Leslie Jamisons Gingarderoben (2017) bygger på två parallella spår som berättar varsin version av samma historia. Den ena berättarrösten tillhör Stella, en ung kvinna i New York, som i brist på djupare mening i tillvaron vårdar sin döende mormor. I samma veva kommer det fram att Stella har en moster, Tilly, som blev utslängd från hemmet och som ingen velat prata om sedan dess.

Efter mormoderns död bestämmer sig Stella för att spåra upp Tilly och ta reda på vad som egentligen hänt. Hon hittar henne i en garderob till brädden fylld med gin, i en trailerpark någonstans mitt ute i Nevadaöknen.

Det andra berättarperspektivet är Tillys, vars kropp och sinne är ett alkoholindränkt landskap, en ständig törst som inte känner till annat än bedövning.

”Vad romanen främst handlar om är människans oförmåga att rädda en annan människa”

Jamison skriver en bildrik prosa befriad från poser och sökta formuleringar. Det är kroppsligt och nära. Alkoholismen beskrivs genom det kroppsliga förfallet, en studie i smuts och snuskiga detaljer. Men här finns också en förförisk lockelse: berusningens njutning och avtrubbning, löftet om glömska och upplösning.

Vad romanen främst handlar om är människans oförmåga att rädda en annan människa, om övergivenhet och skam som sätter sig under huden och de fåfänga försöken i att försöka döva sig med flyktmedel. Mitt i detta djupt sorgliga, ryms det också det möjliga: att människor når människor, ända in i fulheten och de innersta, unkna rummen. Men de räddar ingen, inte ens sig själva.

Leslie Jamison har gått författarutbildningen vid Iowa Writers Workshop och doktorerar vid Yale. Gingarderoben (2017) är utgiven på Weyler Förlag, i svensk översättning av Sofia Nordin Fischer.