Nibla, eller Albin Hallberg som han också kallas, producerade en låt på Parhams debutskiva och sedan tog karriären fart. Nu är det dags för honom att släppa ett soloprojekt, som egentligen inte är så solo.
Nibla, eller Albin Hallberg som han också heter, är en hyllad och progressiv producent som kanske bäst känns igen från den svenska hiphopscenen. Karriären tog fart då han var med och producerade en låt på Parhams debutplatta och sedan dess har han skrivit låtar för en massa olika artister. I oktober släppte Nibla låtarna If You och Julia, de första de första egna släppen från honom.
Albin tror att nyckeln till varför låtarna som If You, Julia och de kommande släppen fortfarande är låtar som han vill lyssna, på trots att han arbetat så mycket med dem, ligger i att han har arbetat med andra på de allra flesta låtarna.
– Man får in andra kvalitéer, perspektiv och synpunkter. Jag har alltid jobbat så sjukt mycket själv. Många gånger har jag tänkt att det är så jag fungerar som bäst men jag behöver oftare ha yttre stimulans och andras kvalitéer för att det ska bli intressant. När jag jobbar själv så tycker jag att det lätt blir samma mönster. Arbetar man med någon ny människa så har man ingen aning om vad man kan förvänta sig. Sedan är inte alla nya men Filip Johnson (Jelly Crystal, red. anm.) har jag aldrig jobbat med innan och inte Daniel Stranéus från Shakarchi och Stranéus heller. Jag tror att det som har gjort att låtarna överlever är att de inte känns så mycket mig för mig. Jag har hört min musik sedan jag var tretton, det är lätt att tröttna på sig själv.
Tidigare har Albin varit väldigt bestämd kring hur det skulle vara kring musiken, speciellt när han var ny i själva branschen. Han berättar att han tror att hans kärlek till samarbeten har med mognad att göra.
– Det är väldigt läskigt att bli kritiserad men jag tror att man vänjer sig, jag är i alla fall inte lika rädd längre.
Över tid har han fått både erfarenhet och ett bättre självförtroende, och vågar nu lita på det han gör.
– Nu tycker jag som sagt att det bästa jag kan göra med musik är att bjuda in så många som möjligt. Det är nog en mognadsfråga, att våga släppa in folk. Jag lyssnade på en intervju med Bon Iver här om dagen, inga jämförelser i övrigt men han pratade också om att han alltid arbetade själv i början men nu satt han och gjorde det ihop med folk. Det är ingen som är där för att plocka songwriting credits, de är bara där för att skapa bra musik. Jag har också varit i det där. Jag har gjort så många sessions de senaste åren och försökt att göra en stor karriär och lyckas. Det enda man tänker på är att låten ska bli så potentiellt stor och mainstream som möjligt. Jag tänkte bara på pengar och på att det skulle bli stort istället för att tänka på hur jag skulle göra det så intressant eller bra som möjligt. För varje dag som går så känns det som att jag går mot att göra det så bra som möjligt istället för att försöka tjäna så mycket pengar som möjligt.
Fram tills för någon månad sedan arbetade Albin på heltid med musiken. Planen var att göra kometkarriär och faktum är att det gick riktigt bra fram tills det helt enkelt inte gick längre.
– Ingenting har fungerat med musiken sedan jag fick barn för snart två år sedan. Samtidigt som jag fick barn skrev jag på med Universals förlag och tänkte att “nu ska jag göra karriär, nu har jag jobbat mig upp till den här nivån där det är dags att bli internationellt framgångsrik och tjäna jättebra med pengar”. Några månader senare blev jag pappa och då minskar inte pressen att tjäna pengar – tvärtom, den galopperade iväg. I kombination med att man blir helt knockad av att inte sova ordentligt och lära sig att ta hand om en helt nyfödd människa. De två senaste åren har bara varit fullständigt kaos, en kreativ katastrof egentligen. Jag har inte lyckats med ens en tiondel av vad jag hade velat lyckas med.
Albin blev sjukskriven för utmattning, ett resultat av många års extrem satsning på musiken där han kände att all tid som inte lades på att arbeta var slöseri med tid. Nu har han fått ändra om i sin tillvaro, han har tagit ett extrajobb och är på väg att hitta tillbaka till det lustfyllda i musiken.
– Det är fruktansvärt skönt. Inom musiken kan man jobba ihjäl sig men ändå inte tjäna några pengar, du kan jobba i tre månader eller tre år med ett projekt utan att det blir några pengar i slutändan. Nu går jag till jobbet. Stämplar in, stämplar ut och vet att jag får lön. Förhoppningsvis kan jag på sikt även känna mig friare i musiken. Att slippa tänka på pengar och bara tänka på varför jag började göra det över huvud taget.
Han har landat i insikten att han aldrig lyckades må riktigt bra i framgångsjakten och har nu andra prioriteringar.
– Jag har en familj att ta hand om, det är inte hela världen vad jag gör så länge som vi har det så bra vi kan ha det. Det låter superklyschigt men man vill ju må så bra man kan göra. Jag vill släppa musik utan att känna att det måste funka. Jag vill bara släppa låtar som jag faktiskt verkligen tycker om. Det får gå som det går och går det bra så är det jättekul, men det är kanske också det sämsta som kan hända för då kanske jag bara skulle krascha igen. Så någonstans är jag rädd för ifall det skulle gå svinbra, jag vet inte om jag är redo mentalt.
