad hårbotten. Håller tummarna för jackpot. Dansa till radiohits, utan avbrott. Drömmer om att prata känslor på efterfest, men ändå, undkomma all typ av bakisångest.
    21–03, 23 år

    Tisdag 26/12

    Clarion Hotel Post
    Slutstrid, när Port de Soleil tar vid.
    21–03, 160 kr, 23 år

    Oceanen
    Majornas slott står ståtligt i vått och torrt. Ikväll: Julfestsemifinal, då går en givetvis dit och dansar till Firebird Bashments dancehall.
    21–01, 70 kr, 18 år

    Onsdag 27/12

    Publik
    Tvåtusensjutton års mest prestigefyllda tävling härmed avgjord. Grattis till vinsten. Ni är nu svenska mästare i att skoja med ord. Chris-mellandags-rea på Publik, tar alla priser i fyndig lingvistik. Hur som haver, ikväll ska Chris Rea hyllas av ett gäng fulla skandinaver. Hyser du också omåttlig kärlek till denna artist, rekommenderar jag uppvärmning med Love Laos playlist.
    21–01, fri entré, 18 år

    Nu får det räcka! Hoppas du får en hejdundrandes bra vecka.

  3. Göteborgs sommar­klubbar 2017

    Leave a Comment

    Trots regn utanför fönstret kan vi väl säga att sommaren är här? Uteserveringarna är uppe, många av oss har fått en annan nyans på huden och ölen är kallare än vanligt. Och sist men inte minst – klubbarna vi längtat efter är tillbaka!

    Goodlife
    Stories
    Under årets varmare månader blir innergården på Magasinsgatan/Drottninggatan stans främsta tillhåll för alla partysugna, inte minst på vardagarna. För sjätte året i rad håller Goodlife till här och det bjuds på en eller flera dj:s, ibland kan till och med en internationell gäst dyka upp.

    Klubb (S) 
    Lounge(s)
    Torsdagar på det enda stället värt att gå till på Avenyn, Lounge(s) är synonymt med dans under stjärnklar himmel, mojitobar, pingis och för den hungriga finns falafel. Stämningen är peppad, så vill du egentligen ha en lugn kväll med djupa diskussioner föreslår vi att du vänder i dörren. Men ett tips är att komma i tid!

    Foto: Lounge(s)

    Moody & Friends
    Station 16
    Varje torsdag huserar Axel Frändemark och gänget på Station 16. De garanterar att Moody & Friends blir årets sommarvibe med fokus på hiphop, soul och r’n’b. Är denna musik inget för dig? Lugn, bara lugn! Det kan svänga beroende på vem som är på besök.

    Sommar-Yaki
    Yaki-Da
    Som så många andra somrar innan tar Yaki sitt pick och pack och flyttar ut! Dock inte så långt utan ut på terrassen, numera känd som Gården. Vill du dansa under klar himmel är det hit du vänder dig. OBS. Vi bor ju trots allt i Göteborg så tak finns vid behov!

    Foto: Ebba Möll

    Port du Soleil
    Trädgår’n
    Vi vet att många av er har väntat på det här: nu är den skandalomsusade succésommarklubben Port du Soleil tillbaka. Som vanligt välkomnar de sina gäster till en fest fylld med galenskap. Här snackar vi liksom house, fet bas, Marrakech-inredning och fulla dansgolv.

    Trunkfunks glassterrass
    Yaki-Da
    Tre år har gått sedan Trunkfunk hade sin första glassterrass någonsin. Den 30 juni är det dags igen! På Glassterrassen kan du glömma trötta Spotify-dj:s och traditionellt aw-häng. Först ut bakom skivspelarna är australiensaren András.

    Foto: Alfred Johansson

    Heard Not Heard under the Sun
    Boulebar Rosenlund
    När dagen är som längst och solen står som högst slår Boulebar upp dörrarna till sin nya tisdagsklubb Heard Not Heard under the Sun. Arrangörerna lovar sommardrinkar, dj:s, hemliga gäster – och självklart boule.

    Klubb Honcho 
    Nefertiti
    Nefertitis senaste sommarklubb stavas Honcho. Klubben har rullat via Jazzhuset och nu äntligen ett stadig hem på Nef. Där levereras det bästa av alla världar – en hemmafest med uteservering och ett kokande uteliv med dansgolv med vj:s och dj:s från stadens alla hörn.

    Tropical Tuesdayz
    Stories
    Semestern är på g, eller kanske redan här, oavsett vilket finns det inget som hindrar dig från att börja fira mitt i veckan, i alla fall inte om du hänger på Stories innergård på tisdagar. Här blåser det varmare vindar. Du dricker paraplydrinkar, skakar höfter till tropiska rytmer och drömmer dig lång bort från sommarregnet.

    Foto: Arkivbild

    Colors
    Bananpiren 
    Colors har något för alla som gillar hiphop, dancehall och vad amerikanska medier skulle kalla ”urbana scenens frälsare” de senaste tio åren! Här har du kunnat se Asap Ferg, Kaah och delar av Major Lazer på scen genom åren som gått. Dock sägs detta år bli det sista vi dränks i färg. PS. I år har de bryggt sin egen Colors-öl för att fira sitt tioårs jubileum och den sista sommaren – hur mäktigt är det?

    Backstage
    Stora Teatern
    Backstage är stället där du lika gärna kan glida in i balklänning som i en t-shirt av märket Mywear. Här beställer du drinkar av inte så pratsamma bartenders (mixologer kanske de hellre vill kallas) och dansar till edm-musik. Kort och gott så är detta stället där Avicii, och alla de andra med kepsarna bakochfram, hade hängt!

    Foto: Linus Hellström

    Porto Libre
    Frihamnen
    När Ceviche Taste of Peru och Lakwizin Kreol öppnade uteserveringen Porto Libre fick göteborgarna en ny tillflyktsort. Här arrangeras det dagsfester samtidigt som du kan äta god mat från foodtrucksen. Dansa till rytmer som styr kroppen på ett sätt du inte trodde var möjligt. Ytterligare ett plus är att Porto Libre har öppet varje dag hela sommaren men håll utkik på Facebook för speciella events!

    Voyage
    Olika ställen varje gång 
    Som namnet voyage ger en hint av handlar denna klubb om att resa. Voyage är en kringvandrande klubb, där fokus ligger på att umgås – istället för de klassiska klubbkvällarna med stekarfingret uppe i luften. Bakom idén står tre kompisar med ett mission – att skapa kvällar och nätter att komma ihåg.

    Copacabana 
    Nefertiti
    Arrangörerna till Nefertitis sommarklubb på onsdagar tycker att vi ska drömma oss iväg på detta sätt: ”Ta på dig oömma kläder, hoppa på vespan (hjälmen hinner du inte med), kör ut med söndriga grusvägar, kliv av i Rio de Janeiros Copacapana och följ solnedgången till musikens toner.”

    Psst. Har du tips på fler sommarklubbar?
    Skicka då ett mejl till felicia@djungeltrumman.se 

  4. Peter Bjorn and John

    Leave a Comment

    Låten Young Folks lyfte indietrion Peter Bjorn and John till höga höjder när den släpptes 2006 som singel från deras album Writer’s Block. Nu kommer bandet visslandes till Göteborg den sjätte april med albumet Breaking Point från 2016. Vi har pratat med frontmannen Peter Morén inför spelningen på Nefertiti.

    Hur har responsen varit efter att ni släppte ert nya album Breaking Point?
    – Bra! Vi har varit runt lite överallt faktiskt. Vi gjorde ett litet nedslag i Brasilien när vi spelade i Sao Paolo. Det är skönt att göra spelningar som innebär att man flyger in, ut och tillbaka för två spelningar. Nu när man är småbarnsförälder känns det som ett bättre alternativ att kunna sätta sig på ett flyg hem efter en konsert och se en dålig film. Stänga av helt enkelt.

    Hur kommer det sig att det tog er fem år innan ni släppte ett uppföljningsalbum till Gimme Some? 
    – Du det undrar jag också! Vi började ganska snart efter vi släppte den skivan med att skriva nytt material för det som skulle komma att bli Breaking Point. Vi drog in massa olika producenter och pillade väldigt mycket på det själva. Det blev lite att vi drog en knut på processen. Vi har annars släppt våra skivor med ett mellanrum på vartannat år ungefär. Varje skiva är ju annorlunda, det går inte att säga riktigt hur lång tid varje kommer ta. Det var en krånglig process, men vi lärde oss väldigt mycket av det.

    Det är en ganska stor kontrast mellan designen på era skivor. Vad är tanken bakom det?
    – Det är svårt att säga vad tanken bakom är, för det är en stor skillnad på alla våra album. Det har varit olika processer på varenda skiva. Det är bra tror jag, för att man överraskar sig själv. Alla albumtitlar har två ord och tre stavelser och alla omslag har tre föremål. På de första två skivorna var det ganska enkelt faktiskt, det var nämligen oss själva, trion på omslaget. Killen som ligger bakom albumdesignen på Gimme Some heter Jonas Torvestig och han har även gjort omslaget till Breaking Point. Vi pratade om att vi ville göra något lite pop-art-aktigt, och kände senare att vi ville fortsätta på det spåret på Breaking Point.

    ”Grejen med visslingar är att det alltid har kommit naturligt”

    Hur känns det inför er spelning på Nefertiti?
    – Det känns kul! Vi har repat lite inför och vi är peppade. Jag har aldrig varit där så det ska bli kul och se hur det ser ut. Vi spelade ju på Way Out West i somras, men vi är ju rätt kända för att inte spela så mycket i Sverige. Nu gör vi oss ett försök och spelar på lite olika ställen, bland annat Stockholm och Linköping.

    Vad kan vi förvänta oss av er live?
    – Det är ju som det brukar vara, att folk blir lite chockade. Nu ska jag inte säga att alla blir det, men den generella reaktionen när folk ser oss live är en mindre chock. Vi låter inte exakt likadant live som vi gör på våra skivor. När vi kör live bidrar vi med mer energi och det blir lite rockigare. Dock är vi är alla runt 40 år gamla nu, så vi måste ju lägga in lite ballader ibland. Det skulle kännas tråkigt för oss att spela samma låtar varje gång. Det kan bli som två olika konserter om man jämför två av våra gig med varandra.

    Hur många låtar har ni visslingar i?
    – Kan inte säga riktigt på rak arm hur många låtar, men det är ett par stycken. När vi släppte Breaking Point var det tio år sedan vi släppte Writer’s Block med Young Folks på. Den låten blev känd som låten med visslingar i sig, trots det fanns ett par andra på skivan som också innehöll visslingar. Därför kändes det som en grej att ha visslingar i låten Breaking Point också.

    Vad är grejen med visslingar?
    – Grejen med visslingar är att det alltid har kommit naturligt. Man kan ofta går runt och vissla på någon melodi eller vissla den i duschen. Det är ett enkelt sätt att använda sig av poppiga melodier, och det här albumet är mycket av en popskiva.

  5. Sallyswag

    Leave a Comment

    Bandet med no holding back som går hem på alla scener, från kyrkor till Debaser. Sallyswag är en musikalisk käftsmäll som vill göra världsmusik till det nya heta. Idag släpper de sin debutskiva och nästa vecka står de på Nefertitis scen för en ösig hemmarelease.

    I en replokal nästan helt utan luft har niomannabandet Sallyswag repdagar. Det är högst ovanligt att de allihop är samlade och repar tillsammans, men nu är de här. Några liggande på golvet, några sittande i stolar. Som en hel liten estetskolklass utspridda i en svettig lokal i Musikhögskolan i Göteborg.

    – Alla i bandet är ju frilansmusiker med olika projekt, band och karriärer. Så det är ganska svårt att få till att ses, säger Sanna Sikborn Erixon, gitarrist.

    På deras tre aktiva år har uppemot 30 personer på något sätt spelat med bandet. En av förutsättningarna för att det ska fungera är att det är högt till tak och kanske inte alltid hela originalbandet som står på scen.

    – Det var dealen från början. Första giget var ett proffsgig, det var det vi samlades kring och det var ambitionen hela tiden. Alla är frilansmusiker och det är så det ska funka, säger Erika Risinger.

    Erika Risinger var den som från början kom upp med idén Sallyswag. Hon ville starta ett drömband med de bästa och coolaste musikerna hon kunde hitta. Sagt och gjort. Totalt blev de nio personer som sågs för första gånger i Göteborg 2013. Början på karriären fick minst sagt en rivstart.

    – Vi fick första frågan på gig innan vi hade skrivit första låten eller ens träffat varandra i bandet, säger Sanna Eriksson, sångare i bandet (obs ej att förväxla med gitarristen Sanna Sikborn Erixon, detta är två olika personer!).
    – Det är ju så jävla fett va för att alla vill boka det här bandet så vi har inte behövt spela in någon skiva förrän nu, säger Tove Brandt, basist, från sin horisontella plats på golvet.

    ”Det här med att vi bara är kvinnor i bandet, vad spelar det för roll?”

    Sallyswags musik är inte det lättaste att förklara, men har du hört den glömmer du inte bort den. Det är något helt annat än övriga musiksverige.

    – Vi spelar världsmusik men det är väl egentligen en blandning av massa olika stilar, musik från olika delar av världen. Vi har både latin, dancehall, folkmusik från Sverige och hiphop, säger Aurelia Dey, sångare.

    Käftsmäll är ett ord man stöter på var man än läser om Sallyswag. Det är också det ord de använder för att förklara debutskivan som släpps i oktober. En käftsmäll.

    – Varför vi sa det där med musikalisk käftsmäll var mycket för oss själva, vi ville vara det där feta bandet. Det var något vi siktade på, säger Sanna Eriksson.
    – Inte be om ursäkt liksom, bara gå, fyller Paulina Moberg, trombonist, i.
    – Det känns som att allt vi gör, gör vi med pondus, det är ju därför folk älskar oss tror jag, säger Aurelia Dey.
    – Vi vill ta plats liksom, och vi tar ju också mycket plats rent fysiskt… säger Sanna Eriksson.

    Det märks att Sallyswag har pratat mycket med varandra om vad bandet står för, vad de är och vad de inte är. På frågan om Sallyswag är ett statement svarar de självsäkert ja. Tove Brandt och Aurelia Dey som legat på golvet i replokalen sätter sig upp när diskussionen tar vid. För helt onyanserat är inte svaret.

    – Ibland blir vi gjorda till ett statement mot vår vilja. Det här med att vi bara är kvinnor i bandet, vad spelar det för roll? säger Sanna Eriksson.
    – Att vi är bara kvinnor blir ett statement för att de som ser oss upplever det som någonting fullkomligt jätteovanligt, säger Paulina Moberg.
    – Vi tycker att vårt statement är mer det här med att bara vara oss själva, fortsätter Sanna Eriksson.

    En av de saker Sallyswag jobbar hårt för är att inspirera unga, framförallt unga tjejer, att spela, starta band och ta plats.

    – Då vill vi motverka det här med att vi sticker ut på grund av att det är nio kvinnor i bandet. Vi vill sticka ut för att vi står där och är ett statement genom att vara oss själva, säger Sanna Eriksson.

    ”Jag vill kunna bidra till att förändra en norm”

    Som lyssnare förmedlas statement-känslan även i bandet texter. De präglas mycket av politik och en vilja att förändra. Men det är inget uttalat måste. Vissa låtar har politiska budskap, andra inte. Det får den som skriver låten själv bestämma.

    – Personligen känner jag att jag i det här bandet bara vill skriva om saker och ting som jag vill förändra. Jag får en styrka av alla medlemmar och en påminnelse om att jag vill förändra saker för att det här är så jävla najs. Jag vill kunna bidra till att förändra en norm eller rasism eller orättvisor, säger Aurelia Dey.

    Hur ser framtiden ut?
    – Nästa år ska vi till Zimbabwe och Sydafrika på ett slags turné- plus utbytesprojekt. Jag var där i ett annat turnéprojekt och kände att vi också måste dit och möta alla de musikerna som jag mötte, framförallt kvinnliga musiker. Jobba med dem och ha ett utbyte av repertoar, erfarenheter och inspiration. Annars satsar vi ju på skivan och vår releaseturné, säger Aurelia Dey.
    – Vi ska fortsätta finnas som en kraft, det här bandet saknar ju hittills motsvarighet i Sverige så vi ska fortsätta vara den kraften och finnas närvarande i svenskt musikliv, säger Sanna Sikborn Erixon.

     

  6. Loney Dear

    Leave a Comment

    Senast han släppte ett album var 2011 men i vinter kommer det äntligen nytt igen. En skiva som antagligen kommer få den kanske mest Beyoncé-inspirerade titeln hittills: #7. Men redan på onsdag kan göteborgarna njuta av hans spektakulära livespelning på Nefertiti. Vi tog oss ett snack med fantastiska Emil Svanängen, även kallad Loney Dear.

    Hej Emil! Hur är läget?
    – Det är allt på en gång. Extremt jobb med allt som sammanfaller till en malström av musik. Jobba är mitt mest lyckosamma tillstånd så jag är rätt glad faktiskt. Jag gör ett kamikaze-projekt för konserten i Malmö, och samma grej fast i mindre skala i Göteborg på Nefertiti. Hittade en gammaldags brunnsorkester, sex klassiska bleckblåsare som spelar på instrument från 1800-talet. Kornetter, althorn och ventilbasuner. Måste bara skriva klart arren innan jag kommer dit så de har en chans att kolla in. 1-899-MULLET heter gruppen, lysande namn, bisarrt.

    Du släpper ett nytt album i vinter!  Kan du berätta lite om det so called #7?
    – Det är en uppföljare till albumet Loney, Noir. Det kommer antagligen släppas nästan på pricken 10 år senare än Noir. Sjunde skivan, och jag börjar inse att det är poänglöst att kalla den nåt annat än #7 eftersom det har varit arbetsnamnet sen starten.

    Det är första skivan sedan 2011. Vad har du haft för dig sedan dess?
    – Jag har försökt lära mig saker, den hårda vägen. Jag har kanske försökt glömma, men det är nog trots allt en skiva om smärtan av separationer. Enormt starka saker det där. Människan är så ORIMLIG skör. Helt otroligt att inte evolutionen lyckats rensa bort den där skiten.

    ”Dricker kaffe och lipar när vi tänker på sorgsna saker ur livet”

    Hur skulle du beskriva din musik för någon som aldrig hört den?
    – Först skulle jag nog försöka lära känna personen och ge den ett intresse av att höra musiken. Jag har en bild av att min musik har en MYCKET tråkig första anblick. Jag har förändrat en del i hur jag vill att den ska verka. En mer lockande, lyckosam destruktivitet. 400 lyckliga soldater i skabbiga marinblå kläder, frusna, och överlyckliga över att de aldrig stötte på den andra armén. De sjunger en sång, hummandes, för att de klarade sig. Polstjärnan tittar ner på dom, noterar händelseförloppet.

    Som jag förstår spelar du fortfarande in allt själv hemma hos dig? Stämmer det och i så fall varför?
    – Jag skulle korrigera det till att jag spelar in som en nomad. Off/on-location i olika delar av Sverige. Roslagen, Alingsås, Uppsala, Råsunda, jag har en liten studio på Hornstull med min fina kompis Emanuel, och där sitter vi och kopplar ihop maskiner med sladdar ibland. Dricker kaffe och lipar när vi tänker på sorgsna saker ur livet.

    I förra veckan släppte du en första låt från nya albumet – Humbug. Vad handlar den om?
    – Ilska, en odysse över mänsklig natur. Videon till låten tar avstamp i ett brev från 25 svenska företag som meddelar att Sverige behöver sälja vapen till Saudiarabien för att främja fred och mänskliga rättigheter. Ordet vapen används såklart inte i originalet men det står klart och tydligt mellan raderna.

    Den har alltså ett ganska politiskt budskap?
    – Den är inte tänkt att ta någon ställning alls, men ett stilla lugn över märkliga händelser genom en historia av våld och kärlek.

    ”David spelade basket med sin lookalike: basisten i Arcade Fire”

    Vad var din första stora musikinspiration?
    – Kring 1985 och 1986 gjordes det riktigt bra pop med syntar. Rätt mycket var fortfarande spelade stämmor. Det jag kände inför “Take on me” har suttit kvar. Snabba bastrummor, enormt vackra melodier. Fan vad tråkigt det låter, jag har pratat om den här musiken i 10 års tid. Men det stämmer nog rätt bra. Jag tror att det var det rent tekniska i musiken, den var så modern, datorer hade börjat användas och det var elektroniskt, fast ett mått av osäkerhet och lack of millimeterprecision saknades fortfarande.

    Vilket är det bästa giget du någonsin gjort
    – Jag har kanske snarare minnen från olika. En konsert på The Orpheum i LA till exempel. Vi spelar förband till Andrew Bird och vi kommer djävulskt sent till giget, då vi kört rätt långt innan. 2000 personer i publiken, och jag kliver fram och sjunger utan mik, och nån (säkert med keps) ropar, I LOVE YOU EMIL. Svårt att inte bli glad.

    – Ett annat fint minne, om än inte så bra konsert, var på Sasquatch festival i The Gorge, mellan Seattle och Vancouver uppe i bergen. Ett helt otroligt minne. Vi spelade före Grizzly Bear och Beastie Boys. David spelade basket med sin lookalike: basisten i Arcade Fire.

    – Jag, Emanuel, och Agnes Fries, en onödigt begåvad designer och porslinsproducent som jobbar halva tiden i Jingdezjen i Kina gjorde en konsert i ett Folkets Hus i Sundbyberg. Vi handlade mängder av lampor, köpte dricka till alla och lät bli att ta betalt för den. Agnes gick runt med en vagn i rostfritt stål som nån slags flygvärdinna. Allt var som en dröm.

    – Jag gjorde faktiskt också en spelning i somras med en tysk/holländsk klassisk superensemble som heter Stargaze Orchestra. Faktiskt en av anledningarna till att jag gör samma sak i Malmö nu den 19 oktober. Sitter och skriver som ett djur till det, försöker skriva alla stämmor så de passar musikerna, och vissa instrument som är utbytta.

    Varje spelning på din lilla höstturné i Sverige ska vara skräddarsydd för lokalen du spelar i. Vad kan vi förvänta oss av spelningen på Nefertiti?
    – En grym collab med 1-899-MULLET.

     

  7. Mean Jeans

    Leave a Comment

    Punkrockslynglarna i Mean Jeans intar Summer Nights at Nefertiti på torsdag. Med Djungeltrumman pratade trion om MP3-filer som borde lukta jägermeister, gitarrsolon lika långa som en vanlig låt, och vad de absolut inte kommer göra på scen. 

    Artister har en tendens att överanalysera saker och ting. Det är inte deras fel. Det ligger i en musikers arbete att ohämmat och girigt söka efter mening längs med själens alla vrår. Så säger konstnärsrollen. Mean Jeans skiter förmodligen i konstnärsrollen mer än vad de skiter i något annat – och de skiter i allt. Det amerikanska bandets musik bygger inte på någon kod, rymmer inga väldiga hemligheter. Medlemmarna Billy Jeans, Jeans Wilder och Junior Jeans spelar bara rock snabb som en förbannad demonhäst, skriver låtar om pizza och öl, och träffar varenda fördom om Grabbar som finns utan att beklaga sig. Ibland är saker så enkla.

    Som en liten nätt inledning: Vad bör vi förvänta oss av er spelning på torsdag?
    Jeans Wilder: Att bandet kommer vara åtminstone dubbelt så fulla som alla i publiken.

    Så, hur började allt?
    Billy Jeans: Jeans Wilder och jag jobbade med att köra ut pizza samtidigt som vi bodde I våra föräldrars källare. Vi brukade bli fulla och lyssna på Ramones, Queers, Riverdales, och massa annat, och samtidigt började vi skriva egen musik nu när vi ändå inte hade något bättre för oss. Den första låt vi gjorde döpte vi till “Party animal”, och sen gick vi bara vidare på det inkörda spåret.

    Hur kom ni fram till namnet Mean Jeans?
    JW:     Vi var ett gäng som drog omkring i vår hemstad och klottrade lite vad som helst på allt vi kom åt. Plötsligt hade vi bara skrivit Mean Jeans över hela stan, och tänkte att vi då lika gärna kunde heta Mean Jeans. Gratis reklam.

    När ni är på turné, blir det ibland trist att lira samma låtar om och om igen?
    BJ:     Varenda musiker du någonsin har älskat har på samma vis kört sina låtar om och om igen. Om det inte är kul att lira din egna musik, ska du nog inte göra det. Vi har också haft turen att spela framför människor som precis som vi älskar att festa, så vi brukar bli fulla innan vi går ut på scen och sen försöker vi bara ha så kul som möjligt tillsammans. Jag har inte tröttnat än på långa vägar.
    JW: Och sen kryddar vi också våra set med lite Cranbarries, Bush, Red Hot Chili Peppers och Spin Doctors.

    Vilken relation har ni till Sverige som land, och Göteborg som stad?
    BJ: Första gången vi spelade i Europa var vi faktiskt i Stockholm, för att spela på en festival som hette ”Whole Lotta Midsommar” Det var typ fyra nätter i rad på en båt och solen gick aldrig upp. Vi hade det fantastiskt. I Göteborg har vi aldrig varit tidigare men kan ju säga såhär: jag har Whole Lotta Love för Sverige.

    Vad är er åsikt om gitarrsolon? Människor tenderar att tycka väldigt illa om sånt dessa dagar.
    BJ:     Håll dem korta och blixtsnabba så kommer du aldrig att misslyckas. Jag älskar gitarrsolon som ligger på tio sekunder eller mindre, kanske är det för att jag personligen inte kan spela gitarrsolon som är längre än just tio sekunder.
    JW: Ah, fast jag gillar långa gitarrsolon. Jag hade inte haft ett skit emot en hel låt byggd på bara ett långt, galet, ylande gitarrsolo.

    Om ni skulle nämna något inom musikindustrin idag som behöver förändras, vad skulle det vara?
    BJ:     Jag vill att våra MP3-filer ska lukta jägermeister.

    ”Three punkrock goofballs”, är det inte frustrerande att varje gång ni figurerar i media är det typ så ni blir beskrivna?
    BJ:     Nej.
    JW: Det är vad jag brukar kalla en ”spot-on description”.

    Får ni ta nån skit för att ni är ett band byggt på tre killar som gillar gitarrer?
    BJ: Jag skulle vilja påstå att vi varken bryr oss om eller kräver någon respekt av samhället i stort, men jag kan heller inte säga att vi får ta någon egentlig skit för att vi spelar gitarrbaserad musik. Powerchords äger!

    Vad kommer ni absolut göra på scen på torsdag, och vad kommer ni absolut inte göra?
    BJ: Vi kommer absolut dra åtskilliga ”jägerbombers” på scen, och vi kommer definitivt inte att spela någonting intrikat och svårt på våra instrument.

     

  8. Agent Blå

    Leave a Comment

    Pop-Göteborg glittrar till lite varstans nuförtiden, och en av stjärnorna på himlen heter Agent blå. Debutalbum utlovas inom en snar framtid, och nästa vecka gästar de WWDIS Summer Nights på Nef! Vi ställde några frågor till bandets Emelie Alatalo.

    Hej Agent blå! Hur är läget?
    – Hej! Det rullar på.

    Vem är det som reppar bandet idag?
    – Det är Emelie som står för skrivandet idag. Ni kan kalla mig MLI.

    Hur och varför började ni göra musik ihop?
    – Jag, Lucas och Felix kände att vi behövde någonting att lägga tid på och musik verkade vettigast. Det lät ju dessutom bra. Sen raggade vi upp Josefine som knappt hade spelat bas tidigare och hon spelade upp en rep-demo för Arvid som undrade ifall vi saknade något instrument. Så började han spela trummor på första repet.

    ”Ibland kan vi helt enkelt bara råka skriva ihop en låt.”

    Vem gör vad när ni skriver en låt?
    – Oftast kommer Felix med en gitarrslinga eller skelettet till en låt och så hakar resten på. Eftersom alla har utvecklats enormt inom sina instrument sedan vi började så är det mycket enklare att skriva låtar nu för tiden. Ibland kan vi helt enkelt bara råka skriva ihop en låt. Vi improviserar fram någonting och så ser man hur allas ögon tänds i ett riktigt eureka-moment.

    Låter härligt! Två singlar har ni släppt hittills, Strand och Frustrerad – när kommer debutalbumet?
    – Vi jobbar för fullt med det just nu och det kommer se ljuset inom en väldigt snar framtid.

    ”Genre: Deathpop” står det på er Facebook-sida, vilket leder tankarna till Göteborgsbandet Makthaverskan … är de en inspirationskälla?
    – Det är absolut en inspirationskälla och har varit det sedan starten, men vi började egentligen inte själva kalla oss för dödspop. Det var Alice Botéus som först skrev ”vi <3 dödspop” på ett juryutlåtande under Musik Direkt. Vi tyckte det lät ballt och hakade på.

    ”Göteborg är bra på att hålla sina musikkompisar om ryggen”

    Hur mår Göteborgs popscen?
    – Över lag tror jag den mår helt okej. Det finns många grymma lokala band och flera bra plattformar att nå ut med sin musik på. Jag har även en känsla av att Göteborg är bra på att hålla sina musikkompisar om ryggen. Så länge man inte blir arrogant av sin hybris så är det en go sammanhållning och stöttning.

    Nästa vecka spelar ni på WWDIS Summer Nights, vad har ni mer för planer i sommar? Och i livet?
    – Vi spelar på lite trevliga festivaler runt om i Sverige och så lär vi väl viga de regniga dagarna åt att grotta ner oss i studion. När det gäller livet så lär vi väl hänga ihop tills vi tröttnar på varandra.

    Tack för intervjun, och lycka till med allt!
    – Tack själv!

    Agent blå består av medlemmarna Lucas Gustavsson, Emelie Alatalo, Felix Skörvald, Josefine Täck och Arvid Christensen. Den 14 juli spelar de på WWDIS Summer Nights på Nefertiti.

  9. Paper

    Leave a Comment

    I helgen spelar Paper på Roskilde-festivalen, och veckan därpå är det Göteborgs och Nefertitis tur! Vi ställde några frågor till gitarristen Peter Backebo.

    Hej Peter! Hur är läget?
    – Jodå, det är ok.

    När vi frågade ut er sist hade ni precis släppt nytt album, vad har hänt sen dess?
    – Vi har spelat några gånger. Vi har börjat på en ny låt men det rann ut i sanden. Calle köpte en sampler av mig. Tobbe har köpt lite skivor. Jag har försökt bli av med en jordloop.

    Ni ska spela på Roskilde i helgen, kul! Hur laddar ni upp för det?
    – Vi kommer dit en dag innan, så försöker sova så mycket det går. Om jag inte måste leta jordloop förstås.

    Haha okej! Vilket är Papers kraftdjur?
    – Gasell. Vilket är ditt?

    Hmm kanske sköldpadda, eller haj … något i havet iallafall! Nästa vecka är det Göteborgs tur att lyssna på er – vad kan vi förvänta oss?
    – Det blir nog det gamla vanliga. Vi har ordnat visuals. Men det kanske vi hade sist vi var i Gbg också.

    Vad förväntar ni er av stan, då?
    – Kanske hitta pengar på gatan?

    Haha, ska hålla tummarna för er! Vilken är den bästa sommarlåten?
    – Summertime med DJ Jazzy Jeff & the Fresh Prince.

    Vad har ni mer för planer framöver?
    – Lite flera spelningar och så vore det ju bra om vi gjorde klart den där låten.

    Paper gästar klubben WWDIS Summer Nights på Nefertiti den 7 juli.

  10. Vad händer på Nef?

    Leave a Comment

    I måndags var jag, precis som GP:s reporter Jan Andersson, på Jazzföreningen Nefertitis årsmöte. Men till skillnad från Andersson såg jag ingen strid mellan ”jazzmän” och ”klubbkids”. Jag såg diskriminering, personliga påhopp, och en styrelse som saknade såväl grundläggande kunskap om mötesordning, som omsorg om den egna verksamheten.

    Jag har inte varit med sedan Nefertitis födelse för snart 40 år sedan, jag har inte suttit och druckit mellanöl med de numera grånade herrarna i jeansjacka och skägg då det begav sig. Däremot har jag en hyfsad erfarenhet av Göteborgs klubb- och musikliv – i form av flitig besökare, kritisk bevakare och engagerad arrangör. Och det har inte undgått någon med ens en marginell insikt i stans uteliv att ”Nef” under det senaste året synts och hörts mer än på länge. Nefertiti har blivit ett ställe där det händer saker, dit det kommer intressanta liveakter och dj:s, som investerat i lokaler och scenteknik, där stämningen är god och dansgolvet kokande – ett ställe man vill hänga på, helt enkelt.

    Och tvärtemot vad Andersson framhåller i sin krönika, har jag svårt att se att denna utveckling inom nattklubbsverksamheten skulle bero på vad han kallar ett utnyttjande av ”Nefertitis goda namn”. Jag skulle snarare säga att fredagssatsningen Nefertiti Dance Friday gått bra trots namnet, och varit den faktor som stärkt Nefertitis varumärke bland såväl nya som befintliga besökare.

    Vad är då problemet? Finns det, som några av medlemmarna spridit rykten om, en grupp som vill lägga ner alla jazzkonserter? För att istället satsa på ”dansklubbar, dj:s och drinkar”? Är det här en fight mellan jazz och hiphop? Svaret är nej. Ingen jag pratat med vill att jazzen ska bort från Nefertiti. Många av oss som går på nattklubb går även på jazzkonsert, helt enkelt för att vi gillar musik. Däremot blev det plågsamt tydligt när föreningens årsredovisning presenterades att jazzkonserterna inte bär sig ekonomiskt, utan behöver stöd från såväl kommunen som nattklubbsverksamheten.

    Nefertitis problem, som jag ser det, ligger hos styrelsen. Jag har själv inte någon överväldigande föreningserfarenhet, men så lite kunskap om mötesordning som jag såg i måndags har jag aldrig upplevt tidigare. Föreningens ordförande tilläts komma med personliga påhopp och anklagelser, utan att de utpekade fick chans att svara på dessa. Då var det istället ”dags att dra streck i protokollet”. När det blev dags att rösta om ny styrelse visste mötesordföranden inte hur detta skulle gå till, utan fick ta hjälp av en medlem som förklarade begreppet ”sluten votering”. Man kan bara hoppas att den nya styrelsen har lite bättre kunskaper inom området.

    En viktig fråga som togs upp redan i maratonmötets inledning var den mångfalds- och jämställdhetsplan som utarbetats efter förra årsmötet, men som ännu inte omsatts i praktiken. Med tanke på denna plan, som ska ligga till grund för föreningens arbete, tycker jag det är anmärkningsvärt att valberedningen inte nominerat en enda rasifierad person till den nya styrelsen. Hur rimmar det med målen om ökad mångfald? Är pratet om mångfald kanske bara en välpolerad yta, som visas upp för att inte förlora kulturbidragen? Har vi fortfarande inte lämnat en tid då artister som Louis Armstrong och Sammy Davis Jr enbart fick ta plats på jazzklubbarnas scener, och släpptes in genom bakdörren?

    Min slutsats blir att de här två parterna faktiskt inte behöver varandra för att överleva. Jazzföreningen behöver nattklubbsverksamheten, speciellt när bidragen sinar i takt med ett otillräckligt jämställdhets- och mångfaldsarbete. Men de som Jan Andersson kallar ”klubbkids” (många av dem runt 30, precis som jag) hittar snart ett nytt ställe att frodas på. Att vända förlust till vinst, locka populära liveakter och besökare som trivs är nämligen en eftertraktad kompetens. I alla fall utanför Nefertitis källare.