Jag anländer till Svenska mässan och Bokmässan 2018 på lördagen runt tolv. Jag hade satsat på att vara här elva trettio senast, för att se ett samtal om ungas utveckling och livsvillkor på psykologiscenen, men dagen innan drack jag cirka åtta öl och kan liksom inte ta mig samman för att ta mig till Korsvägen så okristligt tidigt.
Förra året var nästan ingen på Bokmässan. Det var typ tomt där inne, särskilt under 2017 års event: demonstrationen mot NMRs demonstration. I år är rasisterna inte lika synliga, de finns ju där men är i alla fall inte i ens ansikte med grönvita flaggor. Demonstration och bojkott ledde till ett byte av ledning för Bokmässan och det har lett till förändring i just det här rummet, vem hade trott det? Det blev nog lite väl oekonomiskt för mässan när alla förutom rassarna sa hejdå, så Nya tider fick inte komma i år. De kränkta skulle då anordna en ”alternativ” bokmässa, men den skulle paja för något korpenlag på Heden så de fick skita i den också, och har varit läskigt oknussliga med det. Skriket om ”inga rasister på våra gator” ledde till just inga rasister på våra gator. Sjukt. Särskilt i dessa tider när man känner att ingenting man gör leder till förändring i världen, SD blir ändå större och större och större.
Så nu är Bokmässan en folkfest igen, vi kan mysa runt bland obskyr litteratur om medeltida detektiver och spana efter C- eller om vi har tur till och med B-kändisar. När jag är där på lördagen så får jag en tydlig känsla av att ja, detta är Way out West för nördar. Vi ringar in en massa samtal och seminarier som vi vill se, men det slutar ändå med att vi istället hänger på Brygghuset eller Pustervik eller Heaven 23. Man går mest på omkringliggande ganska dåliga fester som på ett eller annat sätt är litterärt kopplade och är sedan för bakis för att kunna hantera mässan, så man köper ett seriealbum och pratar inte med någon och bara plågas. Man skäms för att man ”sett för lite” och jämför sig med vännen som varit på alla intressanta seminarier, precis som den som hänger på området och ser alla spelningar och som dessutom dricker måttligt för att orka morgondagen, medan man själv förfestar till kl 21 hemma hos någon kompis och har betalat 2 000 kronor för att se Sarah Klang.
I år är vi trötta, bortskämda skitungar, precis som vanligt.
Man säger alltid att ”det är så bra mingel” för att förklara Bokmässan men jag pratar aldrig med någon, förutom någon kompis som kränger böcker för ett stort företag för 110 kr i timmen eller ibland gratis mot en biljett till mässan. Det är ju inte som att man går dit och träffar en mecenat som ska lära en allt om att skriva, eller någon man startar skrivarkollektiv med eller som att man knyter kontakter för framtiden. Okej, antagligen så finns det folk som gör just det, som är mer med än vad jag är, typ hänger i VIP:en på WOW.
Och det här med att det ska vara så himla billigt: myt! Jag spenderade hundra procent av mina pengar på 20 minuter och sen fick jag scouta gratisgrejer, vilket alltid också är en sån himla besvikelse. Varför väljer de att köpa in så äckligt godis?
Förra året hade vi så mycket driv, vi var så arga och engagerade. I år är vi trötta, bortskämda skitungar, precis som vanligt. Vad gör vi med det utrymme vi har reclaimat? Vi lyssnar tio minuter på Johannes Anyuru (i fragment) och sedan köper vi en bok bara för att den passar bra till soffkuddarna från Granit. Vi har kämpat för detta trygga rum, hur tar vi det vidare ut från mässan?
