Imorgon den 22 maj kommer Nadja Evelina till Oceanen med sin Heartbreak tour. Vi har snackat brustna hjärtan, albumsläpp och konstnärligt lidande med Sveriges senaste pophopp.
Du släppte nyss ditt debutalbum Vi?, hur har resan till släppet sett ut?
– Jag förstod i augusti förra året att det skulle bli ett album, och då bestämde jag och min producent Anton att det skulle bli klart till våren. Vi insåg sen att det innebar att vi behövde spela in hela vintern, och då gjorde vi det. Det var fint, vi hamnade verkligen i symbios, på ett sätt där vi till slut visste vad den andra skulle säga innan den sa det, och också var helt synkade i vilken ljudbild vi ville skapa. Ibland var det tungt också så klart, men det känns väldigt långt borta nu. Jag minns det mest som väldigt kul och fint.
Du har gett dig ut på en Heartbreak tour, är du heartbroken?
– Just nu är jag inte heartbroken alls faktiskt. Det är jätteskönt. Perioden av mitt liv som plattan är baserad på var en sån himla dimma av heartbreak, så tror att det skulle bli lite tungt att gå in och spela de låtarna med ett färskt sår i hjärtat. Tror dock att vissa heartbreaks är som sorg, att de bor kvar i bröstet jämt även när man gått vidare.
När gör en som bäst konst? Som lyckligt kär eller som heartbroken?
– Hm svårt. Det är verkligen två tillstånd där man har otroligt nära till sina känslor, och det tycker jag är en fördel när man skriver. Det blir liksom lättare att hitta något som bränner. Jag skriver i och för sig inte så mycket när jag är lyckligt kär, men det tror jag handlar mer om att jag alltid hamnar i en sån förälskelsebubbla haha, att jag bara vill träffa personen hela tiden. Jag måste nog säga heartbroken ändå, det blir en väldig motivation till att skapa, att få huvudet ovanför ytan. Tror jag blivit räddad många gånger av mitt skrivande.
Är hela idén om att en måste lida för konsten påhittat trams?
– Haha ja, eller nja. Vissa delar av skapandeprocessen är ju kämpiga, t.ex. panikgrät jag i studion dagen innan skivan blev klar haha. Men det handlar nog inte så mycket om att lida för konsten, det är mer en processdel. Att aktivt söka sig till lidande för att kunna skapa tror jag inte på, det funkar inte för mig. Det kan säkert bli jättebra, men fan, livet gör ju ont ändå?
Det känns som att dina låtar granskar relationer från olika infallsvinklar, vilken betydelse skulle du säga att ditt musciserande har för dig när det kommer till att nå fram till insikter?
– Väldigt stor betydelse. Jag kommer sällan till insikt av att försöka tänka mig fram till något, för att fatta grejer måste jag slå av hjärnan och bara göra något. Att skriva är en bra sån grej, för det händer mer på instinkt – orden bara faller på plats. Det blir som att ha ett samtal utan att behöva ta socialt ansvar, typ som att gå i terapi.
Hur ser du på framtiden för svensk pop?
– Jag tror fan på popen, men jag älskar den också ju så jag kanske inte är helt objektiv. Men det känns ändå som att det fortfarande finns dom som lyssnar på pop?! Jag kommer iallafall fortsätta skriva pop.
Vad har du för sommarplaner?
– Jag ska turnera! Tar avstamp i underbara Göteborg, på Oceanen den 22 maj. Ser fram emot det jättemycket. Ska också skriva nytt, och så ska jag ta körtkort haha, det sistnämnda känns bra att ha sagt offentligt så jag blir tvungen. Skrivandet kommer hända oavsett.
