Har du levt under en sten de senaste tjugo åren? Då har du nog inte hört talas om Broder Daniel. Men när ett par amerikaner får för sig att göra en crowdfundad dokumentär om bandet får man nog säga att de har slagit igenom på bred front (om än i efterhand).
”Blurred by decades of public controversy and media hype, an underground music community in Sweden attempts to unravel the legend of local rock band Broder Daniel through first-hand accounts of fans, artists, friends, and the elusive man at the center of the phenomenon, Henrik Berggren. As the community’s own version of events begins to diverge from the public story, the line between fact and legend becomes increasingly unreliable.” Säger den amerikanska duon bakom dokumentären i sin Kickstarter-kampanj.
Filmskaparna heter Amelia Trask och Sasha Hecht, båda har arbetat i den amerikanska musikbranschen på olika sätt. Hecht är skribent och medskapare av Vice-sajten Noisey, och Trask arbetar som musikpublicist. Filmen är döpt till I’ll Be Gone och i skrivande stund har kampanjen fått in strax under 30 000 kronor av de 450 000 som efterfrågas, men det är å andra sidan 17 dagar kvar att skramla på.
Idag släpper Henrik Berggren soloalbumet Wolf’s Heart. Djungeltrummans Frida Dam Bergstedt har lyssnat på skivan alla väntat på, men som ingen riktigt vågat hoppas på.
14 år och otaliga högskolepoäng senare ger Henrik Berggren oss, äntligen, nytt material. Jag antar att han inte vill att hans soloprojekt i all oändlighet ska jämföras med Broder Daniel men tyvärr är det omöjligt att låta bli. Wolf’s Heart låter som Broder Daniel. Wolf’s Heart låter som Henrik Berggren. Och det är klart att det inte kan vara på något annat sätt.
Det finns ingen annan svensk musiker som låter som Henrik Berggren. Framförallt inte 2017. Att han gör musik som om det inte gått mer än några veckor sedan Cruel Town släpptes 2003 är både fantastiskt och lite sorgligt. Personligen tycker jag det är mest fantastiskt, det passar en nostalgiker som föredrar gitarrmangel framför den elektroniska riktningen som den svenska popen har tagit. Och det passar i ett Göteborg där Håkan Hellström har blivit mainstream och Jazzhuset har lagt ner.
”Nästan alla låtar på skivan handlar om vilket mörker han har varit i”
Jag tvivlar på att skivan skulle flyga om det var en okänd debutant som stod bakom den. Men med Henrik Berggrens namn på framsidan funkar det. Och jag känner en stor ömhet för att han har lyckats skapa en så pass bra skiva efter så många år av tystnad och, förmodad, ångest. Nästan alla låtar på skivan handlar om vilket mörker han har varit i, hur jobbigt det har varit och hur trött han är på att allt gick fel. En låt, Thirst for Life, skvallrar om att Henrik är ute på andra sidan och redo att lämna mörkret bakom sig. Och det funkar. Rent musikaliskt funkar det – och tänk vilken drömvärld det vore om Henrik Berggren kan skapa musik och samtidigt må bra.
Bäst är fortfarande skivans första singel To my brother, Johnny för att det är en sådan uppenbar hit och låter alldeles lagom mycket som BD. Uppfriskande, om än något malplacerad, är den valsande tivolisången Parties. Den visar på att Berggren faktiskt kan mer än treackordssånger med mycket elgitarr och lagom falsk sång. En annan klar hit är albumets första låt, Hold on to your Dreams. Det är också en låt som BD-publiken hört förut då den spelades på Broder Daniels sista spelning 2008. Det är alltså en BD-låt som nu ges ut under Henrik Berggrens eget namn. Som gammalt skrikande fan på just den konserten måste jag erkänna att jag inte kommer ihåg den, det var ändå nio år sedan nu. Men det är helt klart samma låt som den de under konsertens känsligaste ögonblick dedikerade till Anders Göthberg. Och den är helt klart fortfarande lika bra.
Vad Wolf’s Heart kommer att leda till för Henrik Berggren är omöjligt att förutspå. Han kanske är i begynnelsen av en lång solokarriär, eller så återgår han till universitetsstudierna efter sommarens turné. Oavsett hur det går är han här nu, med ett strålande album i bakfickan, så tills vidare får vi bara njuta så länge vi kan.
Vi har aldrig varit på Way Out West förut så vi vet inte hur långt det är från entrén till stora scenen. Vi springer så snabbt vi kan och det bränner i lungorna när vi äntligen kommer fram och lutar ryggarna mot det svala kravallstaketet. Vi lyckades. Om åtta timmar kommer vi att stå längst fram på Broder Daniels sista spelning någonsin.
Det känns så stort. Vi var ju bara elva år när BD släppte sin senaste skiva och gav sig ut på sin sista turné. Vi har aldrig fått se dem live. Nu är vi 15 och den absolut sista BD-generationen, den vi kallar poppare och andra kallar panda. Och nu ska vi äntligen, äntligen få se Broder Daniel på riktigt.
Augustisolen bränner oss i ansiktet, vi blåser såpbubblor och turas om att gå på toa och köpa mat. Way Out West har varit mindre omtänksamma och placerat Nick Cave & the Bad Seeds som sista band innan BD. Nick Cave klagar från scenen på att publiken längst fram är så tråkig, att de bara står och hänger. Vi bryr oss inte. Nick Cave är en tråkig gubbe och vi väntar på något så otroligt mycket större.
”Det gråter i hela kroppen på mig, det river och drar”
Till slut händer det. Det har börjat skymma när Broder Daniel äntrar scenen. När Henrik Berggren en bit in i konserten nämner Anders Göthberg brister det för många runt omkring mig och jag önskar att jag var en person som också kunde gråta. För det gråter i hela kroppen på mig, det river och drar, men det kommer inga tårar. Till slut säger Henrik i sin svarta cape och med gitarren på magen:
”Den här låten, det är egentligen en kärlekslåt, men ikväll så handlar den om oss. För det finns ingen tid för oss kvar”
Jag vet att när den sista tonen av No time for us klingar ut är det slut. Broder Daniel är slut. Klockan har slagit midnatt och det har blivit min födelsedag. Jag fyller 16. Om några veckor börjar jag på gymnasiet. Min barndom är slut. Min tid som BD-poppare är slut, för efter den här kvällen finns det ingen mening längre. Min trygghet i popparkulturen är över. Såpbubblorna, de randiga strumpbyxorna och de frekventa besöken i popens huvudstad Göteborg är slut. Allt är slut.
”Jag hoppas att det inte bara är avdankade, nostalgiska före detta BD-poppare som letar fram stjärnorna”
Den där natten dog popparna ut tillsammans med Broder Daniel. Idag hänger nästan inga ungdomar med pandafrisyrer och stjärnor under ögonen på Göteborgs gator. Gemenskapen för de annorlunda som gjorde att alla med svart smink och stjärnor automatiskt blev ens kompisar, ens bundsförvanter, försvann. Imorgon släpper Henrik Berggren den osannolika soloskivan vi alla väntat på så länge. Och jag hoppas att det inte bara är avdankade, nostalgiska före detta BD-poppare som jag själv som letar fram stjärnorna och klistrar tillbaka dem på kinderna. Jag hoppas att nya 15-åringar hittar dit. Hittar till gemenskapen i det svarta och svåra som alla 15-åringar känner. Och att de med Henrik Berggren och stjärnorna tar sig igenom tonåren tillsammans.
I april spanar Jonathan Bengtsson sig till en rad nya insikter om samhället vi lever i. Som hur han aldrig tänker på Kapten Röd längre, eller att Göteborg är perfekt för den som vill vara tonåring till 40.
Ung och gammal
Det är på något vis talande att denna stad rymmer plats för två ikoner som är så nationellt usla, verkligen professionellt vedervärdiga, på att växa upp: Henrik Berggren och Hästpojkens Martin Elisson. Intressant nog hyser Gbg också tusentals musikmän som – om vi använder reaktionerna på Henkes nya låt som vetenskaplig utgångspunkt – har exakt lika svårt att fly sina ungdomsår. Göteborg erbjuder sedan Schillerska-generationen med BD och Bad Cash verkligen unika möjligheter till avancerat självbedrägeri. Här kan du mentalt leva som om du vore 17 tills du är över 40. Gömma dig under en back med popsjuor på Dirty Records och dö där. Skönt.
”Jag tänker hur som helst aldrig på Kapten Röd längre”
Kaptenen
Länge befarade man att killar i Majorna var Göteborgs främsta hiphop/reggae-representanter. Man vågade nästan inte tänka det. Sa det definitivt inte högt. Men man antog att Kapten Röd, mannen som är lika mån om att framstå som rasifierad som Alice Teodorescu är om att profilera sig som Svarta Madame, kanske var vad vi hade. Den förgrundsfigur vi förtjänade.
Man bet i hushållsrullen av ångest ibland när man satt i köket och huvudet drev tillbaka till då Kaptenen kom in och rappade på Ullevi. Kände hur pappret gav efter i munnen. Och så de senaste åren har hiphop-scenen här blommat ut som en mallig körsbärsbuske (troligare alternativ: jag har fyllt min kunskapslucka). Jag tänker hur som helst aldrig på Kapten Röd längre.
Akta dig! Akta dig för Angered, säger många. Här drar IS-pirater runt i bar underkropp och slår ner poliser med brinnande spikklubbor. Här är det offentliga rummet nedlusat av graffitimotiv där Ayatollah Khomeini kn*llar folkhemsfadern Per Albin Hansson i munnen. Här är affärsverksamheten övertagen av maffian samt ett gäng intelligenta – men elaka! – schimpanser och det enda de säljer är piss. Du får bokstavligt talat inte tag i något annat än piss på burk i Angered. Akta dig!
Jag varit i Angered en hel del den senaste tiden och en återkommande insikt når mig varje gång: mellan de vrålande tidningsrubrikerna råder alltid vardag. I en informationskultur där saker måste ta en extrem skepnad för att över huvud taget kunna beröra oss glömmer man det. Att merparten av människorna som bor här bara kokar spaghetti och överlever, tvättar av ansiktsfärgen på sin unge när de hämtat dem på dagis och svär tyst när det inte riktigt ger med sig.
Månadens hiss
Anna Book dansade varken på borden eller strippade på schlagerfestivalens efterfest detta året, till skillnad från i fjol, vilket måste betyda att hon sparar rutinen till Eurovision? Längtar!
Månadens diss
Varför är det OK att sitta på en bänk och kasta bröd till fåglar, men inte OK att sitta på en bänk och kasta baguetter (tunga) på människor? Tänk på det. Nu när våren kommer, och Slottsskogen snart förvandlats till en enda stor blinksmiley, menar jag att detta är någonting ni ska tänka på.
Förra veckan kunde skivbolaget Woah Dad! avslöja att Göteborgssonen Henrik Berggren är tillbaka efter flera års tystnad. Men inte nog med det, idag kom nyheten att han släpper album i vår och ger sig ut på turné.
Det har gått nio år sedan Broder Daniel tog farväl på Way Out West och hela 14 år sedan sista albumet, Cruel Town, släpptes. Men efter flera års tystnad är alltså Broder Daniels forne frontfigur Henrik Berggren tillbaka. I torsdags släpptes hans första singel To My Brother, Johnny helt utan förvarning, och redan den 5 maj beräknas albumet Wolf’s Heart finnas i skivbutiker och på streamingtjänster. Den 24 maj är det urpremiär för sommarens turné, som till alla göteborgares förtret går av stapeln i Stockholm. Den 21 juli spelar Henrik Berggren på Liseberg.
Henrik Berggren sommarturné: 24 maj Gröna Lund, Stockholm 1 juli Bråvalla, Norrköping 7 juli Peace & Love, Borlänge 21 juli Liseberg, Göteborg 29 juli Storsjöyran, Östersund 17 augusti Malmöfestivalen, Malmö
Efter många års tystnad släpper nu Henrik Berggren, känd som sångare i Broder Daniel, nya singeln To My Brother Johnny.
Ryktet om Henrik Berggrens solodebut har virvlat omkring länge nu. Så länge att många trodde det nog skulle förbli just det, ett rykte och inget mer. Men så idag kom den – singeln To My Brother, Johnny – som släpps på Woah Dad!, skivbolaget som numera även har BD-kollegan Håkan Hellström i sin katalog.
I pressmeddelandet berättar Henrik Berggren att texten är riktad till honom själv, med en undran om varför han blev så uppgiven och självförstörande.
– Jag tilltalar någon som alltid känt mig (Johnny), innan jag blev rockstjärna och ”utsvävande”. Och jag frågar honom med förvåning, utan att förvänta mig ett svar, ”Hur kunde det bli så här konstigt med mig?”
The Sun Days är indiepoparna som tagit världen med storm. Nästa pophopp från Göteborg sägs det. Kul säger vi! På fredag spelar bandet på Pustervik och vi ville såklart kolla läget inför denna efterlängtade hemmaspelning.
Hej! Vilka är ni? – The Sun Days!
Och vem eller vilka har jag äran att prata med just nu? – Joe.. som vanligt. De andra är på jobbet eller i skolan.
Ni har bara funnits i tre år och släppt ett album men var jag än tittar ser jag bara lovord och löften om att ni är nästa stora grej. Hur hände detta?! – Vi släppte en singel i USA i typ mars och så började den gå på radio där. Sen var det många musikbloggar och ganska stora band som skrev på nätet att vi var bra. Det hände massor på samma gång så det är svårt att sammanfatta. Mycket är tack vare att vi har bytt skivbolag. Men vi har ändå vårt gamla skivbolag att tacka för att vi fick möjligheten att jobba med det amerikanska skivbolaget som vi ligger på nu. Sen har vi en ny manager som gör ett helt fantastiskt jobb. Till slut handlar det väl ändå dock om musiken och att det finns folk som tycker om den. Det är lätt att fastna i pretentiösa och onödiga diskussioner om vem som har flest streams eller störst hype. Det är ingenting en bryr sig om när en står där på scenen och spelar för folk som älskar musiken.
”Varför dissa att man blir jämförd med Broder Daniel?”
Tidigare hade ni en annan sångare, eller hur? Var tog hon vägen? – Elsa uttryckte för ganska länge sedan att hon ville gå vidare och göra annat. Hon har ju bland annat jobbat som modell under tiden som bandet har varit aktivt. Det var ett ömsesidigt beslut.
Sångare är ju ofta ganska framträdande i ett band, för att inte tala om att de ofta skiljer sig mycket åt. Hur gick det att byta och vem hittade ni istället? – Ja, det var en av anledningarna till att det tog så lång tid att byta. Det går inte att ersätta en helt grym sångerska med en annan som inte är minst lika bra. Vår nya sångerska heter Lea Rambell. Jag kände henne sedan innan och visste att hon var jätteduktig, men hon var också sjutton år gammal. Vi var lite rädda att det skulle bli problem med att åka på turné och få spela på olika ställen och så. Men sen fyllde hon arton och ganska snart efter det bad vi henne komma och testa att repa med oss. Jag blev helt blown away, faktiskt. Hon satte allt rakt av. Jag försökte få tag i henne nu så att hon kunde vara med och svara på detta men hon kanske ligger och sover. Hon är iallafall fullständigt fantastiskt både som sångerska och som person och vi är jätteglada och tacksamma för att hon vill vara med i bandet.
Nu ringde hon upp mig!
Lea: – Jag hade lyssnat länge på Sun Days innan. Så när frågan kom så sa jag ja direkt. Sen blev det som det blev, typ.
Ni har vid flera tillfällen blivit jämförda med Göteborgslegenderna Broder Daniel. Hur känns det? Joe: – Det känns jättekul så klart. Broder Daniel är mer än legender. De representerar någonting som i stort sett inte finns överhuvudtaget längre i Göteborgs popscen eller överhuvudtaget i Sverige. Det finns något väldigt genuint och poetiskt i både historian och musiken. Rent musikaliskt så handlar kanske jämförelsen om lekfullheten som hördes under deras tidiga år. Hursomhelst så är det bara positivt om du frågar oss.
Lea: – Varför skulle man dissa att bli jämförd med Broder Daniel?
”Vi hänger inte på Jazzhuset i alla fall”
På fredag spelar ni på Pustervik! Vad kan vi förvänta oss av spelningen? Joe: – Ingenting.
Vad har ni för planer inför framtiden? Joe: – Vi skall spela in ny musik ihop med en producent som vi har väldigt stor respekt för. Det lär bli hur gött som helst. Sen skall vi väl åka ut på turné igen. Efter att vi var i England i två veckor känns det som att det är det enda vi vill göra.
Lea: – Målet är väl typ att komma härifrån.
Var i Göteborg hittar man er när ni inte är på Pustervik och lirar? Joe: – Inte på Jazzhuset i alla fall. Vi hänger mycket hemma hos varandra. På vardagar är Vasastan ganska gött för då kan en vara ifred. Eller ja, om en springer på någon så är det oftast en kompis. Tredje lång är också bra. Kafé Magasinet, till exempel. Det är definitivt ett ställe att undvika om en inte tycker om oss.
Den här webbplatsen använder kakor för att göra din upplevelse så bra och kul som möligt. Läs merOk
