Nicky William har en djup whiskeyhes röst och en förkärlek till det melankoliska. Nu släpper han singeln Pathetic Fuck och laddar upp inför den kommande EP:n som släpps i september. 

Bland det första en slås av när en hör din musik är din djupa röst. Hur gick det till när du insåg att du kan sjunga?
– Ja, det är alltid svårt för mig att ta cred för något jag inte har gjort något för att få, men det är kul att folk verkar fastna för min röst. För vissa är nog målbrottet en lång och svår tid men för min del gick jag från att låta som Musse Pigg till att låta som en gammal whiskydrickande man över en natt. Jag har alltid tyckt om att sjunga och jag växte upp i en musikalisk familj så det var egentligen aldrig ett ögonblick där jag insåg att jag kunde sjunga, det var bara något jag hade gjort sedan barnsben.

Din musik har ett nyskapande sound samtidigt som den flirtar med äldre musik. Hur hittade du fram till ditt sound?
– Eftersom att mina föräldrar är otroligt musikintresserade så lyssnade vi på nästan alla genrer under min uppväxt, både äldre musik och ny. Mycket av min musik är influerat av vad vi lyssnade på när vi satt i bilen på väg till McDonalds när jag var liten. Jag vill inte sträva efter att göra något som endast låter retro, om man vill lyssna på det soundet finns det en massa bra artister från 60- och 70-talet. När det gäller mig vill jag alltid försöka låta så mycket som mig själv som möjligt och att kunna uppnå det är nog en ständig kamp man behöver gå igenom som musiker.

Foto: Emil Daniel

Berätta om singeln Pathetic Fuck, vad handlar den om?
– Jag önskar det fanns en spännande historia bakom den här låten, självklart så finns det inspiration bakom orden men den handlar inte om någon speciell person. Jag skrev den delvis om mig själv men även om andra människor i mitt liv. Vi tyckte konceptet av att ha en väldigt aggressiv hatfull text ackompanjerad av den nästan komiska musiken resulterade i en rolig intressant låt.

Det känns som att du har en förkärlek för det melankoliska, instämmer du?
– Jag har alltid dragits till det melankoliska varesig det är i musik, poesi, litteratur, filmer och så vidare. Jag vet inte anledningen exakt, jag har alltid haft känslan melankoli närmre än andra jag har känt, det är som ett familjärt vemod som inte nödvändigtvis är negativt men verkligen inte positivt heller. Jag finner det väldigt vackert i konst, det finns inspiration att dra ifrån det.

Hur skulle du säga att ditt sound har utvecklats genom åren du har spelat musik?
– Med åren så har jag blivit modigare, jag lär mig hela tiden att lita på min inre kompass. Självklart är det lätt svepas med i ny musik man hör o tänka ”det skulle vara coolt om jag skrev en sån låt”, men det gäller att lita på sig själv och kanske ännu mer att lita på dom man jobbar med. Jag har nöjet att arbeta med två fantastiska producenter (Linus Hasselberg och Hannes Hasselberg) som har hjälpt mig att utveckla mitt sound.

Kärlek i alla dess stadier verkar också vara ett genomgående tema. Dela med dig av ditt bästa kärlekstips. 
– Oj… nästan alla låtar jag skrivit som involverat kärlek har handlat om obesvarad kärlek eller fördömd kärlek så jag vet inte om jag är den bästa på att ge ut tips. Jag träffade min flickvän på Tinder och har aldrig varit lyckligare så gör vad ni vill med den informationen.

Vad har du för planer för hösten?
– Förutom att undvika ådra sig ett virus hoppas jag bara att folk lyssnar på den nya musiken som jag släpper och att jag får chansen att underhålla folk på något sätt. Jag flyttade till Göteborg i början av året och även om det är svårt att njuta av allt Göteborg har att erbjuda i dessa tider så är det en fin stad att gå runt i på ett säkert avstånd från andra. Så ja, det är mina stora planer, någon promenad här och där.