Sir E kommer att släppa fyra singlar under hösten, först ut är Keep it Coming. Djungeltrumman dök ned i ett avskalat universum av soul, funk och känsla med den egenadlade musikern.
Sir E, eller Mikael Eriksson som han egentligen heter, bor utkanten av Göteborg. Från början var tanken att han skulle kalla sig E, likt det smeknamn som hängt kvar sedan gymnasiet. Men det fanns redan alldeles för många som redan gick under det namnet, istället fick han adla sig själv. När en försöker hitta information kring honom online finns det inte mycket att gå efter, han är nästintill lite mystisk av sig, något som han berättar grundar sig i att singelsläppen är de första han gör i sitt soloprojekt.
– Jag tänker att det kommer efter hand. Musiken kommer först för mig. Jag tänker köra på den här uppsättningen och är tillfreds med hur det ser ut. Jag spelar in själv förutom trummor och kan göra det när jag vill och behöver inte förlita mig på nån annan.
Musiken har funnits med honom sedan tonåren och han har spelat i diverse olika konstellationer sedan dess och bockat av allt ifrån hardcore, grunge, metal och rock n’ roll, senast med niomannabandet The Commotion. Numera osar hans musik av soul, funk, R´n´B.
– Jag älskar gammal sextio och 70-tals soul och funk men jag vill inte imitera sådant till punkt och pricka sound- och produktionsmässigt. Jag vill göra det till mitt egna. Botten och bas ska träffa rakt i solar plexus med bra driv i de övre frekvenserna, ganska avskalat. Jag hade ett band förut och vi körde nästan storbandsgrejen med blås och allt möjligt, det kunde kännas lite övermäktigt. Fokus nu ligger på sång, basgång och körer med en bra puls. Inte så mycket kling klang och glättighet utan mer grottigt och lite mörkare fast ändå vackra sångmelodier och harmonier. Det är popmusik för dom som vill ha den mer hård, skitig och rå.
Sir E berättar att han alltid påbörjar en låt med basgången som står som grunden för hela låten, sedan se till att inte bygga för mycket ovanpå.
– Kör man på med massa instrument så dränker man det där. Jag vill hålla det till grundidéen och grundkonceptet och krama ur det. Jag börjar alltid en låt med ett basgångsriff och så börjar jag loopa det och kör runt i bilen och lyssnar på det medan jag jobbar och sjunger till basgången tills jag hittar något som är bra och sen får sångmelodin landa. Först ett riff, sen gror ett frö om hur jag vill ha sången och sen kommer jag på sången i acapella stil och sen refrängen efter det. Det flyter på, jag vill att det ska vara ett bra flow med naturliga övergångar sångmässigt. Det är det viktigaste för mig.
Låten han släpper kommande vecka handlar om hur det kan kännas när man känner sig instängd i en bubbla och den slentrian och livlöshet som kommer ur det.
– Man vill att vad som helst ska hända, ”ryck mig ur det här, väck mig till liv”. Det är någon form av rop på hjälp. Det kan kännas så ibland när man jobbar, sover och äter – man vill bara att något annat ska hända. Låten är som en vilja, en tro på någonting, ”ta tag i mig, släng ut mig i det okända”.
