Tag Archive: 12 MC:s

1. 12 MC:s – Peshi

   30 december, 2014 17:30 Leave a Comment

   Hon har varit med och sett en landets hiphopscen växa fram från början och varit en del av viktiga strömningar runt om i Sverige. Med ett fåtal låtar till allmän beskådan har hon ändå status som en av pionjärerna inom svensk hiphop, därför blir Peshi vår tolfte och sista MC, hon som avslutar sagan om 2014.

   Vågorna rullar in mot en strand i Iran, det är sjuttiotal, levande musik och jubel beblandar sig med ljudet från havet. Det är en musikfestival som pågår, arrangerad av en ung man som tagit för vana att göra så att saker händer i staden, stora fester på stränderna för stadens studenter. Denne man ska några år senare flytta med sin familj, till Norrköping i Sverige, där de börjar om på nytt. Han är textförfattare och musiker och tillsammans med några vänner, även de nyinflyttade i Sverige, bildar han en av de första persiska grupperna som spelar livemusik i Sverige. Med sig på spelningarna har han sin dotter.
   – När jag var 6-7 år, då åkte jag på turné liksom. De spelade på persiska fester runt om i landet och även fast det var en hobbygrej var det hans passion. Så det har såklart reflekterats i mig, jag har alltid haft det stödet, för de såg ju vilken passion jag hade. De har aldrig sagt att jag måste plugga till läkare eller tandläkare och dadadada utan de har alltid stöttat. Jag har alltid, sen jag var jätteliten varit intresserad av musik, det är så klichè, men så är det verkligen.

   Sommaren 1991 kommer Peshis kusin på besök från New York för en längre vistelse. De är jämngamla och hon har med sig något som ska komma att bestämma riktingen Peshis liv. Ett kasettband, fyllt med hiphoplåtar som ännu inte letat sig till Skandinavien, Peshi förälskar sig i musikstilen, känslan och attityden.
   – Det här var det enda vi lyssnade på den sommaren, 91, jag blev helt kär och ba, ”snälla får jag ha kvar det när du åker?” och självklart fick jag ha kvar det. Jag vet inte vad det var. Hiphop hade något så här … apeeling for me, sen något år senare kom jag på, okeeeej … allt dom säger rimmar, jag hade redan börjat skriva dikter där jag försökte rimma och sen ba, det här är egentligen det jag gör, men över musik.

   Under Peshis tidiga tonår spirar hiphopintresset bland Norrköpings unga och ett antal individer utmärker sig genom att administrera stadens begynnande hiphopscen. Det bildas en organisation vid namn B Boy-unit som ligger bakom några av de förta hiphopjamzen i Sverige.
   – Jag har varit ganska blessed, för hiphop var verkligen stort i Norrköping och jag kommer ihåg att folk brukade vallfärda från olika delar av landet och komma till oss på de här jamzen. Det var breakdance, graffiti och så vidare, det var verkligen de fyra elementen under ett tak.

   När Peshi är 13 år inleder hon själv på allvar den bana som blivit en så påtaglig del av hennes liv. Hon börjar umgås med stans breakare. De är några år äldre och tar Peshi under sina vingar då de ser ett genuint intresse. Vissa i konstellationen skriver även raps och Peshi ansluter. En grupp växer fram, ett crew som får heta Supa Action Figures, de åker runt i Sverige och tävlar på olika raptävlingar.
   – När jag var 14 år gick jag in i studion för första gången och jag har spelat in sedan dess, 96-97, så det är några år nu, men hela den delen att jag blev kär i musiken … i don´t know, hela processen den har bara varit jävligt naturlig. Jag hade turen att växa upp i ett hiphopmecka och fick ta del av, du vet, gulderan av svensk hiphop som jag känner. Det har utvecklats och det är skitfett att det finns olika genrer inom svensk hiphop, det var inte så när jag växte upp. Jag blev bara kär i kulturen och livsstilen och sedan har det hängt med. Jag identifierar mig så sjukt mycket med den kulturen och det är väl den jag lever.

   I samma veva flyttar familjen till Göteborg och Peshi börjar studera på basketgymnasiet i Mölndal, rappen är nu mer än ett intresse och flängandet på tävlingarna har gjort att hon fått upp sitt namn. Till och med ett av tidens hippaste skivbolag har ögonen på den unge talangen och då Peshi går i andra ring skriver hon kontrakt med bolaget Streetzone. Hon är 17 år och börjar pendla fram och tillbaka till Stockholm för att se efter sin karriär. Streetzone har hand om de flesta av de mest aktiva rapparna vid den tiden, Sam-E, Organismen, Heli för att nämna några. Peshi går in i musiken med förnyad glöd.

   I staden dit hon kommit finns nya eldsjälar. I början av 2000-talet blir Hot Boys stora, Puffy slår igenom … hiphop separeras än mer påtagligt än tidigare i en smutsigare hiphop för de initierade och en en mer melodiös och lättillgänglig för den stora massan. Undergroundrappen från New Yorks bakgator får ett hem i norden och det blir klubben Fat Milk, som ska komma att bli en riksangelägenhet.
   – Det var den fetaste hiphopklubben i Sverige någonsin, hands down. De hade alla grupper från USA och det var breakdancebattles på dansgolvet, det var sååå hiphop. Göteborg var en fet stad att komma till. Det var många grupper som gjorde musik också. Vi hade BlaO , Four Sources. Vad hette Rusty James grupp nu igen? Hmm … det var massa grupper, Mobbade Barn började något år senare, Formula One, det var en bra scen här i början av 2000, mycket på grund av Fat Milk.

   Ett första vinylsläpp planeras för Streetzone, men när albumet är klart känner Peshi att hon inte vill släppa ifrån sig sitt verk i andras händer. Hon vill ha full kontroll från start till mål. Så 2005 startar hon sitt skivbolag.
   – Jag hörde Phonetic, det här var 1999 kanske och jag ba, det här är helt sjukt, vilken produktion. Jag kände till Supersci och fick då höra att Supersci killarna producerade under namnet Flyphonic och att de producerat Phonetic-skivan. Så jag kontaktade dem och ba, vi måste jobba tillsammans och de ville vara med. Jag åkte upp till Sundsvall och spelade in, pendlade liksom. Hela plattan är inspelad i Sundsvall och hela plattan är Flyphonic-producerad.

   Hon kallar skivan The work of art and the art of work och första singeln går rakt in på Nordic top 5 på M-tv. Hon öppnar för John Legend och blir P3 Guld-nominerad, får toppbetyg i alla tidningar, karriären tar fart på allvar.
   – Men då var jag bara helt död på inspiration, så jag började jobba med film istället och gjorde två dokumentärfilmer om kreativa barn. Så that´s what i been doing. Jag ba, det kommer ta ett halvår , jag höll på med det där i tre, fyra år och släppte någon låt sporadiskt då och då, för det tycker jag är det roligaste sättet. Jag har mängder av musik färdig, jag har till och med en video klar på en låt som är så freekin fet. Den är proddad av en spansk producent som har jobbat med mycket akter från USA och så där. Den är mellow men feelgood på samma gång.

   Varför har du släppt så lite material trots en så lång karriär?
   – Inte för att låta som en fuckin diva eller någonting, men jag vet att om jag velat köra järnet och vara kontinuerlig, så hade jag tagit över gamet för länge sen. Jag är ganska egen med det jag gör, jag reppar inget crew, jag gör allt själv, jag regisserar mina videos själv, jag producerar, asså det här är vad jag gör, ingen kan infrågasätta mig. I do this, this is what i do bitch, närå, men du vet … Jag är ganska självsäker när det kommer till musik, men på slutet av dagen så gör jag det för mig själv och det är nog därför min katalog ser ut som den gör. Det känns som det jag gör är art, det är konst, jag har svårt att släppa ifrån mig musiken.

   Hur brukar den kreativa processen se ut?
   – Som det brukar se ut inspireras jag mycket av den musiken jag skriver till, jag sätter på ett beat och tänker, vad säger det här beatet till mig? Vad känner jag? Vad förmedlar den här musiken för känsla till mig. Sen komponerar jag flowet till musiken, så flowet kommer innan texten kommer och flowet är sjukt viktigt för mig. Det är nästan A och O, så det är bara freestyle först, så ba: ”aaa det här är ett bra flow”, och så kommer texten ur det. Jag tar en dikatafon eller telefon och freestylar flows och refränger och sen gör jag massa olika versioner och ändrar hur mycket som helst i texten efter hand.

   Efter debutskivan spenderar hon mycket tid i Frankrike och samarbetar med olika europeiska artister, 2012 kommer singeln Gone med tillhörande video. Under 2013 ger Peshi ut två verser på svenska som visar att hon är en av de bästa även på detta språk. Det är låten Aavisst som görs tillsammans med Organismen och Öris, samt på Fåden som egentligen bara kan ses i trailern till en video.
   – Jag började skriva på svenska mest för att jag inte gjort det förut och jag behövde en utmaning. Och det var på riktigt en utmaning för det har varit lite som att börja om från början. Sen jag var 13 år har jag rappat på engelska och de enda gångerna jag har skrivit på svenska har varit när jag gästade på Organismens grejer, så det har varit kul att sätta sig in i vokabuläret och strukturerna i ett nytt språk. Jag hade en tanke om att göra en EP på svenska. Men sen fick jag höra att alla skulle släppa en EP på svenska så då ba, det tänker jag inte alls göra, jag tror jag ska släppa det som en 7:a istället.

   Är du hellre skicklig än framgångsrik?
   – Ja, any day, any fuckin day, ja! Jag vill kunna stå för vad jag gör, i samma veva som jag signade med Streetzone, som var ett indipendet hiphopbolag i Sverige, var det ett stort bolag som kontaktade mig. De försökte redan då manipulera mig till att bli någon jävla produkt och jag var ung då, men jag sa fuck det här, ni kan inte göra om mig. Så då signade jag med Streetzone för att ha artistisk frihet. Det att bli stor och känd och göra skitmusik, det skulle inte hända, aldrig i mitt fuckin liv. Det går tillbaka till att jag ser det jag gör som konst. Jag är mer den där konstnärliga rapparen och jag är superperfektionist så det ska ändras och fixas, jag lägger ner så mycket i min musik att jag är rätt picky med vad jag släpper och när jag släpper och så där. Men jag är framförallt en MC och en MC rappar, men har konsten i åtanke och respekterar konstformen, förstår sig på rimstrukturer och förstår sig på det teoretiska, asså, för mig är det en MC.

2. 12 MC:s – Dirty Jens

   30 november, 2014 17:26 Leave a Comment

   Efter en livstid i hiphopens tjänst med utforskande av dess alla uttrycksformer, så landade han slutligen i musiken och blev en MC. Ingen rappar om sånt som Dirty Jens rappar om och med sättet han levererar sina tankar betraktas han med all rätt som en av vår tids stora ekvilibrister på micken.

   – Ända sedan jag började rappa har det varit mycket freestyle, jag freestylar en hel del , jag har aldrig varit en battlerapper utan jag gillar kärleken, att kunna vara spontan och vara i nuet. Freestyle är väl min grej kan man säga.

   Hur mycket sitter i ryggmärgen och hur mycket sker i stunden då du freestylar?
   – Det är väldigt blandat, men allting handlar om ordförråd. Det är som om en gitarrist drar ett gitarrsolo, han kan bara dra det solot utifrån den kompetensen han har av att spela gitarr liksom. Hur många ackord eller skalor kan den här människan? Det kommer sätta gränsen för hur bra hans gitarrsolo blir. Det är samma med freestyle. Hur stort ordförråd har du? Hur mycket rim har du i bakhuvudet som du kan falla tillbaka på när du håller på att fucka upp? Ju fler rim du kan, desto bättre freestylare blir du, det är så jag ser det. Allting handlar om övning, öva på rim liksom, folk övar ofta på meningar och det är ganska konstigt tänk. Jag tror man ska öva på rim, meningarna, det är den lätta delen, det svåra är att ha de här schyssta rimmen som betyder något om du förstår vad jag menar. Allt beror på humör och känsla, var jag är, vad jag precis gått igenom, det påverkar mycket vad som sker när man greppar micken. Har det varit en skitnice dag och jag hängt med massa vänner så börjar jag säkert freestyla om massa sköna vänner och att solen skiner. Har allt varit piss kanske jag freestylar om att livet är fucked och att det finns orättvisor, så det är mycket var man är i moeden och känslan liksom.

   Vad betyder ordet MC för dig?
   – Ja, det är precis vad det står för, a master of cermonies. Du ska kunna gå upp på scen och bemästra hela cermonin bara med micken och med din röst, allt annat är bara bullshit faktiskt. Kan du inte det då är du ingen MC. Du ska kunna leverera on the spot. Var du än är, baam, kunna greppa micken och ta över hela cermonin, det är vad en MC är för mig. Det är som ute i byarna, byledaren eller byhövdingen, schamanen, förståru? Den som sätter tonen liksom.

   Uppväxten präglas av ett flackande med familjen runt om i Stockholm, men orten han reppar och ser som sitt hem är 128 – Skarpnäck, eller Tegelstaden som det även kallas.
   – Det var helt underbart att växa upp där, sköna människor, sköna karaktärer. Det fanns alltid humor och alla bjöd på sig själva, ställde upp och backade varandra. Det har varit skönt på alla sätt faktiskt, mycket kreativitet där ute också.

   Dirty Jens presenteras för hiphop genom sin syster, låtar som First of da month av Bone Thugs n Harmony, sipprar genom väggarna från rummet intill. Det är tidigt nittiotal och hon har många fler artister att tipsa om. Lillebror gillar musiken och viben och lyssnar mer och mer, efter ett tag är hiphop det enda han lyssnar på. Han är fast …

   Den gruppering han rör sig i under tonåren är kraftigt influerad av hiphop, alla med sina inriktningar och talanger. Dirty Jens huvudfokus ligger i dansen, han startar sin första breakinggrupp och debuterar även på micken. Efter plugget pumpas Yo! M-tv Raps och The Liks show med Trevor Nelson. Dirty Jens suger i sig av allt som visas på musikkanalen eller köper VHS-kassetter med breakdance för att lära sig nya moves.
   – Jag har alltid rappat liksom, sen jag var tretton, men det var inte det jag prioriterade då, utan det var dansen som var prio ett.

   Han ingår i ett kollektiv som kallar sig: You´re Smoked. En konstellation av rappare, graffare och breakare. Hans nuvarande kollega i Sjukstugan, Buju Anton, är också med i denna clique och det är redan då de inleder sitt samarbete. Även MC Habit och en rad framstående graffare härstammar från den där löst sammansatta gruppen från Skarpnäck.
   – Det fanns inga äldre som gjorde något sånt utan vi skapade väldigt mycket för oss själva liksom. Vi träffade massa breakare från andra ställen och åkte runt i Sverige och döda på tävlingar och hängde med graffare och träffade massa folk. Så inspirationen var resten av världen. Man gick till lokalen och tränade och hade ett mål, och det var att bli bra nog för att åka runt och dansa. Eller att stå på en scen och rappa eller DJa … det var inspirationen.

   Det är nyfikenheten på subkulturen och att vara kreativ som är drivkraften, alla i kollektivet när av varandra. Han medverkar i ett par freestylebattles även som rappare, men musikskapandet ligger aldrig i hans fokus, det gör däremot dansen. Dirty Jens blir skickligare och skickligare och är väldigt aktiv, då han skadar sig … Han har även ådragit sig en ryggskada genom amerikansk fotboll och tvingas inse att han inte kommer kunna fortsätta träningen i den utsträckning som krävs för att vara en breakare på toppnivå.
   – Jag kunde inte göra så mycket av det jag brann för. Men jag älskade hiphopen liksom. Så musiken blev ett alternativ, för det var något jag alltid hållit på med men aldrig haft tid att göra. Nu hade jag all tid i världen att göra det. Så då var det ba, let´s go. Det var en naturlig väg som ledde hit .

   I samma veva flyttar Buju Anton till en stuga på Lidingö som snabbt får namnet Sjukstugan och blir knytpunkten för deras gruppering. De lyssnar på beats och kommer upp med idéer och koncept för sin olika låtar.
   – Vi hängde där och skrev massa, det är mycket så vi jobbar, mycket vibe, mycket på känsla och sen blir det vad det blir. Vi umgås och sen kommer sköna idéer utifrån det.

   Arbetet resulterar i Rap på svensk a , en raspig, funkig, soulskiva, med lekfulla, snygga texter. Det ärsamplingsbaserade smutsiga beats, det är distat och skitigt.
   – Vi jobbar mycket på MPC och sampler och idag används det inte alls lika mycket samplemaskiner och grejer. Så det är väl det som skiljer vår musik från mycket annan hiphop som man hör. Det får en annan stil, en annan karaktär, en annan känsla liksom.

   Baba Recordings kontaktar dem just då de ska släppa materialet på egen hand och Sjukstugan bestämmer sig istället för att ingå ett samarbete med skivbolaget. Rap på Svenska släpps i augusti 2012 och singlarna Frånvarande/Närvarande och inte minst Zig Zag feat Skizz, blir oerhört poppis, Sjukstugan bokas runt omkring i landet men vid sidan av spelningarna filas det åter på nytt material.

   Dirty Jens medverkar även på låtar med Syster Sol och PH3, etcetera. I maj 2014 släpps EPn I väntrummet, som en försmak på vad som komma skall, en kort tid senare kommer albumet, Psychoakustik. Denna gång ges skivan ut tillsammans med etiketten On Axis, både i vinyl version och digitalt.

   Hur skulle du beskriva Psychoakustik?
   – Det kommer alltid vara samma grej, vi är Sjukstugan, det är flummig, funkig, psykadelisk hiphop, med massa smuts. Det är samma producenter och samma vibe, men vi utvecklas väl hela tiden åt ett eller annat håll, jag tycker att den skivan är mycket bättre än den förra skivan, första skivan var jävligt bra också, men den här känns mer hel som skiva.

   Bjarne B, Broke n Tipsy och Buju Anton, står bakom produktionen till alla låtarna. Psychoakustik gästas även av Frida Vindlöv och Kristin Amparo på sång och Cleo, Jazzy Julle och O.P på raps. Dessutom lägger Gustav Estjes från Dungen cuts och sctratch.
   – Skivan binds ihop mycket med roliga skits och roliga 60/70-tals-samples från det svenska kulturarvet. Vi bygger ihop det mycket på det sättet, snarare än musiken, det blir den röda tråden mellan låtarna. Om man är hiphopnörd som vi är och har lyssnat på hiphop minst lika länge som vi har gjort, så vet man att många av de gamla skivorna som vi växte upp med, där var det skits, det var storys, det var mycket mer än att leverera hittar och låtar som det är i dag. Vi försöker bara göra det vi uppskattar och leverera samma kärlek som vi fick när vi var små, det är det. Vi försöker bara göra hiphop så som vi kommer ihåg och uppskattar den.

   Hur yttrar sig hihopnörderiet?
   – Nja, det beror på hur man ser det, jag har hållit på med hiphop i stort sett hela livet, det är mitt liv. Det mesta jag gör är hiphop, det blir inte mycket nördigare än så liksom. Jag har DJ:at, jag har graffat, jag har dansat och breakat och rappat och har hållit på med det här sedan jag var tolv år så det är ett tag.

   Vid sidan av musiken jobbar han med en förening vid namn: All min omtanke. I lokalen på Söder pågår dansträning, produktion på MPC eller öppen rapsession. Dirty Jens är där som mentor och bollplank och bistår med den kunskap han förvärvat sig genom åren, delar med sig till nästa generation. De pumpar beats och ungdomar kickar freestyles, de pratar rimstruktur, flow och textförfattande. Hiphop är en ständig faktor i Dirty Jens liv.

   Vad är dina drömmar med musiken?
   – Den enda vägen är upp, hörde jag i en låt av Petter en gång, så ja … den enda vägen är upp. Högre upp än idag i alla fall. Jag vill göra musik och hålla på med hiphop på ett eller annat sätt. Vi kommer åtminstonde göra en skiva till med Sjukstugan och några soloskivor med Dirty Jens och samarbeta med massa artister. Jag kommer vara kvar här där jag är idag, fast bättre.

   Hur ser du på din position inom rap på svenska?
   – Som förare i loket. Det är så jag ser det, jag kör mitt egna race, jag är inte så mycket för att anpassa mig och känslan är att karaktären är stark nog för att folk ska gilla det ändå. Om de inte gillar det så tråkigt. Men då har jag i all fall stått här hela vägen med hakan högt och gjort min grej och då finns det ingen annan att klandra.

3. 12 MC:s – Lilla Namo

   31 oktober, 2014 17:22 Leave a Comment

   Med en osviklig känsla för både catchiga refränger och samhällets baksidor har Lilla Namo blivit en av de stora inom genren. När sommaren 2014 till slut ger efter befinner hon sig i studion och arbetar med de spår som ska komma att bli uppföljaren till succédebuten, nästa kapitel i Lilla Namos musikaliska resa.

   Den första delen av hennes liv spenderas i Akalla, men i slutet på nittiotalet bryter familjen upp och flyttar till andra sidan stan, Söderort. Ungdomarna från alla omkringliggande stadsdelar som Vårberg, Sätra och Bredäng samlas på fritidsgården i Skärholmen, där det även finns en studio och replokaler. Lilla Namo och polarna brukar hänga i den där studion som administreras av eldsjälen Linda. Det blir hennes första kontakt med en sådan miljö. Hon brukar även sjunga med ett rockband och får smak för att uttrycka sig kreativt i musik. De spelar till och med in en låt, som dock aldrig ser dagens ljus. Hon spelar även in en RnB-låt i sin kompis pappas studio, redan då väcks intresset för att verka inom olika genrer. Hennes storasyster lyssnar på hiphop och Lilla Namo snappar upp av influenserna.
   – Hiphop har alltid funnits med, det var väl typ det jag lyssnade på som liten, men även mycket kurdisk musik, klassiskt, blues och såklart massa annat, men det var hiphop som var dominant.

   Allt börjar med 2-Pac, vilken leder henne vidare bland övriga nittiotalsklassiker. Då intresset intensifieras går hon längre tillbaka i hiphophistorien och studerar de som skapade genren. Hon skriver mycket redan i tidig ålder och intresserar sig för spoken word.
   – Jag kan inte komma på en specifik punkt där jag började rappa, vi brukade freestyla mycket på fritiden, bara på skoj. Alla känner alla i Stockholm, så det fanns omkring mig.

   I tonåren börjar hon dock skriva sina första rader och en kväll följer hon med en kompis för att hänga i Marcus Price studio, kvällen mynnar ut i att Lilla Namo spelat in sin första rapvers.
   – Det var bara en vers, det var inte något färdigt format.
   Hon umgås med flera blivande rapstjärnor och figurerar i tidig ålder i klipp på Youtube, till exempel i en tunnelbanevagn som SR Metropol chartrar, med henne finns Stor och Da Costa.

   Men rappen är avlägsen vid den här tiden. Lilla Namo blir 2009 antagen till Kungliga tekniska Högskolan i Stockholm och två år senare väljer hon dessutom att förlägga en termin i London som utbytesstudent vid UCL Bartlett – School of planning, musiken läggs på hyllan tills vidare.

   Varför ville du utbilda dig till stadsplanerare?
   – Jag ville nog ha en utmaning, jag gillar utmaningar, typ. Jag vet att om jag läst något annat som är rent tvärvetenskapligt så hade det inte varit lika utmanande för mig, för jag är lagd åt det hållet. När det gäller skolan så jag ville testa ingenjörsgrejerna och var dessutom redan då intresserad av staden och stadsplanering och hur allt är uppbyggt. Men även mitt intresse för matematik, geometri och algebra fick mig att söka till KTH.

   I London börjar tankarna samlas till vad som ska komma att bli Haffa Guzz. Men upprinnelsen till låten går långt tillbaka i tiden. Då Lilla Namo frekventerar olika klubbar i Stockholm och lär känna den duo som senare ska bilda producentteamet Up To No Good. Några år senare ser de Lilla Namo i ett klipp på nätet och uppmanar henne att komma förbi studion.
   – Min första riktiga låt, det var faktiskt Haffa guzz, som även blev min första singel. Alltid när jag har skrivit tidigare så har det varit utan mål, men där var jag tvungen att skriva klart och då blev det så. Jag hade den där tanken i huvudet, jag ville bara sätta mig in i hur det är från andra hållet, att va snubbe, jag känner mig ofta som en snubbe. Jag trodde verkligen inte att det skulle bli så stort som det blev. Folk gillade väl vad de hörde, det var rätt tidpunkt och allt sånt där. Den låten är ganska lekfull och hyped men samtidigt finns det ju något slags politiskt budskap, det är inte bara någon ignorant, rolig låt. Jag brukar tänka ibland på vad det var … Asså för mig handlar det om att vara sig själv på något sätt och typ inte falla in i det tråkiga … inte vara rädd för det som utvecklar. Jag tänker ändå att jag släppte Haffa guzz för att jag tyckte den var nice, men i efterhand har jag märkt att den stack ut kanske.

   Lilla Namo flyttar hem till Sverige för att fortsätta sina studier, men vid sidan av studierna drar musikkarriären igång på allvar. Hon blir flitigt bokad och medverkar på till exempel Mack Beats skiva samt Petters King. Dessutom släpps hennes andra singel Höj Volymen som även den blir en stor hit. Det börjar bli dags för ett längre projekt och Lilla Namo skrider till verket.

   Hur brukar en låt växa fram?
   – Det är skitolika, oftast kommer jag på en refräng. Jag gillar melodier eller typ catchiga fraser, ibland är det något som fastnar, så jobbar jag utifrån det. Men jag har massa anteckningar på mobilen, som typ de flesta. I duschen kommer jag på mycket grejer, jag vet inte vad det är med duschen, men jag vet att det är så för många … Jag är ganska fixerad vid att det ska låta bra flowmässigt och det är något jag tänker på i efterhand när jag lyssnar … jag gillar att flowa, jag är flowfixerad, ibland lyssnar jag mer på folks flow än folks texter numer. När jag var yngre lyssnade jag mycket på så här conscious rap och lyssnade på vad folk sa, men nu känns det skönare att bara lyssna på det musikaliskt.

   Debutep:n Tuggare Utan Gränser, innehåller förutom de tidigare hitsen en rad nya spår. Där även Lilla Namo som sångerska får ta plats. ReggaeinflueradeBadman blir en stor radiofavorit och titelspåret visar även prov på mer seriösa anspråk.

   Vad menas med Tuggare Utan Gränser?
   – Asså, den leker såklart med Läkare Utan Gränser. Men det handlar också om gränser och gränser kan ju ha olika innebörd. Jag tänker att det kan vara geografiska gränser och gränser i livet, men jag gillar att lämna det fritt så folk får tolka. Det kan vara positivt, det kan vara negativt. Det beror på vem som hör uttrycket eller vilket humör man är på när man hör det.

   Vad är en Tuggare enligt dig?
   – Det är också individuellt, ibland handlar det om att inte göra något och inte ha några obligations, bara vara asså . Det går inte att definiera en tuggare, det kan vara vem som helst. Det spelar ingen roll vad man gör eller vad man har för bakgrund, man bara hänger utan fördomar.

   Under hela året arbetar hon med ny musik. Up To No Good står återigen bakom produktionerna. I mars släpps smakprovet Ny Bil vilken ett par månader senare följs upp med singeln Min, som görs tillsammans med barndomsvännen Blen.

   – Jag gillar samarbeten, det blir alltid bättre när man är fler. Den musik jag gör nu är egentligen en fortsättning på min debut, jag behöver få ur de här låtarna ur systemet. Det är inte bara mina känslor som jag skriver om, det är typ kollektivt. När jag pratar om orten så pratar jag inte bara om mig själv utan det är i ett större sammanhang och samma sak med identitet. Jag är inte jättepersonlig i mina texter men jag känner att jag kommer bli det mer sen, när jag är mer redo.

   Under våren 2014 tar Lilla Namo även examen som civilingenjör och Stadsplanerare. Efter fem års studier i London och hemstaden.
   – Jag hade vetat vad jag ska göra efter sommaren i fem år och så ba, vad ska jag göra nu? Det kändes bra och det kändes läskigt också faktiskt. Jag har svårt att vara kreativ på beställning, det måste få komma som det vill. Ibland skriver jag skitmycket och ibland inte alls, så det har varit skönt att ha andra saker förutom musiken. Asså, jag gillar ju att stå på scen, men jag gillar inte att vara i rampljuset på det sättet, det är inte min grej. Och det här med turné och resa, det passar inte min personlighet riktigt, jag behöver lugn och ro, jag kan inte byta plats för ofta för jag blir stressad då.

   Vad har skolan gjort för ditt musikskapande?
   – Jag har lärt mig mycket om sociala problem som är kopplade till staden, om utarmade nedgångna förorter, vilket inte är ett svenskt problem utan ett europeiskt problem eller till och med ett globalt problem i storstäder … Jag har byggt på mina personliga upplevelser om sociala problem kopplade till staden och fått mycket idéer till min musik genom skolan.

   Vad bör göras åt nedgångna stadsdelar ?
   – Det är svårt att säga för det är knasiga är att stadsplanering alltid påverkas av politiken och vilken regering som sitter. Asså, nu är allting väldigt vinstbaserat, vilket gör att man inte bygger så mycket som man borde, utan väntar ut … Det känns inte som det finns någon allmännytta kvar över huvud taget, det tänket som fanns förr då man byggde, det tänket finns inte kvar, utan nu bygger man för att göra vinst, tyvärr. Det politiska systemet så som det är just nu, har gjort att ansvaret har gått ner i nivå, så bostadsbolagen har ansvar för att rusta upp sitt bestånd, inte staten. De allmännyttiga bostadsbolagen ska dessutom arbeta efter marknadsprinciper, de ska gå i vinst. Det är ytterligare en anledning till att många bostadsbolag inte ens har pengar till att rusta upp och då blir konsekvensen att de säljer ut mycket av beståndet för att ha råd och när man en gång har privatiserat så blir det svårt att köpa tillbaka. Det är typ det dummaste man gjort att vänta med att rusta upp, för nu blir det en jättestor utgift. Det är en medveten strategi dock.

4. 12 MC:s – Lani Mo

   29 september, 2014 17:04 Leave a Comment

   Med enbart ett fåtal egenutgivna mixtapes och singlar, har Lani Mo jobbat sig till en en plats i publikens hjärtan. Hösten 2014 har han skivbolaget Stadsbild/Warner i ryggen, ambitionerna är höga, men sprungen ur platser som Rymdtorget och Komettorget faller det sig naturligt att sikta mot stjärnorna.

   – Jag har alltid klarat mig ensam … Min inspiration är min bror, han valde kanske fel vägar men han klarade sig alltid på något sätt. Han är en stor inspration. Och min farsa, som stack från kriget, min farfar blev dödad och pappa stod upp och kämpade för familjen och mättade sju magar. Så det lägger stor press på mig. Då de har gjort allt det där måste jag också komma med någonting, hänger du med? Jag kan inte springa runt på torget och tro att jag ska göra snabba pengar som kommer att försvinna om några dagar. Jag måste ha ett längre mål, jag vill tjäna miljonerna på rätt sätt.

   Bergsjön är alltid närvarande då Lani Mo påtalas. Han flyttar dit 1999. Familjen som några år tidigare lämnat sitt liv i Kosovo, finner ett nytt hem, vid spårvagnens ändstation, nordvästra Göteborg.

   – Det har varit perfekt här, det är här majoriteten av min inspiration kommer ifrån. Vi är gula, röda, svarta, det spelar ingen roll hur du ser ut, men vi sitter tillsammans och äter en måltid ihop. För vi förstår varandra liksom. Det är så mycket olika kulturer på samma plats och jag känner att det är det riktiga Sverige som man möter här. Vi som växt upp här vet att det inte är som det sägs. Det jag ser i fönstret är barn som springer runt, spelar fotboll och är glada, folk som grillar. Men jag ser även kriminalitet, jag ser folk som pundar, man ser mycket här. Såklart är det mycket negativa grejer som hänt också, som har gjort en till den man är idag, men jag hade inte velat växa upp någon annanstans. Och skulle jag göra om livet skulle jag inte välja någon annan plats än just Bergsjön.

   Lani Mo börjar rappa i tidig ålder, det är 2-pacs och Snoops låtar som han snappar upp från de äldre syskonens skivsamlingar. Redan i 8-9 årsåldern övar Lani Mo och en vän in 2 of Amerikaz most wantedoch blir utkörda från lektionerna gång på gång, de kan bara inte sluta rappa. Han hörs och är störig, men lärarna ser ändå talangen och uppmanar honom att fortsätta med musik.

   ”Jag visste inte hur man pushade musik riktigt, men jag var tvungen att lära mig”

   I den kuperade terrängen kring Komettorget i Bergsjön, finns en låg byggnad insprängd bland gårdarna. Där husserar fritidsgården som spelat en avgörande roll för artisten Lani Mos utveckling. Under högstadiet kommer det in en ny fritidsledare som styr upp studioverksamheten på fritidsgården, det är Alibi från Medina. De finner snabbt varandra och Lani Mo får chansen att göra musik med den redan då etablerade producenten. Efterhand blir studiosessionerna allt längre och allt mer frekventa. Arbetet utmynnar i Lani Mos debutmixtape, Projektet. Musiken skapas av Alibi och mixas av dennes stadiga kollega, Sam-E. Musiken är mest ett kul tidsfördriv, något att visa polarna, men en kväll lägger Lani Mo ändå ut låtarna på nätet och startar en facebooksida, då han vaknar dagen efter har han 1000 likes.

   – Jag ba, vafan är det här för något? Det blev så där lite över en natt faktiskt. I samma veva sa Alibi att, nu får du pusha det här ensam , ”jag producerade ditt mixtape, nu får du klara det här.” Och jag tror det var det som blev mitt genombrott . Alibi var som en storebror. Vi satt och pratade om problem eller grillade eller whatever. Men jag blev för bekväm med att vara med honom hela tiden, så han tog steget bort lite grann och jag fick klara mig själv och pusha. Och jag hade ju inte släppt något, så jag visste inte hur man pushade musik riktigt. Men jag var tvungen att lära mig.

   Lani Mo jobbar hårt och märker att mixtapet börjar ta fart, tillsammans med sina bästa vänner formerar han ett lag kring den här inkomstkällan som plötsligt dyker upp. Alla med sin egen uppgift, någon hanterar spelningar, någon löser sponsorer, de kallar sig Lani Mo Streetteam och arbetet resulterar i över sjuttio spelningar det följande året.

   Timmarna i studion på en stol bakom Alibi blir avgörande för Lani Mos fortsatta produktion. Han har studerat programmen och tekniken genom den äldres pillande, så när Alibi byter jobb kan Lani Mo spela in sig själv. Han fixar en nyckel och nya verser ser dagens ljus. Hypen växer genom Youtube och sociala medier, branschen får upp ögonen för 18-åringen från Göteborg.

   – Redan från början var folk jävligt lojala och spred det mer än vad jag gjorde till och med och det ska inte folk behöva göra. Men jag visar min uppskattning genom att jag håller på än idag liksom och försöker prestera.

   På ett fängelse i norra Finland får Kartellens grundare Kinesen höra den unge rapparens låtar och blir så pass nyfiken att han skriver ett mail. Lani Mo går första året på gymnasiet, Kartellen har precis släppt sitt mixtape Programrebeller och är den mest omtalade gruppen i Sverige.

   – Först skrattade vi och tänkte att det var någon som ljög eller någon som ville utnyttja oss. Men jag svarade ändå och vi pratade lite grann. Ju mer vi pratade så såg jag att han är exakt som oss, han har växt upp som oss och är ett förortsbarn, fast han är äldre liksom. De ville ha med mig på en låt och jag tackade nej först, för jag var väldigt inne på fotbollen och så där. Men då sa han ”okej brush, men i fall du är sugen så är det bara att hoppa på, jag skickar beatet till dig i alla fall”.

   Någon dag senare får han mailet av Sebbe Staxx , med beatet till vad som ska komma att bliFortfarande samma knas, Lani Mo diggar musiken och bestämmer sig för att lägga sin vers.

   – De ringde mig, hela Kartellen, hela högen, och ba: ”du dödade låten” och jag fick sån hype, det var första gången jag fick det från någon i branschen, äldre personer som redan är etablerade liksom, som ringer mig och ger mig props.

   Hur har ert samarbete sett ut sedan dess?
   – Sebbe är medveten om att jag inte var någon rappare liksom, jag hade andra banor i mitt liv då jag var yngre. Men han har pushat, tagit med mig på spelningar och skickat verser. Han har gett mig den där uppmärksamheten och med åren så har de i Kartellen … de har aldrig varit något annat än lojala bröder. De har aldrig velat ha en krona från mig, ingenting, de vill bara att det ska gå bra. Vem vet, att de var så mot mig kanske räddade mig från att bli någon av dem som är ute och skjuter folk här i stan . Förståru? De motiverade mig att fortsätta med musiken, sa att jag har talang.

   Han har släppt några uppmärksammade singlar där aggressiva Pallar inte mer blivit den mest framgångsrika hittills. Uppväxtens upplevelser i Bersjön vad gäller polisers beteende, sammanfattas i Lani Mos intensiva textrader. Med kampsångsrefräng och dessutom Sebbe Staxx och Meta Four på övriga verser, blir låten en stor hit på internet och kryper under 2014 sakta men säkert upp mot en miljon visningar på youtube. Han är flitigt bokad trots att hans enda stora släpp kom ut för flera år sedan.

   ”Polisen är extremt dåliga på att bemöta folk här ute och det är det viktigaste, första intrycket.”

   – Jag har en röst för flera tusen runt om i Sverige och jag kommer alltid förmedla sanningen, om vad som händer och vad vi känner ibland … och ibland så känner vi för att ta upp en sten och slänga den mot dem, ibland så hatar vi dem. Det kan vara världens snällaste kille här ute, som aldrig har haft att göra med polisen, men som precis har förlorat sin bror i ett gängkrig och polisen inte gjort något, eller känner någon som sitter oskyldig för någonting, vad som helst du vet … Människor i förorten är väldigt rädda för polisen, till och med folk som inte är kriminella blir obekväma när de ser en polisbil, varför då? De har inte gjort något, de har inget på sig, vad har de att vara rädda för? Det är för att polisen är extremt dåliga på att bemöta folk här ute och det är det viktigaste, första intrycket. Det finns yngre idag som hatar polisen och de vet inte ens varför. Det är något de har ärvt från de äldre. Men de lär sig med tiden, när de spelar fotboll och försöker göra bra med sina vänner. Så kommer polisen och frågar vad de gjort och vad de ska göra och vart de ska, förståru? Polisen trycker på fel knappar. Det är så mycket mer jag kan säga, så de samhällskritiska texterna kommer att komma, för det finns väldigt mycket att säga om samhället tyvärr.

   Matte Caliste från Fjärde världen har idag världen som spelplan för sitt musikmakande, artister som Macklemore och Maino har lagt sina rader på svenskens alster. Under 2012 och 2013 släpper Caliste samlingskivorna Stadsbild i 2 volymer, där etablerade rappare och heta nykomlingar samlas över hans egna produktioner. Lani Mo medverkar med låten Ingen som mej på seriens vol 1 och Legend med Näääk, Nimo och Sebbe Staxx på den andra delen.

   Men projektet utvecklas, i november 2013 meddelas att Stadsbild även blir ett skivbolag under Warners paraply. Den förste som signas till etiketten blir, Lani Mo. I juni släpps singeln Chillar till max, en soulig dänga för sommarnatten.

   Ny musik spelas hela tiden in under året, han filar på sin repertoar. Men stor vikt läggs även på det administrativa, på turnéer, studios och konceptet Lani Mo.

   – Vissa tror att allting ska komma serverat. Det här är som vilket jobb som helst, man måste kämpa dag in och dag ut. Förhoppningsvis kommer alla se vad jag gör och uppskatta det.

   Hur ser du på din framtida karriär?
   – Om det går som det är tänkt att det ska gå, då kommer jag vara en legend inom svensk hiphop. Genom musiken kommer jag kunna öppna andra dörrar, jag kanske öppnar fritidsgård, behandlingshem, något som gör att jag fortsätter ge tillbaka till mig och mina. Ungdomarna här gör jag allt för. Vill de ha en vers så är jag med, trots att jag kanske inte får för jag har kommande projekt och så där men det skiter jag i. Även om de är tio år och låter hemska. Jag backar alltid upp mig och mina till 110 %.

5. 12 MC:s – Gnučči

   28 augusti, 2014 16:56 Leave a Comment

   Hon har hela världen som inspirationskälla men komprimerat ner i utrycksformen rap. Gnučči är en av få svenska MC:s som är hemmastadd på de europeiska vägarna och med senaste släppet Psychohappy visas ytterligare bredd i textförfattandet.

   – Mamma jobbade jättejättemycket och jag hade ingen aning om hur jag skulle hjälpa henne, hon hade det tufft och sånt märker barn i tidig ålder, jag tyckte det var jobbigt. Så jag gjorde vad jag kunde, små musikuppträdanden för mamma och annan underhållning så att hon kunde ha det lite nice. Det är därför jag respekterar musik och ser värdet i underhållning. Jag ställde upp i varenda talangjakt, jag var liksom talangjakts-attentionhoe, det var mina första upplevelser av musik.

   Höll dina föräldrar på med musik?
   – Nä, jag har inga förebilder whatsoever i familjen. Jag får väldigt mycket såna här ”närskaduskaffadigettjobb”-respons. Alla är väldigt stolta såklart och de fattar att jag jobbar hårt, men det finns en rädsla, för vi har inga exempel, jag förstår ju varför de ifrågasätter valet av jobb. Så nej, verkligen inte, min mamma är montör i Västerås, så där snackar vi kneg, jag har ingen pappa, mina morföräldrar var lärare och där har du hela min stora familj.

   Västerås är en mellanstor svensk stad som bjuder på små möjligheter för en rastlös själ. Gnučči samlar på sig drömmar och fantasier i det där lilla sovrummet där hon spenderar sin barndom. Det tar ett tag för henne att börja göra musik själv. Hon har alltid uttryckt sig i musik ändå och både det och att lyssna på musik blir ett verktyg för att bota tristessen och de identitetskriser som uppkommer under ungdomstiden.

   – När det var jobbigt och jag inte ville fly genom något tyngre, så var musik något lätt att ta till.

   Gjorde du egen musik redan då?
   – Jag gjorde lite mixtapes och festfreestylade och sånt, jag var ju igång, det var inte helt obekant när det väl blev av. Men det var ändå ett stort steg.

   Hon vantrivs i Västerås och ser till att inte ha något som håller kvar, hänger runt med massa pundare och längtar bort, väljer London, mest för att hon kan språket .

   – Mitt liv där började väldigt gulligt, för man åker dit och är så naiv, bara flyttar bort från allt och tror att det ska funka och sen visar det sig att allting går ju och det kan jag sakna lite, den här ignorance is bliss-attityden. Jag gav mig fan på att jag skulle ha jobb i en skivaffär och fattade inte att det behövdes meriter, jag ba: ”Hej, jag har städat på Sveriges största Ica-lager kan jag få jobba här?”. Jag visste inte att det var lite mer pretantiöst, så det gick inte så bra till en början. Till slut gick jag runt och delade ut mina best of-låtlistor och fick jobb i en skivaffär, efter att ha knegat runt och fått sparken hit och dit.

   ”Det var i London jag insåg hur mycket jag gillar att vistas på klubbar”

   Skivbutiken Gnučči jobbar i är specialiserade på hiphop, men London är ett nav av kulturyttringar. Nu rave, grime och fransk electro blir soundtracket till livet i London. Hon umgås med den svenska sångerskan Fatima som sjunger på nattklubbar runt omkring i staden, Fatimas stämma blir även den ljudbilden för Gnuččis tid i världsmetropolen.

   – Det var där jag insåg hur mycket jag gillar att vistas på klubbar, det är en helt annan grej där. Jag var extremt låg på cash under den tiden, para fanns inte då om man säger så, men lyckligtvis är jag social och stöter på folk som känner folk som känner folk, så jag fick till slut gratis inträde till Fabric och då kände jag att jag kommit ikapp. Jag samlade på mig massa förhoppningar och fantasier i mitt sovrum hos mamma. Så åker man till London och bufféar ut den på stora nattklubbar och ba yes.

   Gnučči försöker navigera i storstaden, hon bor i sin resväska och flyttar runt hos människor hon träffar. Det blir en spännande tid, men extremt hetsig och inte alls hälsosam, hon växer upp snabbt, London blir till slut destruktivt …

   – Jag tänkte ”OMG, nu ska jag åka till London, fy fan vad jag ska grimea” och så gjorde jag det . Varje dag hände det något så jag blev utmattad efter ett tag. Men jag lärde mig väldigt mycket om musik och fick väldigt mycket inspiration till den jag är idag.

   Hon träffar sin blivande man i en taxi, det är den sydafrikanska artisten, Spoek Mathambo. De blir förälskade och flyttar tillsammans till Malmö.

   ”Jag behövde en förebild i musiken och det fick jag med Spoek”

   – Jag behövde en förebild i musiken och det fick jag med Spoek, för jag visste inte hur man gjorde och jag behövde verkligen uppmuntran.

   De har en liten setup hemma. En mick i garderoben och polares instrumentaler, tillsammans gör deAyoba vilket blir Gnuččis presentation för musikpubliken.

   – Jag började spela live redan innan jag ens hade några låtar. Jag minns första spelningen, då hade jag bara Ayoba och något mer, jag hade liksom en och en halv låt och resten freestylade jag på svengelska, serbokratiska och de få portugisiska ord jag kunde. Det var en … röra.

   Hon lägger en rad features på både svenska och internationella projekt och får allt fler förfrågningar om spelningar och samarbeten. Gnučči blir snabbt uppmärksammad genom Mash Up Internationals remix av Miike Snows Animal och medverkar på Loop Troops Do.
   – Jag var väldigt öppen. Då hade jag låtit musikplanerna marinera väldigt länge och var väldigt hungrig, tackade ja till det som kändes utmanande. Jag hade marinerat klart allting och fått upp modet, det var dags. Jag var säker i mig själv, jag kände inte att jag behövde imponera på någon eller kompromissa med mina värderingar.
   

   2012 resulterar de gångna årens arbete i debut-EPn Oh my Goodness, utgiven på hennes egna lable, Famalam Records.

   – Jag jobbade bara med folk i min närhet och det var fyra olika svenska producenter. Jag ville ha det så, lokalt producerat, mest för att jag lärt känna dem och det har alltid varit viktigt att det ska finnas personkemi i allt jag gör.

   Framgången lät inte vänta på sig och Gnučči äntrar scenerna och klubbarna i Sverige och Europa. Vid sidan av turnerandet och låtskrivandet administrerar hon även bizznizz-aspekten av verksamheten.

   Varför släpper du på eget skivbolag?
   – För att slippa ha folk som försöker övertala en om saker. Jag startade en egen etikett utan att ha några förkunskaper, sen har jag lärt mig längs vägen. Sony sköter distrubitionen och så producerar jag allt själv, det är väldigt viktigt för mig, för jag vill ju uppfattas som artist i den bemärkelsen att jag har en vision. Jag får kväljningar av att jag skulle ge bort någonting utan att vara involverad. Samtidigt som jag gillar att ha skivbolag och att det är extremt bossbitch, så tar det tyvärr mycket tid från det kreativa … det är two-step mellan de två hjärnhalvorna hela tiden.

   Karriären rullar på och nomineringar och stora spelningar avlöser varandra. Den hektiska tillvaron i London visar sig bli tempot som hennes liv ska levas i. Hon delar sin tid mellan spelningar, hemmaplanen i Malmö och längre vistelser i Sydafrika. Det är där, i en av planetens sydligaste utposter, som de första penseldragen skissas fram till vad som ska komma att bli EPn Psychohappy.

   ”Du vet, man ska bli ful av bra bangers.”

   Hon återvänder till Sverige och bosätter sig på producenten Cristian Dinamarcas soffa i Stockholm. De har tidigare arbetat tillsammans med singeln 360 Donna från debuten. Men nu går deras arbetsrelation in i ett nytt skede, inspelningarna och den kreativa processen är ständigt pågående, de lever som i en bubbla och levererar en elektronisk hiphopskiva från framtiden. Psychohappy bjuder på utflykter i olika riktningar men med Gnuččis flow som den gemensamma nämnaren. Den släpps i juni 2014 och Gnučči ger sig åter ut på turné. Hon hinner även med att spela in två videos, Finders Keepers och Work, bägge iscensatta av regissören Roxy Farhat, med ett flertal nomineringar och utmärkelser som följd.

   – Jag upplever musik väldigt fysiskt, med många sinnen kombinerat och då kan jag tycka att när jag gör en låt vill jag uttrycka dem för fler sinnen också. Jag vill maxa ut den. Jag har alltid varit ett stort fan av att maxa ut nånting … så då måste jag komplettera med en video. Jag är även en jättestor musikvideojunkie, det var mina bästisar när jag växte upp. Alla glossy Hype Williams-videos bara sprängde mitt huvud och det har alltid varit en dröm att göra musikvideos sedan dess.
   

   Vad jobbar du med under 2014?
   – Nu har jag äntligen fått möjlighet att säga nej till en del spelningar det här året för att kunna strukturera hela mitt skit och det tar tid och är jättetråkigt, men måste göras. Jag vill gärna spela in någon slags mixskiva i år och släppa något nästa år också. Om det blir en EP eller album vet jag inte, jag föredrar EP som format, men nu träffar jag väldigt mycket folk som det vore roligt att jobba med så om hen flippar så som jag flippar mina sounds, så kan det bli ett jävla urflipperi, och då kanske det blir ett album.

   Hur arbetar du med dina texter?
   – För mig är faktiskt det viktigaste melodin eller flowet. Det är vad jag gillar med rap, att det är finess med språket. Jag gillar att pusha mig själv till en ny nivå och att sitta med det ett tag, byta ut ord och stavelser som gör att det hoppar till lite extra. Det finns vissa texter som går snabbt att skriva och ba ”det är klart”, andra jobbar jag om mycket men grundidén är alltid kvar. Jag börjar arbetet med varje text genom att komma på två meningar och de är alltid kvar där, de ändrar jag aldrig. När min mage ba jamenvisstjamenvisst , då vet jag att det är en keeper och du vet man ska bli ful av bra bangers. Att man får det här fula ansiktet. Jag gillar det alltså … när jag ser livebilder på mig själv och jag inte är ful, då har jag inte jobbat hårt nog.
   

6. 12 MC:s – Adam Tensta

   31 juli, 2014 16:47 Leave a Comment

   Han är en av få som lyckats ta svensk hiphop utanför landets gränser, och det utan att försöka passa in i rådande internationella normer. Han har alltid varit en artist som utmanar konventionerna för vad som är hiphop och hur den ska presenteras, nyskapande både musikalist och konceptuellt. Under sommaren 2014 förbereds släppet kring Adam Tenstas tredje skiva och återigen är musiken stöpt i ny inkarnation.

   – Det var ingen som ville öppna dörren för oss, så vi fick tidigt lära oss att om vi vill något så måste vi göra det själva. Hur får vi ut musiken när ingen vill spela oss på radio, ingen vill spela oss på tv? Och inte blir bjudna på några spelningar heller … Jo, vi fick ta tag i det själva.

   Året är 2002 och Adam och hans kompanjoner lägger mycket tid och jobb på sin verksamhet. Arbetet resulterar i en mixtapeserie i 6 volymer som bränns på CD:r, en i taget. De trycker upp T-shirts till hela ligan och liknar ett fotbollslag på väg mot match, där på tunnelbanans blå linje mot stan. De har sin spot, i korsningen Kungsgatan/David Bagares-gata, i hjärtat av Stockholms kommers. Malplacerade i sin uniform, men med huvudet högt, drar de på en boomblaster som pumpar ut deras musik. Här skapas mentaliteten och arbetsmoralen för det som sedermera blir bolaget RMH ent, kort för Respect my hustle … uttrycket förpliktigar.

   ”Vi hängde där och syntes och spelade musiken skithögt”

   – Vi stod där varje gång vi hade något ute och varje gång vi kunde vara samlat manskap. Oftast lördagar eller fredagar, vi hängde där och syntes och spelade musiken skithögt även fast vi inte hade något tillstånd. Vi sålde skivor för 40 spänn eller 20 spänn och om någon var tveksam så fick de en gratis istället. Vi spenderade mycket tid där och det gav verkligen resultat, för efter det så blev vi kända i trakten som de som gjorde saker på egen hand. Sen blev det som att folk tyckte det var en cool grej att vi stod där och sålde skivor, vi började märka att folk kom tillbaka.

   Varför skrev du på engelska?
   – Ingen hade slagit igenom på engelska och det var väl lite det vi siktade på. Det var det som vi lyssnade på och de var det vi sköt för, så att säga. Vi visste att vi hade något att berätta som världen skulle gilla. Då är det dumt att limitera sig själv med ett språk som svenska, tänkte vi.

   Gruppen kring Adam jobbar på ett ny volym i mixtape-serien men känner den här gången att musiken nått en ny nivå, det är på tok för bra för att slösas bort på ett mixtape. Planerna börjar dras upp för vad som ska komma att bli It´s Tensta thing, Adam Tenstas debutskiva. Under åren som leder fram till släppet pluggar Adam först nationalekonomi, sen sociologi och får en tid senare jobb på Microsoft i Akalla. Han jobbar där under ett år, den tid då texterna växer fram. Den första officiella låten blir Bangin on the system. Den släpps i december 2006 och Adams liv går in i ett nytt skede.

   – Då hade vi precis upptäckt Myspace och nätet som ett forum, vi jobbade med en kille som heter Thomas Gunnarsson, som satt på myspace 12-13 timmar per dag och skickade ut låten. Att de skulle lyssna på låten liksom och på det sättet genererade låten väldigt mycket uppmärksamhet. Det var verkligen ”viral guerilla-marketing at its finest”. Vi hittade ett forum där folk var intresserade av musik och genom att be folk lyssna på låten och fråga vad de tyckte om låten så hade vi efter en månads jobb 300 000 plays. Det var verkligen ett hästjobb som gav resultat. Vi var verkligen positionerade som ett lag. Jag och Nils in och ut i studion för att fortsätta skapa, Thomas på datorn och Babak ute bland industri och klubb folk för att få till spelningar och annat.

   Runt 2006–2007 har vi plötsligt flera rappare på den svenska rapscenen med potential att slå utanför gränserna. Lazee, J-son, Henok Achido, Mapei med flera. Adam Tensta blir snabbt en av de mest uppmärksammade och Promoe från Loop troop tar med honom på en turnè som innefattar 20 spelningar runt om i Europa, sedan dess har det rullat på.

   Adam Tensta följer upp med singeln They wanna know. Det blir första låten som får rotation på radiostationerna och spelningarna börjar rulla in. Under sommaren 2007 gör Adam Tensta Hultsfreds Rookie-scen och blir allt mer påpassad, något är på gång … Adam tar chansen, han slutar sitt jobb på Microsoft för att ge 100 % av tiden till drömmen. Det blir en sommar fylld av framgång och det fortsätter taktfast uppåt, deras verksamhet som som pågått så länge börjar slutligen ge frukt. Spelningarna trillar in allt mer frekvent. Stockholm, Göteborg, Malmö, vissa mindre städer, de inser att det börjar bli dags för en ny singel för att upprätthålla hypen.

   ”They Wanna Know var dörröppnaren, men det var med My Cool som det verkligen exploderade”

   Det är Adams födelsedag, 1 augusti 2007, han befinner sig i Umeå. På den påslagna datorn finns ett beat som pockar på hans uppmärksamhet, han har haft det ett tag och gillar det, men har svårigheter att komma på temat för låten. Men där i Umeå formas tankarna. Han spelar in den samma dag. Resultat är den låt som ska bli hans genombrott för den stora massan, My Cool.

   – Jag visste direkt att det var något speciellt, det var något utöver det vanliga, samma reaktion fick jag se hos folk som lyssnade på den, det var något de inte hade hört förr. They wanna know var dörröppnaren, ett nytt sound hade presenterats. Men det var med My Cool som det verkligen exploderade kan man väl säga.

   Plötsligt är Adam Tensta den mest bokade artisten i Sverige under åren 2007-2008 och gör 260 spelningar, i Sverige, Skandinavien, Europa och USA.
   – Vi var överallt liksom. Det blev större än någon svensk hiphopakt hade varit internationellt och även i Sverige så var det lite som jag hade hoppats från början. Valet att kicka på engelska gjorde att jag hade en bredare publik över hela världen, inte bara de som lyssnade på svenska.

   Följande år vinner Adam Tenta en grammis och RMH, grabbarna från korsningen Kungsgatan/David Bagares gata blir uppvaktade av de stora bolagen i USA. Interscope och Atlantic vill signa den unge svenske talangen. I en situation där de flesta i hans situation hade famlat efter pennan har RMH is i magen, de tackar nej.

   – De fattade att de hade stora låtar som fungerade över hela världen, det kan vem som helst förstå. Men de förstod inte vad vi ville ha ut av det liksom. De ville få ut pengar av det, vi ville få ut inflytande. Så till slut var det att välja om jag ville signa iväg drömmen, det som vi hade kämpat och grindat för, varje dag, varje vaken minut, för att göra så bra som vi kan. Så då bestämde vi oss för att det är vår dröm det här, det är inte deras dröm och det är ingenting de kan köpa. Det finns säkert folk som har ångrat det där senare, men inte jag.

   Livet snurrar snabbt och It´s a Tensta Thing blir en skiva som lever länge. Det ska dröja hela 3 år innan nästa skiva ser dagens ljus, men musiken har under åren som gått tagit nya vägar, det är i ny skepnad Adam Tensta åtevänder till publiken. Det är råare, hårdare och en ännu mer ifrågasättande MC.

   Trots denna framgång så väljer du en mycket mörkare ton för kommande skivan Scared of the dark, både i text och ljudbild, vad beror detta på?
   –Jag ville bara fortsätta göra musik och den skivan speglar mycket vad jag kände under den tiden och … det måste få vara ärligt. Och det får vara direkt och det får vara som jag kände under den tiden, det vore kanske mer kommersiellt gångbart att göra sin andra skiva så som den första. Men rent artistiskt villle jag göra något annat.

   Sedan dess har Adam även valt andra vägar i hur musiken presenteras. Han gör uppmärksammadePass it on, där låten bara släpps i ett exemplarför en lyssning och sedan skickas den vidare från person till person över facebook. Han gör ett samarbete med Junkyard, en näthandel för skate och streetwear. En synergi mellan klädkampanj och skivsläpp som även bjöd på en rad intressanta samarbeten, till exempel Grapevine med Jaqe och Young, black and famous med Adam Kanyama.

   Under 2013 släpps skivan Last Days of Punk i en limiterad vinylutgåva på 250 exemplar, idéerna tycks aldrig sina.

   – Den här musikupplevelsen jag vill förmedla, den vill jag dela med kreativa människor omkring mig. Det finns ju genier inom alla grenar av skapande i kultur och det finns alltid de som vill testa nya grejer, är orädda helt enkelt. Så finns det någon som kan göra en video på ett unikt sätt eller någon som jobbar inom reklam som vill göra något på ett coolt sätt, så är jag helt öppen för det. För mig handlar det om den sammanlagda upplevelsen. För min musik kommer alltid vara min musik. Sen kan man förpacka det på olika roliga sätt .

   Under 2014 jobbar Adam på sin tredje skiva och för första gången är det han själv som producerar musiken. Det är inte bara ett nytt sound som presenteras utan skivan är även tematisk uppbyggd vad gäller lyriken. Innehållet spelar på stora känslor om kärlek, om olycklig kärlek, om besvikelser, om svek. Det är en kärleksroman i audiovisuellt format.

   – Jag har alltid velat skriva om de svåra känslorna. Det som är svårast att skriva om för mig är de saker jag inte gärna vill prata om . Så därför är kärlek och hela den svängen i mitt liv ganska orört i min musik tidigare, då det varit mycket om min ort, mitt förflutna, min familj sådär, men aldrig till en kärlek liksom.

   ”Det jag proddar nu kan likaväl vara en indiepop-artists skiva egentligen.”

   Adam har precis tagit ett bad i lägenheten i Tensta, börjat läsa en ny bok, samma väggar där han alltid bott, alltid haft sin bas, redan då han sprang mellan polarnas Super Nintendos och breakdanceträningar femton år tidigare. I lägenheten han tog de första stapplande stegen mot att bli en MC efter att den äldre brodern spelat Mobb Deep. Mycket har hänt sedan dess. Där allt började, där lämnar vi Adam Tensta, historien fortlöper, han sätter sig vid sin dator och öppnar sitt senaste projekt …

   – Jag går alltid på en känsla och försöker pricka rätt helt enkelt. Det går bra just nu, jag känner att varje låt jag skriver är bättre än den innan, jag känner att utvecklingen går framåt i en jävligt hastig fart. Det jag proddar nu kan likaväl vara en indiepop-artists skiva egentligen. Det finns egentligen inget som säger att det är direkt förankrat i hiphop produktionsmässigt. Det låter bara djävulskt bra, helt enkelt.

7. 12 MC:s – Silvana Imam

   30 juni, 2014 16:41 Leave a Comment

   Allt börjar på svettiga klubbspelningar i Stockholm nattetid. Några år senare uppträder hon framför 17 000 människor, vid den antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp. Musikaliskt, konceptuellt och visuellt, är alltid målet ett spår av förnyelse, för Silvana Imam, svensk hiphops första surrealist.

   Det är tidigt åttiotal i Moskvas pompösa tunnelbana, där tåg avgår i olika riktningar, varje minut. Det är trångt, stressigt, folk tränger sig från alla håll. En ung kvinnlig universitetsstuderande skyndar på ett tåg som rullar in på perrongen. Hon kommer från Litauen och befinner sig i den sovjetiska huvudstaden för studierna. Väl därinne är stämningen ännu mer kvav. Tysta människor tätt inpå, inga platser lediga. En manlig universitetsstuderande, han från Syrien och på samma sätt på tillfällig vistelse i Moskva på grund av studier, upplåter sin plats till henne. De börjar prata, de utbyter adresser. Brevväxlandet leder till kärlek och tillsammans flyttar de till till Prag, då mannen får jobb på en tidning. Vidare till Stockholm via Kiruna, denna gång på grund av mammans arbete. De slår sig ner i Jakobsberg, där Silvana Imam växer upp.

   – Det är sjukt det här med ögonblick … tänk om min mamma missat tunnelbanan den dagen, då hade jag inte suttit här idag.

   Om mornarna fyller rösten från den libanesiske sångerskan Fairuz lägenheten i Jakobsberg. Silvanas mamma är lärare på universitet, dramapedagog, hennes pappa är journalist och integrationskonsult.

   – Pappa har alltid skrivit mycket, så jag tror jag fått skrivandet mycket av att jag såg honom skriva dagligen. Och att stå på scen har jag nog fått av mamma, som älskar att stå i centrum och att stå på scen.

   ”Jag hade inga som hjälpte mig, jag var bara 100 % säker på att jag ville göra en skiva.”

   Under uppväxten är basketplanen hennes trygga plats. I skolan blir hon ifrågasatt för valet att ha kort hår, hon blir ifrågasatt för hennes driv och starka personlighet. Silvana visar framfötterna och står upp för sina åsikter, vilket retar lärarna och leder till trakasserier.

   – De sa, ”vem tror du att du är” och såna saker. Du ska inte prata om dina drömmar i Sverige och för mig är det helt sjukt, för jag har verkligen aldrig tänkt så. Jantelagen vill döda dina drömmar och lyssnar du på mig så älskar du dig själv. Det är väldigt viktigt för mig att det är ett budskap jag når ut med, att man ska få konsturera sin egen verklighet och inte gå efter nån mall. Jag såg mig alltid som en självklarhet och jag var väldigt säker i den jag var då. Jag såg mig aldrig som ett alternativ till något annat, utan jag var så för att jag ville. Och den självkänslan fick jag av min mamma och min syster.

   Hur kom du in på hiphop?
   – Jag har lyssnat på hiphop i hela mitt liv. När jag var sju år så fick jag min första skiva och det var Fugees The Score. Jag lärde mig alla texterna utantill, det var något med det där underdogperspektivet som gjorde att jag drogs till det … Jag minns i 6:an så skulle man ta med sig en låt till musiklektionen och då kom jag med The Foundation av Xzibit. Och så skulle vi reflektera och prata om den låten efteråt och alla ba: ”Vad de svär hela tiden” och jag ba: ”Men gud förstår ni inte innebörden, hör ni inte djupet i hans texter”, det var ingen som lyssnade på hiphop, så de tyckte jag var konstig.

   Silvana har redan insett att hon har en fallenhet för att skriva och applicerar detta intresse på instrumentaler hon hittar på nätet. Allt oftare rappar hon där i rummet hos föräldrarna i Jakobsberg.

   – Jag spelade inte in då utan det började när jag blev lite äldre, jag skrev och hade skoj med det, men jag hade liksom inte hiphop runt mig, utan det är som med allt annat i livet, att jag gör lite det jag vill, om jag ville ha kort hår och lyssna på Xzibit då gjorde jag det, ville jag rappa då gjorde jag det. Det var bara en stark dragningskraft, det föll sig naturligt.

   ”Jag är inte som vanlig hiphop liksom. Jag går mot normen.”

   I de äldre tonåren lockar nattklubbarna i stan, hon tycker om miljön och sena nätter. Hennes kompisar arrangerar klubbar och fester, Silvana bokas in och gör sina första spelningar. En nära vän driver baren Högkvarteret på Söder där Silvana blir ett återkommande inslag.

   – Jag började med att stå på scen. Jag skrev texterna dagen innan och tog ett beat och bara körde. Sen efter det … det var en tjej som jag skrev till, som det hade tagit slut med och jag ville typ impa på henne, så jag brukade köra de låtarna. Sen tänkte jag, fan va kul, jag kan ju spela in det här, en kompis hade en hemmastudio och på den vägen är det.

   Musikskapandet blir mer och mer seriöst och 2009 spelar hon in sitt första mixtape. Vid den här tiden inleder hon även sina psykologistudier. Planerna på att göra en skiva tar form.

   – Jag hade inga som hjälpte mig, jag var bara 100 % säker på att jag ville göra en skiva och jag ba, skitsamma, det är ändå ingen som vet vem jag är. Jag var väldigt bestämd att jag skulle spela in de här låtarna. Svensk hiphop kändes väldigt, vad ska jag säga, det är rätt konventionellt och när jag kom med en Ace of Base-sampling, eller ERA, det var något annorlunda. Det var något som jag inte hade hört och något som kändes väldigt rätt för mig, som jag ville ha.

   Psykologistudierna riktas in på österländsk psykologi och zenbuddism, vilket är något Silvana hållit på med sedan 13 års ålder. Genom vänner med studio påbörjas inspelningarna till vad som ska komma att bli debutskivan, Rekviem, och under hela skaparprocessen och lanseringen pluggar hon.

   Påverkade dina studier musiken?
   – Det påverkade mig som person och om det hjälper mig som person så hjälper det även min musik såklart. Jag utvecklas med min musik, men det är inget aktivt val att, nu ska jag utgå från det här perspektivet, utan det är inkorporerat i mig.

   Hon rör sig bland skapande människor, de är designers, bildkonstnärer, filmare och skulptörer. De börjar samarbeta kring Silvanas visuella uttryck.

   Rekviem släpps i maj 2012, skivan får bra uppmärksamhet, hon har dessförinnan gett ut singeln Svarta Madam med tillhörande video. Även några av Rekviems låtar föräras med rörlig bild med hög ambitionsnivå.

   – Det är intressant att använda sig av sin kropp på olika sätt, och vad man har på sin kropp. Det visuella är väldigt viktigt för mig.

   Under 2013 teamar hon upp med RMH, rapparna Adam Tensta, Eboi och Didas hem under alla år och under sommaren släpps låtarna Lithuanian Airlines och Blue Sky, under det gemensamma temat Air Imam. Två korta käftsmällar som visar att Rekviem bara var början.

   – Jag strävar alltid efter att utvecklas och utveckla den svenska hiphopen, göra den bredare och ge den ett större spektrum än det som finns nu, att alla typer av människor ska komma fram.

   Den 15 december 2013 hålls en antisrasistisk demonstration i Kärrtorp, Stockholm, cirka 500 personer deltar. Demonstationen attackeras av motdemonstranter med nazistsympatier och bråk bryter ut, flera skadas allvarligt. En vecka senare hålls en ny demonstation, för att visa att de föregående attackerna inte kan skrämma till tystnad. Denna gång blir det en mäktig manifestation med 17000 deltagare. En mängd artister inom svensk hiphop åker dit för att bidra med sin musik, däribland Silvana Imam. Hon rappar Ebois vers från låten Tystas ner tillsammans med Aleks, Adam Tensta och Dida.

   Hur kändes det att stå på den scenen?
   – Det var helt fantastiskt att se en sådan uppslutning och att vi tog ställning, det var en bra och fredlig demonstration. Jag hade mina kompisar och deras barn på scen och jag dansade med min kompis 9-åriga dotter under låten, det var väldigt fint.

   Vad tänker du om följande debatt, YouTube-kommentarer, och så vidare?
   – Ja … vad ska man göra? Så fort man yttrar sig om rasism så kommer rasisterna slå på en. Kalla en för konstiga grejer. Negerälskare, arabfitta och hora och sånt där som Sverigedemokraterna är bra på. Men, det där får jag bara ta, i kampen för en fredlig värld.

   Hur har det påverkat dig?
   – Det är ingenting som präglat mig och den jag är, jag menar, jag vet ju det här, jag för en antirasistisk, antihomofobisk, antikvinnohatande kamp varje dag. Så det är inte en specifik händelse det kan härledas till utan hela mitt liv har det varit så.

   Under 2014 jobbar Silvana Imam med sitt nya material vilket nu alltså samlats på en 4-spårs EP, med ett helt nytt sound. Redan i mars släpps singeln I•M•A•M, som en försmak på det nya soundet och kort därefter även jj:s remix med tillhörande video. Originalet är producerad av Tinitus och är resultatet av deras första musikaliska möte.

   – Jag tyckte jag behövde något, starkare, tydligare, vi satt och gjorde beatet tillsammans och texten kom lätt. Det är som en ny presentation av mig, det är lite som Snoops, whats my name. Det var så han presenterade sig … och det här är den jag är just nu. De här låtarna är mer direkta och råare i sin ljudbild. Det är hårdare ljud och det är färre ljud än tidigare, men samtidigt är det klarare och tydligare. Texterna är också mer direkta, raka, in your face … Jag använder ett annat röstläge än vad jag gjorde förut, jag vågar leka med min röst mer, det är en tydlig skillnad. Det är en ny våg av jag och jag försöker tänka utanför de här hiphopkonventionsmallarna som finns. För jag är inte som vanlig hiphop liksom. Jag går mot normen.

8. 12 MC:s – Max Peezay

   28 maj, 2014 16:29 Leave a Comment

   Han har utmanat branschen och rådande musikaliska konventioner under snart 15 år och med både Fjärde världen och Max Peezay i bagaget så måste han ses som en av pionjärerna inom hiphop på svenska. Årets femte månad vigs därför åt en MC som alltid lirat i förstafemman.

   1976 bestämmer sig två unga föräldrar att bryta upp från sin vardag i Vaasa, Finland, med hopp om en tryggare tillvaro i Sverige. Från början slår de sig ner i Alby och det är där Max Peezay föds och lever sina första år. Hans mamma jobbar på äldreboende och inom hemtjänsten. Hans pappa drar omkring på de finska föreningarna runt om i Sverige och spelar dansmusik från hemlandet.  Fadern hatar den musiken, men den ställer mat på bordet. Mellan giggen har han varierande mängd uppdrag från en bemanningsfirma och många munnar att mätta.

   Ett par mil närmre stan börjar deras landsmän att förena sig i en liten koloni, det är släktingar, gamla vänner, nya vänner.  Den växande familjen lämnar Alby för att bli en del av gemenskapen på Henriksdalsberget.

   – Det har väl varit 15 lägenheter  på Henriksdalsberget där mina föräldrars vänner från Finland bodde, som hade  barn i samma ålder som mig och där jag hängde jämt.

   Nacka kommun, söder om Stockholm, en av Sveriges rikaste kommuner med områden som Björknäs, Skuru och Saltsjöbaden med sitt Solsidan. Men i andra delar av Nacka ter sig livet annorlunda, fyra svarta får bland de pompösa villorna, Fisksätra, Stensjö, Orminge och just Henriksdalsberget. Isolerat på sin höjd och omgärdat av Stockholms sista kåkstad, Lugnets industriområde. I nästa riktning väntar Finnboda varv, industrier och hårt arbete var du än vänder blicken. Men för barnen som växer upp där på 80-talet så är det egna utanförskapet inte ännu närvarande, deras hela värld är Henriksdalsberget.

   ”Det var först när jag började spela fotboll och hockey som  jag insåg att det var annorlunda där jag bodde.”

   – Det var först när jag började spela fotboll och hockey som  jag insåg att det var annorlunda där jag bodde. Hockey är ju en sån där klassisk sport som kostar massa pengar, så det var där jag började se klassmarkörerna. Till exempel hade alla i mitt lag Björn Borg-kallingar så jag tänkte, avisst såna ska man väl ha. Jag  gick in i nån butik och såg de där kallingarna och såg att de kostade 400 spänn nästan och jag hade inte ett plagg, inklusive hela min hockeyutrustning som kostade så mycket. Jag minns redan då den där känslan av att vilja ha märkeskläder, att de skulle ge någon form av status och att det kändes jävligt pinsamt att inte ha det.

   På åttiotalet finns det fyra stycken dagis på Henriksdalsberget. Max Peezays delar lokaler med en fritidsgård och bara en dörr skiljer dem åt. En dörr som ibland glöms att låsas. Han och polarna upptäcker att det går att spela innebandy och andra sporter i fritidsgårdens discorum, som även tillhandahåller turntables och mixer. Barnens sport utövas ofta medan de äldre ungdomarna spelar hiphop från dj-båset.– Det vara bara den musiken vi fick, det var inget vi valde.

   ”Allt var egentligen ett sätt för oss att få loss den där Wu Tang-skivan som vi ville ha.”

   Han skriver sin första text redan som elvaåring men det är först några år senare som musiken börjar att tas på allvar. På 90-talet får ungdomarna i Sveriges skolor möjlighet att välja ett tillval några timmar i veckan. Max Peezay och en annan polare på skolan väljer media. Skolan har VHS-kamera och redigering, grabbarnas projekt blir att göra en musikvideo.

   – Allt var egentligen ett sätt för oss att få loss den där Wu Tang-skivan som vi ville ha. Men mot slutet av terminen visade det sig att vi skulle bli tvungna att betala tillbaka de där pengarna om vi inte gjorde nån musikvideo. Som kompromiss med lärarna för att inte behöva betala, kom vi överens om att vi skulle uppträda på skolavslutningen och jag skrev två-tre låtar över de där Wu Tang-instrumentalerna.

   Det är så de startar sina karriärer … genom ett ofrivilligt gig för att inte behöva betala tillbaka 150 kronor, i aulan inför 500 kids. Upplevelsen förändrar bägge dessa lovande idrottsmän. Deras liv tar ny riktning på grund av känslan då de står på den där scenen, och responsen.  Max Peezays skolkamrat, personen som han delade scen med den dagen, blir även han med tiden ett stort namn inom svensk hiphop, Sam -E, från Medina.

   – Då blev jag helt hooked,  det var då jag började skriva och spela in på allvar.

   Max Peezay och Sam-E börjar på Nacka gymnasium, en av Stockholms största skolor. De väljer  en musikproduktionskurs som tillval och upptäcker att det även finns en studio på skolan. En kille från Orminge anmäler sig också till kursen. Det är Matte Caliste, Max Peezays blivande vapenbroder.

   – Matte var den första riktiga hiphopparen som jag och Sam-E lärde känna och med riktig hiphoppare menar jag någon som levde det livet fullt ut. Matte blev vår länk och lärde oss hiphop på djupet,  det var han som introducerade oss  i mixtapes, freestyles och sånt där.

   Matte Caliste rappar också och gör redan då beats. De börjar skriva låtar tillsammans, folk  tillkommer, folk trillar av och de som blir kvar bildar Fjärde Världen.

   –  Med Fjärde världen kom hiphopkulturen på djupet för mig liksom, jag började förstå mycket mer om hur de här elementen hörde ihop och hela den biten , det var en sjukt intressant tid som har format mig mest tror jag, av alla mina revolter.

   På Nacka gymnasium går han med  folk från hela Stockholm  och de hypoteser om klassamhället som han skapat redan i omklädningsrummen under barndomen, blir  ännu mera påtagliga i gymnasiemiljö.

   – Det var först då det gick upp för mig att jag bodde i ett område som hade dåligt rykte och ansågs farligt eller liksom i samhällets ögon ett område som inte är schysst att växa upp i. Sen hände massa saker  som gjorde att jag var tvungen att flytta till ungefär 20 områden inom loppet av bara några år,  då fick jag verkligen se hur världen ser ut.

   ”Det var först då det gick upp för mig att jag bodde i ett område som hade dåligt rykte.”

   Max Peezay flyttar hemifrån och börjar dela en lägenhet  i Högdalen med Bleckan från numer rikskända tatueringsstudion Salong Betong. Under dessa år samlas  några av Stockholms mest aktiva graffkids, breakare och rappare  i ett crew som får namnet Special Blend. De växer snabbt och inom kort är 50-60 personer med i kollektivet , lägenheten  i Högdalen blir samlingsplatsen … och 1650 var koden till porten  … vilket vännerna även började kalla denna lägenhet. Näääk, Nimo och en rad andra blivande rapstjärnor huserar i 1650 och knyter band. Bleckan gör sina första gaddningar med en synål, vilket blir starten för Salong Betong och Fjärde Världen övar hela tiden upp sina färdigheter.

   På radion spelas Petter och hiphop på svenska har slagit igenom med full kraft, men parallellt med detta växer en undergroundscen fram  där Fjärde Världen  är tongivande, tillsammans med  Loop Troop, Mobbade Barn Med Automatvapen, Kalle Kath, Heli, Superscientific, BlaO, med flera.

   –  Det var så mycket fokus på hiphop i media att de som hade hållit på jättelänge kunde ha större jamz, men  de hade ändå inte råd att boka Petter. Kvar fanns vi som kunde bygga en alternativ scen och det gjordes under den tiden när Petter släppte sin första skiva.

   I samma veva skördar  Timbuktu sina framgångar och får därmed möjlighet att starta sitt skivbolag, Juju Records, där Fjärde Världen blir signade. Efter några singlar och EP:s debuterar gruppen 2002 med skivan Världens ände, som två år senare följs upp med Gatumusikanterna, singeln Vårt Kvarter blir en radiohit.

   Något år senare får Max Peezay möjlighet att åka till London för att vara med i videon till The StreetsBlinded by the lights. Han har aldrig tidigare varit i den engelska huvudstaden och han kommer dit i ett explosivt ögonblick i musikhistorien. En ny subgenre till hiphop uppfinns i stadens förorter och ingen vet i detta skede vilka vägar musiken ska ta. Denna stil som plötsligt ger landet som skapade popmusik en identitet inom hiphop, skapar även en otrolig kreatvitet , Max Peezay låter sig uppslukas.

   – Jag hittade allt som jag tyckte saknades i Sverige och jag kände att jag måste måste göra något i den här energin … jag fann det där nya och var tvungen att göra det helt enkelt.

   Max Peezay och barndomsvännen Juusu Pikanen börjar experimentera med hjälp av alla intrycken från London. Denna kreativa urladdnig når fram till Cari Lekebusch, en av gudfäderna bakom Stockholms rejvscen. Max Peezay hittar rätt i technohjältens hiphophjärta. Cari Lekebusch beslutar sig för att backa projektet och blir med tiden någon slags exekutiv producent. Skivan Discokommiten släpps 2006 och blir en stor hit både bland rescensenter och publik.

   – Det var så konstigt för ingen av oss insåg hur bra det gick. Jag gjorde tio resor till London istället, vi var helt i vår bubbla och länkade med artister där och gjorde nya låtar. Men  vi gjorde 70-80 gig det året så jag märkte att det var ett intresse, men jag var så nykär i musiken att jag inte hade tid att reflektera över framgången.

   ”Boven i dramat är på många sätt en protestskiva.”

   Han har alltid haft ett samhällsreflekterande perspektiv i sina texter, men med andra Max Peezay-skivan,boven i dramat  blir tilltalet mer direkt. Allt fler rader behandlar landets politik och det klassamhälle som han hela sitt liv betraktat.

   – Boven i dramat är på många sätt en protestskiva.  När jag hör den idag kan jag tycka det är synd att känslan var så. För mig var det ingen bra kreativ miljö, att bara vara förbannad på massa saker och försöka göra musik på de känslorna …  den kunde varit roligare liksom. F.A.S 3  är mer lekfull på många sätt och jag tycker att jag fått in mycket mer humor i framförallt mina ordlekar. Jag ville gå tillbaka till det hiphop är för mig, det vill säga en kampsport i teknik och ordlekar.

   Att Max Peezay  väljer sin egen riktning i musikbranschen gör att tid är oviktigt när det talas kommande släpp. Men han försäkrar om att varken Fjärde Världen eller Max Peezay nånsin kommer sluta.

   – Asså grejen är att jag har svårt att begränsa mig till tid eller om det blir ett album eller en EP eller bara låtar, men jag är i en väldigt kreativ fas just nu. Det är så jävla svårt att få perspektiv när man är yngre och lever mer intensivt.  Men nu har jag fått barn och några år lite utanför musikbranschen … du måste tänka på att jag har gjort det här sen jag var 15–16 år och jag är 34 idag. Jag har  varit i ett tempo som nån annan bestämt. Man vet att det är vissa perioder man kan släppa för att få mer nomineringar eller för att få den där turnén på sommaren. Det finns massa hålltider som styr ett tempo, vilket gör att det är väldigt svårt att få perspektivet. Men nu har jag varit borta från det där några år och det verkar även ha gjort så att min kreativa ådra ballar ur liksom.

9. 12 MC:s – Rawda

   25 april, 2014 15:36 Leave a Comment

   Kapitel 4

   Rawda

   Vi dröjer oss kvar i Botkyrka ännu en månad. I kommunen  där allting en gång startade, platsen som fostrat några av våra bästa på micken. Än en gång har talang utkristalliserats i en av stadsdelens individer. År 2014 är hon 18 år men besitter redan färdigheter som från tidig barndom fått eliten att dra blickar till sig. Bitch bli inte sur, men det är Rawda som är kronprinsessan av svensk hiphop.

   

   Illustration: Moa Romanova.

   – Det har varit bra att växa upp här, jag trivs bra, men sen är det ju förort som resten av Botkyrka.  Det har påverkat ens omgivning märker man. Det är lite annorlunda från platser som inte är förort.  För mig har det ändå varit att jag trivts. Det är ganska lugnt även fast det ibland kan hända grejer. Typ polisgrejer, kriminalitet, men Tumba är ändå … om man jämför med resten av Botkyrka så är det ganska lugnt, alla känner varandra och det är bra sammanhållning. Det är inte läskigt, känner jag i alla fall.

   Rawda bor kvar i stadsdelen där hon växte upp, tillsammans med sin mamma som jobbar på ett sjukhem i kommunen.  Hon går sista året på gymnasiet, sahällsvetenskaplig linje, med inriktning på beteendevetenskap och psykologi. Men då musikkarriären snurrar allt snabbare är planen att efter examen ta ett sabbatsår och fokusera på det hon lyckats bygga upp under studietiden.

   – Jag behöver plugga upp några ämnen och så. Men jag går förhoppningsvis tillbaka till studierna om några år.

   Det kunde varit ett citat från många unga kvinnor i Sverige, men Rawdas liv är långt ifrån ordinärt. Backad av några av genrens stora namn och med skivkontrakt i ryggen så  ser framtiden ljus ut, högskolepoäng eller inte. Och trots sin unga ålder har hon gjort sina timmar i båset. Redan som 9-åring skrev hon sin första låt tillsammans med storebrorsan.

   – Det var han som fick mig intresserad, jag såg upp  till honom och han rappade och jag var intresserad av hiphop, så vi gjorde en låt helt enkelt.  Det var bara som en kul grej. Till en början var det nog bara för att min brorsa höll på. Jag gillade hiphop som de flesta andra gjorde i min ålder. Då förstod jag inte så mycket  av vad hiphop handlade om,  men sen när jag blev äldre kunde jag relatera till hiphop på ett annat sätt, samtidigt som det var en skön genre som passade min livsstil. Så jag fortsatte.

   Du har berättat att även 2Pac har varit en stor inspiration till att du gör musik, hur kommer det sig?
   – Det är väldigt svårt att förklara. Han är ju en legend men för mig har det varit lite mer än så. Jag vet inte riktigt vad det beror på, och det låter kanske fett dumt men det känns som jag lärt känna killen, jag vet inte … en förebild är han verkligen. När jag känt att jag inte haft någon, då känns det som jag kunnat vända mig till hans musik och inspirerats av den.  Hur han var som person, alla hans intervjuer och sånt, det känns som att han skulle förstå mig … och att vi skulle vara jääävligt bra polare.

   Barndomen präglas vid sidan av musiken av fotboll. Hon spelar i ett mindre lokalt lag som sakta men säkert tar sig upp genom seriesystemet. De större lagen i Stockholm är och rycker i talangerna och även Rawda försöker sig på att ta en plats bland huvudstadens bästa spelare. Men samtidigt växer sig musikintresset allt starkare och tar med tiden över hennes liv. På den lokala fritidsgården finns en musikstudio, men framförallt ett par stora inspiratörer.  Där jobbar Danjah, en ung fritidsledare med  en diger rap-bakgrund, men som kanske framförallt gjort sig känd som sångare. Bland annat i samarbeten med Stor på låtar somStockholmsnatt och Allt vi gjort. Slumpen leder även in en annan viktig player inom svensk hiphop i den unge Rawdas liv – Mack Beats. Tillsammans tar de två musikaliska fritidsledarna Rawda under sina vingar.

   – Vi gjorde flera låtar med Mack Beats och han har varit med överallt och har hjälpt oss och gett oss  kontakterna. Anledningen till att det har gått så bra är på grund av honom.  Han har hjälpt oss mycket sedan han började på fritidsgården, han har velat satsa på oss. Danjah har också varit någon slags mentor, som en manager men ändå inte. Det var han som tog första kontakterna med mitt skivbolag, de hade sett mig rappa hos Ametist på radio och han kände dem sen tidigare, så jag och Danjah gick tillsammans och signade och så.

   Det ”vi” hon refererar till är det mångåriga samarbetet med Gabbe G som tillsammans med Rawda utgör gruppen 14X.

   – Han flyttade till Tumba för några år sedan.  Vi var yngre då, jag var kanske 14 år och han var 12. Han visste att jag rappade och kom fram och pratade när jag var ute och spelade fotboll en dag, han sa att han var intresserad av att rappa också, så jag sa till honom kom, och han följde med till studion. Jag rappade med en annan kille då, så vi hade en låt och jag ba, var med på den här …  så det var första gången för honom. Sen hoppade den här andra killen som jag rappade med av gruppen så då bestämde jag och Gabbe oss för att starta en ny grupp. Sen dess har vi hetat 14X.

   ”Jag tror att till och med poliserna uppskattade att vi vågade.”

   Rawda och Gabbe börjar spela in låtar som släpps på youtube och dylikt, redan från början får de uppmärksamhet för sin musik och börjar göra spelningar runt om i södra Stockholm.

   – Första spelningen var på en polisstation, det var lite skämmigt då men nu i efterhand är det kul att vi vågade, för vi rappade om orten och om polisen typ med flit och jag tror att till och med poliserna uppskattade att vi vågade.

   Under de kommande åren får Rawda mer shine som soloartist än med sin grupp, men de bestämmer sig ändå för att i enad front söka till talangtävlingen Nästa Nivå. Ett musikprojekt där unga talanger blir utvalda, för att sedermera under en tid bli coachade av etablerade artister i sitt musikskapande. I 14X fall, duon Mohammed Ali.

   – Det var den bästa upplevelsen. Asså, vi kände Mohammed Ali lite sen innan. Vi hade träffat dem ett par gånger och de har varit förebilder hela tiden så det var fett kul att vi fick den chansen, vi hade ju släppt våra låtar på youtube och så hela tiden  men jag jobbade mest solo och var signad till Galagowear som soloartist, men med Nästa Nivå fick vi chansen att köra som en grupp så det var fett att  vi gick vidare och fick spela in vår låt, vara med massa förebilder och lära oss väldigt mycket.

   Hur ser du på din karriär om 10 år?
   – Jag kan inte tänka så långt framåt. Till en början tänkte jag inte ens att jag skulle fortsätta så här länge. Men när det går så bra som det gör nu så tänker jag nog att jag ändå kommer rappa om 10 år och  att det ska gå ännu bättre. Att jag och Gabbe ska fortsätta köra med vår grupp  och vara de främsta inom svensk hiphop, köra vår grej, fortsätta leverera.

   Hur ska ni gå tillväga för att bli de främsta inom svensk hiphop då?
   – Jag vet inte hur vi ska gå tillväga riktigt, vi tar det som det kommer.  Gabbe slutar också gymnasiet om ett år eller vad det är, så då ska vi båda satsa helt på musiken, det är vår plan. Fokusera, utvecklas och leverera. Men vårt namn har ändå kommmit upp nu och vi har ju rätt bra kontakter så jag tror vi klarar oss.

   Vad föredrar du, att spela live eller att skapa musiken?
   – Jag tror det är live-grejen faktiskt,  det jag  får från publiken … det är det jag gör musiken för.  Att komma ut och få köra live och verkligen se  hur folk tar emot musiken. Men att skapa och se att det blir bra är också fett. Och det är ju så vi får spelningar så det är både och där.

   2013 debuterar Rawda även som soloartist med dubbelsingeln Bli inte sur ochBackspegeln. Bakom produktionen står två av de mest begåvade beatmakarna i landet just nu. Bli inte sur proddas av On-Ree, bland annat känd som mannen bakom hitten; Ba! Det andra spåret står givetvis mentorn, Mack Beats bakom.

   ”Ständigt hassla hårt. Det sammanfattar typ allt.”

   Hur brukar den kreativa processen se ut?
   – Ibland sitter jag tillsammans med en producent och gör låten från scratch och då säger jag vilken typ av beat jag vill ha. Annars kan det vara så att andra producenter skickar beats till mig. Ibland tycker jag om dem ibland inte, så det är rätt mycket beroende på  vad jag vill skriva om. Om beatet redan är tungt så anpassas det jag skriver om till beatet. Sen sitter jag och jammar och kommer på vilket typ av flow jag vill ha till just det beatet och när jag kommit på vilket typ av flow jag vill ha så börjar jag skriva och försöker få till det flowet. Ibland kan jag skriva  utan ett beat och försöker  sen hitta musik som passar till det jag har skrivit.  Så det är alltid olika faktiskt.

   Vad kännetecknar en bra MC?
   –  Det handlar mest om att vara sig själv och ha sin egen stil. Man brukar prata om äkta och inte äkta, men är man bara sig själv och får ut det man vill då är man en MC. En konstnär, på sitt sätt.

   2014 har kickstartat med bl a omslag i Sonic och uppträdande på Kingsize-galan. Och självklart som en av rapparna på monumentalverket, Knäpper mina fingrar REMIX, initierad av Linda Pira. En EP var planerad att släppas i början av året men har skjutits upp till förmån för att bygga hypen ytterligare med ett par singelsläpp. EP:n kommer förmodligen istället att släppas till hösten.

   Vad kan du berätta om nästa singel?
   – Jag premiärspelade den på Kingsize-galan och den handlar lite om , jag vetefan hur jag ska förklara, eller jo, jag pratar mycket om fotboll i texten eftersom jag spelade fotboll förr. Och det blev som en metafor till det jag ville få fram. Det handlar om hur folk fungerar och att jag hellre är ensam  i vissa fall … och undrar vilka jag kan lita på. Jag använder fotbollen som en metafor. Att jag passar och han gör si eller så, ja … Ständigt hassla hårt, rappar jag i refrängen. Det sammanfattar typ allt.

10. 12 MC:s – Skizz

    31 mars, 2014 13:41 Leave a Comment

    Kapitel 3

    Skizz

    Från grupperna Up Hygh och Stockholmssyndromet till den begynnande solokariären så har allt Skizz rört vid blivit milstolpar. Därför kan det ses som årets viktigaste hiphopnyhet, då vi under mars får höra att Stockholssyndromet åter gått in i studion tillsammans, för att slutföra det mytomspunna Botkyrka Funk.

    

    Illustration: Moa Romanova.

    Ettfyranånstans, Tumba, Botkyrka, Storvreten, närmare bestämt. Det lanseras av Botkyrka Kommun som den Vita Staden, men 80- och 90-tal har präglat de vita väggarna. Skizz sneddar ner för trapporna från familjens lägenhet, porten är uppbruten, den är ofta det. Ibland möts han av pundare och alkisar som hänger i trapphuset. Det är i denna miljö han skriver sina första raps i 10-årsåldern, till en början bara på skoj, strax därefter börjar han umgås med en kille från skolan som kallas Marre, och redan då läggs de första fragmenten till vad som ska komma att bli Stockholmssyndromet. Det är mycket musik i hemmet. Hans mamma spelar gitarr på släktträffar och julgransplundringar, alla barnen i familjen snappar upp musikintresset. Under högstadietiden börjar intresset att tas på större allvar. Skizz gör egna beats med hjälp av programmet Fruity Loops och texterna blir alltmer avancerade.

    Vad hade din bror, producenten Fibonacci Hype, tidigare Gato Mato, för inflytande på att du började göra musik?
    – Äh, inte så jävla mycket förutom att det var hans fel att jag börja flumma, för att jag såg honom göra det när jag var liten. Men sen blev han omhändertagen när han var 17 år och det var under den tiden jag började göra beats, så det var lite tvärtom, att jag influerade honom.

    Parallellt med musiken växer sig även andra intressen starka, i området han bor är drogerna aldrig långt borta.

    – Det var inte så jävla grimey egentligen. Vi möttes på olika ställen, cykelrum, trappuppgångar, så satt vi där och flumma hela dagen. Ibland gjorde man lite småfuffens eller spela Jack Vegas eller någonting och försökte dubbla det lilla man hade … Jag har aldrig varit brottsling eller så utan det enda jag gjorde hela tonåren var att flumma, så det är inte så jävla mycket mer att säga.

    Under dessa diffusa dagar lär han känna rapparen, Black Sunday, som har en vision om att skapa ett svenskt Wu Tang Clan och söker av Stockholm efter MC:s som duger. Gruppen går under namnet Nemesis Godz och Skizz sovrar sig till skaran som besitter kriterierna. Genom Black Sunday och Nemesis Godz lär han även känna producenten, Sista Bossen, en mer erfaren beatmakare, som erbjuder sig att lära ut sina kunskaper. Efter att ha övat upp en känsla för musikproduktion i Fruity Loops och enklare program, får Skizz nu lära sig från grunden:

    – Från början var det på riktigt det absolut mest grundläggande: ”först lägger du hi hat där, sen lägger du bas och lägg snare där …”

    Tiden med Sista Bossen och Nemesis Godz vässar hans förmågor både vad gäller raps och det musikaliska och då han till gymnasiet väljer Fryshusets producentlinje är han tydligt den mest talangfulle eleven. Nåväl, det finns en annan …

    – Jag hatade honom från början, för jag var från förorten och han hade rosa T-shirt och tog plats och var jobbig och dampig och jag var lite allergisk mot det där. Men sen när vi började produktionslektioner så var det ganska tydligt att det var jag och han som var de mest lovande. Vi rappade bägge två också, så vi gick ihop och gjorde musik och blev polare genom det.

    Personen Skizz berättar om är Pure P. Den andre beståndsdelen i hans första musikaliska äventyr, Up Hygh.

    Gymnasiet på Fryshuset är en smältdegel för det som idag blivit svensk hiphop. Förutom Pure P går Skizz i samma årskurs som Sebbe Staxx och Linda Pira. Näääk, går en klass över. Många fler viktiga kuggar, både artister och administratörer inom genren, gjör sina gymnasieår i dessa lokaler. Alla i olika linjer, men förenade ”in a moment of time”, som kanske skulle komma att influera deras senare val i livet. Den person som blir viktigast för Skizz är huvudläraren för producentklassen, Damon Frost.

    – Han blev min mentor, min guru. Det var han som introducerade mig i funken vilket la den riktiga stommen, grunden till hela min stil. Han  spelade så jävla mycket ny musik som jag aldrig hade hört förut, Slum Village, Madlib och så funk, Parliament, Sly & The Family Stone, jag är glad att jag fick ta del av det där redan som 15-åring.

    ”Jag hatade honom från början, för jag var från förorten och han hade rosa T-shirt och tog plats och var jobbig.”

    Skizz får lära sig musikteori, ljudteknik, EQ, kompressorer och olika produktionsknep. Eleverna skulle inte bara bli beatmakers utan kunna mixa, arrangera och coacha sångare, hela ledet i en modern musikproducents arbete. Skizz och Pure P umgås allt mer frekvent i studion. Deras samarbete utvecklas under hela gymnasietiden och som examensarbete väljer de att göra en skiva tillsammans. Resultatet får lärarkåren att häpna och kort tid senare sitter grabbarna i möten med Mad Mats och skivbolaget Raw Fusion, som gruppen Up Hygh.

    – Skivbolaget tyckte väl att beatsen var mycket bättre än rappen, vilket de hade ganska mycket rätt i, men de ville utveckla oss liksom, så till en början fick vi göra ett par remixer åt Raw Fusion, typ som ett test lite grann för att se vad vi gick för, och sen blev det mer att vi skulle göra en producent-skiva, det var så hela den kom till.

    Up Hyghs debutskiva får översvallande recensioner. De gör spelningar i England, Tyskland,  Spanien, ända bort till New York. De förväntas stå inför sitt stora internationella genombrott.

    – Vi var jävligt olika från början och jag var trött på honom och han var trött på mig och det blev sämre och sämre stämning. Egentligen var det strul med skivbolaget hit och dit, så då blir det lätt att man börjar störa sig på varandra istället.  Till slut blev vi erbjudna att spela förband åt The Roots i Frankrike på någon arena och jag kände att, shit det här gigget är stort, om vi gör det här tar vi nästa steg i karriären, så jag kände att jag var tvungen att sätta stopp för det.

    Ångrar du det idag?
    – Jag mådde inte bra liksom, det är som om du har ett förhållande och du har barn, du kan hålla ihop på grund av barnen, men om ni inte kan hålla sams, eller kärleken inte finns kvar, så är det ju ingen vits ändå. Vi var tvungna att skilja oss helt enkelt, det var verkligen så … det var ett bra moove.

    Under åren mellan Up Hygh och Stockholmssyndromet släpper Skizz 2 st EP:S under namnet Funkenteller & The Deep Space 69, på egen lable, men intresset är ljummet. Han gör även lite musik med Buju Anton från Sjukstugan.

    – Men de där grejerna var mest för att vi skulle slipa svärdet, eller vässa pennan …

    Skizz flyttar till Fittja och återupptar kontakten med Marre, lägenheten blir en knytpunkt för det gäng som tar form under de här åren. Det festas intensivt och under dessa dekadenta excesser börjar kreativa infall dokumenteras genom Skizz hemmastudio.

    Det var en kväll som andra kvällar i den där lägenheten i Fittja. Förutom Skizz och Marre, finns där även den skiva med beats av Fibonacci Hype, som skulle bli  grundpelaren i Stockholmssyndromets debutskiva. Inspirerad av sin första vers på svenska, inspelad några veckor tidigare i Level 8-studion, föreslår Skizz att de ska skriva på just svenska. Resultatet blir låten Speciell, som senare skulle dyka upp på Stockholmssyndromets debut, Ettfyranånstans.

    – Alla ba ”aaaavisst vi kör”, och det var den första Syndromet-låten som vi spelade in. Och sen kände vi att, va fan, det här är ju bra ju. Mest för att det var så sjukt och vi tänkte, shit, det är inga som kör så här ocensurerade texter på svenska. Så vi gjorde det på kul, men sen bestämde vi att det skulle bli en skiva och då behövde vi lite gäster. Jag kände ju Aki, för han jobbade på samma ställe som jag. Så då var han förbi och spelade in sin vers till I din trappuppgång och samtidigt var Whoa-TV i Stockholm för att filma något, så de kom och hängde och vi ba, soft, vi gör en streetvideo. Så det var väldigt spontant, men det var så det blev officiellt att ja, vi heter Stockholmssyndromet och, nu kör vi liksom. Den fick rätt många views och ganska stort genomslag, så det var så det började hela den grejen, Syndromet …

    Botkyrka Funk var på g redan 2012, vad har hänt med musiken sedan dess?
    – Vi har väl i princip börjat på en helt ny skiva, det kanske är en femtedel kvar av den ursprungliga musiken kan man säga, den har blivit dekonstruerad och uppbyggd och det är en väldig tur, för hade vi släppt Botkyrka Funk som den var innan så hade det varit  en mycket sämre skiva. Och när den här skivan är klar kommer det vara en ny milstolpe inom svensk hiphop och i min karriär såklart, den är helt … helt … det finns inget sånt. Så är det med allting jag släpper i ju för sig men jag tar det vidare några nivåer.

    Hur skiljer sig din nya soloskiva från den första?
    – Den här skivan är lite roligare. Förra skivan hade jag en vision om att skrapa bort alla de lager som jag lagt på mig i min rapkarriär och bara vara helt ärlig.  Zigzag-låten med Sjukstugan var ju till exempel en låt som jag inte tyckte passade in, så Sjukstugan fick den. Jag ville inte ha några skrytlåtar eller något sånt där, utan bara personliga grejer.  Men nu är det lite mer skryt, funkiga feta beats och bra rap liksom. Mer musik för musikens skull än för budskapets skull.

    Skizz skruvar upp tempot år 2014, redan januari och februari blir hektiska, han är nominerad till bästa hiphop i P3-Guld, flerfaldigt nominerad på Kingsize-galan, medverkar i SVT:s Jills veranda,  släpper tillsammans med Mash Up International singeln ”Ut Och In” och uppträder med låten som förband åt Veronica Maggio inför 7000 personer på Hovet, största spelningen hittills.

    Parallellt med sina officiella åtaganden jobbar Skizz alltså hårt med både sin soloskiva och Botkyrka Funk. Och då 2014 dragit förbi kommer han med största sannolikhet kunna lägga två nya milstolpar till sin resumé.

    Funken har varit ett tema genom hela din karriär, vad är det med funken som tilltalar dig så?

    – Utan funk blir jag liksom inte rörd. Det krävs antingen funk eller riktigt fantastiska melodier och harmonier för att jag ska bli rörd. Eller ett jättecoolt sound  … eller helst kombinationen av alltihop. Jag har väldigt svårt för hiphop där det är ett stelt plastigt beat och stel rap . Om inte rappen har funk så blir det ointressant musikaliskt, hiphop är funk.