Styva Linan: ”Det kändes tydligt att vi hade ett speciellt band”

Styva linan tror att folk börjar känna sig mätta på den kvantiserade och slätstrukna musiken, istället vill de ge lyssnarna något ärligt och skitigt. Snart följer de upp singelsläppet Svarta Skor med singeln Georg på avd. 361 och berättar om det romantiserade livet i låtskrivarstugan. 

I erat första mail till mig avslutade ni med ”Rocken lever”, vilket är det starkaste tecknet på att rocken lever? 
– Det var nog egentligen bara något som slank ut i stunden, typ som ett ”hurra!”. Men det är en sanning, rocken lever. För oss åtminstone. Det är så enkelt att projicera vår verklighet på hela världen och inbilla oss att den är allas. För att svara på din fråga måste vi vara överens om vad ”rocken” är. Den är festlig, vemodig, snabb, långsam, bra och dålig. Rocken är allas. Rocken är första och sista ölen och ingen öl alls. Med risk för att låta pretentiösa och rentav vidriga så tror vi folk börjar bli mätta på den kvantiserade, slätstrukna musiken som vi matas med dagligen och rocken är något av en knutpunkt för motsatsen. Så jag tror, i min enfald, att folk börjar fly till rocken mer och mer. Det är fint med det ärliga, lite skitiga och det kan beröra oss väldigt starkt.

Hur lärde ni känna varandra och när bestämde ni er för att starta ett band ihop? 
– Vi träffades först egentligen på högstadiet, Philip gick året under mig och vi möttes genom musiken. Det var tydligt redan då att Philip var väldigt begåvad och har en spännande kreativitet som han lyckas sprida till andra. Jag har alltid känt en stark dragningskraft till dom egenskaperna hos honom. Sen gick vi samma linje i gymnasiet och gjorde lite covergigs tillsammans och så där. Det var nog egentligen då som vi lärde känna varandra och jag fattade hur fri Philip är i musiken, att han har en unik förmåga att fångas av stunden. Några år senare gjorde jag ett inhopp i ett av Philips dåvarande band som bestod av gemensamma vänner och blev fast som ordinarie medlem, sen började en lång resa som vi båda precis börjar komma hem från kan man säga. Men det kändes tydligt att vi hade ett speciellt band, både musikaliskt och vänskapligt. Vi brukar skämta om att vi är ”step brothers”, från den filmen med Will Ferrell och John C. Reilly. Dom som aldrig lyckas växa upp, går sina föräldrar på nerverna och tror att dom har järnkoll på allt fast egentligen är dom bara två rövar. Jag tror aldrig vi diskuterade eller tog ett aktivt beslut kring att ”nu ska vi starta ett nytt band”. Vi har jammat vid sidan av under flera år och omedvetet hittat ett sätt att uttrycka oss tillsammans. Sen fick vi tillfälle att föreviga vår musik och dessutom jobba lite mer med detaljer och så föll det sig naturligt att vi behövde ha ett namn att presentera låtarna under.

Ni åkte iväg till Mellbystrand till en stuga för att skapa låtar, hur ställer ni er till den romantiserande bilden av att fly till en stuga för att skapa? 
– Mellbystrand var just den grejen. Jag hade ett enormt behov i mig att komma iväg från stan i slutet av förra året och då var det så lyckosamt att min farfar har en stuga i Mellbystrand som inte nyttjas särskilt mycket under vinterhalvåret. Jag blir ganska känslosam bara av att tänka på det för det finns någonting som vaknar i mig när det är knäpptyst på kvällarna, Laholmsbukten, som är Sveriges största sandstrand, ligger en femminuters promenad bort och jag kommer hem och spenderar kvällen med att elda och stirra in i brasan. Inget internet, ingen fomo, soppa på spik och spännande, storslagen natur. Vem blir inte inspirerad att skapa något med dom förutsättningarna? Det fungerade i allra högsta grad, dom dagarna vi hade där nere var det bästa jag haft på länge och jag ville inte att Philip skulle åka hem. Vi åkte egentligen dit för att vi båda gick igenom väldigt mycket jobbiga saker och ville komma på andra tankar, så själva skapandet var inte det vi prioriterade utan snarare att få känna lite livsglädje och sen blev det vad det blev.

Snart släpper ni Georg på avd. 361, berätta om låten. Vad handlar den om? 
Georg på avd. 361 handlar om en person som jag träffade när jag låg på hispan som gav mig mycket insikt och stöd, helt omedvetet. Han hejade alltid på mig när jag spelade schack, tog med mig på promenader i trädgården och ville berätta om alla växter, stenar och varför trädgården fanns. Jag var kanske inte jättemottaglig för all kunskap som han ville förmedla men det lyckades distrahera mina tankar litegrann. Sen började jag tänka mer på hur fint det var att trots den usla handen som Georg fick på många sätt i livet så har han accepterat det och lärt sig bära den. Det känns svårt att dekonstruera sina egna texter utan att riskera att förstöra dom, så jag nöjer mig där. Den som lyssnar får göra sin berättelse av orden. Och om Georg läser detta, hör låten och upplever nåt annat än kärlek från mitt håll så ska jag försöka slipa på mina formuleringar.

Vad har ni för sommarplaner? 
– Förhoppningsvis kunna spendera tid med mor- och farföräldrar, dom har ju håller sig isolerade för tillfället. Som dom bör. Lyssna på Heat Club och dricka läsk. Vi får se vad det blir, kanske blir kär och då är allt kört. Kanske spela gatumusik, ta fräcka bilder och tvätta bilen. Skulle vilja äta något gott och träffa djur också, kanske på samma gång. Testa frisyrer? Äh, säger som Ledin ”Nanananana”.