Recension: SIA

Robin Salomonsson Robin Salomonsson
Publicerad Senast uppdaterad

Gränsen mellan musiken och teatern, mellan det verkliga och digitala, suddades ut när SIA besökte Flamingoscenen i Slottsskogen. En konsert där man frågar sig vem som på riktigt stod i rampljuset.

Mot pastellfärgade scenografier med dansare i hudfärgade kroppsstrumpor tar SIA snarare på sig rollen som berättare till sin egen show, än popdivan under strålkastarljuset. Från början till slut, för varje musikstycke, bjuds den blöt-trötta publiken på utmärkt genomförda koreografier och en röst som aldrig sviker. SIA står likt en marmorbyst i bakgrunden. Den så välkända peruken som hänger ner över ansiktet; svart- och vitfärgad som parallell till hennes bipolära diagnos. Och man kan bara gissa att de många ångestfyllda scenerna under hennes timme på Flamingo handlar om det.

”Det är vad som händer till vänster och höger om scenen som verkligen frammanar nerv”

De första 15 minuterna är en hitkavalkad och Alive som öppningsakt sätter ribban högt. Men det är vad som händer till vänster och höger om scenen som verkligen frammanar nerv. Det som måste vara förinspelade musikvideor – egna små scener i ett långt teaterstycke spelas upp på megadisplayerna. Samtidigt speglar dansarna filmernas rörelser på scen, SIA hela tiden orubbligt still på podiet.

Luras hon? Är det här ens en live-akt, eller är det teater? Hon lyckas sudda ut vissa gränser likt få har gjort på den scenen innan.

Halvvägs igenom konserten har tempot sjunkit något, åtminstone så mycket att Yaki-Da-snubbarna flyr fältet. Tjejerna däremot, publikens hjältar, sjunger och dansar för allt de har. Det här är deras konsert.

Den oerhört välgjorda och vackra showen som dansarna bjuder på, både på scen och i monitorerna, river fortfarande upp frågor. Och när några tekniska grepp återanvänds en gång för mycket ökar oroligheten: blir det bara hit och inte mer?

Men i näst sista numret, med finstämd allsång till piano i låten Titanium gör den annars fläckfria SIA något oväntat. Hon sjunger fel. Marmorbysten krackelerar, ridån faller och till slut har man blivit insläppt. – I fucked that up, säger SIA.

Det är inte en fantom i bakgrunden, det är hennes manus men uppenbart också hennes show. Allt är förlåtet.

recensioner
Powered by Labrador CMS